Svenska Teaterns 1984 har på ett fyndigt sätt moderniserat klassikern 1984, men det hastiga tempot gör att berättelsen inte riktigt griper tag i åskådaren, anser Fredrik Österblom.
George Orwells 1984 slutar med ett appendix som heter ”Nyspråkets principer”. Nyspråkets funktion i romanen är att reducera nyanser och precision i språket för att bokstavligen omöjliggöra kritiskt tänkande gentemot Partiet. Utöver att förklara nyspråket introducerar detta appendix också en ny berättelsenivå i verket: den röst som berättar om nyspråket är varken samma berättare som i resten av romanen eller författaren Orwell själv, utan någon som tillhör 1984:s romanverklighet men långt in i framtiden. I sin nya dramatisering av Orwells verk har Robert Icke och Duncan Mcmillan tagit fasta på och utforskat den framtida fiktionsnivå som appendixet tillför, och låtit dess framtidsmänniskor fundera över berättelsens huvudperson Winston Smith. Fanns han i verkligheten? Vad hände med det samhälle som förintade honom? Finns det kvar utan att vi märker det?
Svenska Teaterns uppsättning av 1984, i Jarno Kuosas regi, inleds med att Aaro Wichmanns Winston Smith börjar skriva i en dagbok, medan en osynlig röst läser upp hans tankar. Rösten reciterar rakt av från romanen, men på scenen händer något som inte händer om man läser boken: det faktum att vi hör honom tänka gör att publiken intar Tankepolisens position.
Appendixet används lekfullt och förser pjäsen med metainslag där man anspelar på teatersituationen, som när framtidsmänniskorna blir varse om att de är iakttagna av publiken. I övrigt följer pjäsen boken ganska långt. Winston Smith är tjänsteman på Sanningsministeriet i det totalitära Oceanien, och bär på ett hat mot Partiet och den kanske verkliga ledaren Storebror. Trots att det är olagligt skriver han ner kritiska tankar i en dagbok. Han inleder en förbindelse med Julia (Kira-Emmi Pohtokari), en annan upprorisk själ bland partimedlemmarna. Kärlek och lust är också olagligt och de vet att det är en tidsfråga innan de blir påkomna av Tankepolisen, men de fortsätter ändå. Till slut tillfångatas de och torteras tills de förråder varandra, tills kärleken går sönder och det enda som finns kvar i dem är Partiet.
Orwells berättelse är hjärtskärande, med här är scenerna så hastiga och allt går så fort att den inte hinner gripa tag, och intimiteten mellan Julia och Winston utvecklas aldrig. Pjäsens ryckiga tempo bidrar å andra sidan till osäkerheten mellan vad som är dröm och verklighet, vad som är sant och falskt, vem som är pålitlig och opålitlig. De alienations- och overklighetskänslor som samhället i 1984 medför framkallas också på scenen. Pjäsens främsta styrka finns i enskilda scener som biter sig fast: en kaffekopp som svämmar över, ett kärleksmöte på landsbygden, ett minne från barndomen.
Ett rum uppbyggt av genomskinliga väggar gestaltar livet i övervakningssamhället, där man alltid kan bli sedd och hörd. Det betyder att publiken både ser rollfigurerna när de ”vet” att de kan bli sedda och när de tror att de är osedda, som i en teleskärm. Det är en lyckad lösning för att uppvisa den panoptiska övervakning som kännetecknar Oceanien, men det kunde också vara en anspelning på den sovjetiske författaren Jevgenij Zamjatins dystopiska roman Vi, om ett övervakningssamhälle där det inte finns några teleskärmar men där alla invånare bor i glashus. Zamjatins Vi är en direkt inspirationskälla till 1984: Orwell recenserade den och tog en stor del av sin handling och sina rollfigurer från den sovjetiske föregångaren. På scenen finns glashuset, men också två teleskärmar som genom Pyry Hyttinens videografi samspelar med den övriga scenografin.
”Priset för psykisk hälsa är underkastelse”, säger partihöjdaren O’Brien (Rabbe Smedlund), och frasens innebörd är att psykisk hälsa har omdefinierats till att betyda just underkastelse, full identifiering med Partiet. Att tro att det finns en reell verklighet eller att två plus två alltid är fyra är enligt Partiet sinnessjukdom. Att vara frisk är att vara övertygad om att två plus två är det som Partiet säger att det är: tre, fem eller båda två samtidigt. För att göra Smith frisk torterar O’Brien honom i Kärleksministeriet. Få mänskliga fenomen är så endimensionella som tortyr, och därför blir den utdragna tortyrscenen ganska långtråkig i all sin obehaglighet.
Det uppfinningsrika med Partiets tortyr är dock att den inte utförs för att producera lydnad eller bekännelser utan för att producera subjekt som varken kan lyda eller låta bli att lyda eftersom de inte kan föreställa sig något annat än det Partiet säger. Oförmågan att ens veta om att man lyder känns kusligt bekant i en samtid där vi frivilligt ansluter oss till centraliserade plattformer för kommunikation och gemenskap, fullt medvetna om att de samlar in data och kartlägger våra kollektiva beteendemönster. Vi ser på och godkänner hur det offentliga stormar in i det privata. Och det blir hela tiden svårare att föreställa sig alternativ till dessa nätverk. De fungerar ju så smidigt, och alla finns ju ändå där.
Text: Fredrik Österblom
Dramatisering: Robert Icke och Duncan Mcmillan.Regi: Jarno Kuosa. Översättning: Marianne Möller. Scenografi: Janne Vasama. Videografi: Pyry Hyttinen.
Ljusdesigner: Tom Kumlin. Ljuddesigner: Hanna Mikander. Kostymdesigner: Kaisa Rautakoski. Mask- och hårdesigner: Pirjo Ristola. Skådespelare:Aaro Wichmann, Kira-Emmi Pohtokari, Rabbe Smedlund, MikaelAndersson, Max Forsman, Simon Häger, Kent Sjöman.
