Jag var själv på den tid då det verkligen begav sig genuint intresserad av vad postmodernisterna skrev och tänkte. I stort sett läste jag så gott som rubb och stubb. Jag fascinerades framförallt av deras förmåga att göra allt vetande till en fråga om tolkning. Det hängde förstås delvis samman med den belastning jag hade av min juridiska utbildning. Men faktiskt bara delvis: jag hade börjat tvivla på de förhärskande uppfattningarna om verkligheten och samhället. Men i stället för att bli postmodernistisk proselyt, vilket var en omöjlighet på 60-talet eftersom postmodernismen på allvar började få akademiskt fotfäste först på 80-talet, blev jag övertygad marxist både i filosofiskt och politiskt avseende.
Där befinner jag mig ännu idag. Det som ofta gjort mig bekymrad är att många av mina vänner i synnerhet under 1990-talet började fråga mig om jag faktiskt gått och blivit postmodernist. Det är den frågan som ligger till grund för den här kolumnen. Var står jag egentligen idag? Jag förmodar att jag inte är ensam då jag ställer mig den frågan.
Det finns en del, kanske ytliga, drag i postmodernistiska texter som gör dem tilldragande och spännande. Ett av dragen är ironiseringen. Eftersom sanningen är ett dubiöst begrepp sätter man de satser som säger sig beskriva verkligheten eller sanningen inom citationstecken. Vi kan ju inte veta vad som är sant eller verkligt i de enskilda fallen. Den kunskapen får vi bara via en mängd förmedlingar och reservationer. Det är därför ett sätt att distansera sig från både sanning och verklighet att sätta ut citationstecken kring allt som vi inte har absolut visshet om.
Det finns ett nietzscheanskt drag i postmodernismen som än idag har en nästan magisk betydelse inom den postmoderna vänkretsen: sanningen är inte annat än en uråldrig metafor. Den är en myt och de facto en vilja till makt. Skillnaden mellan verklig värld (logos) och skenbar värld existerar helt enkelt inte. Kunskapen utgör ett fält för strider mellan olika krafter och stridsstyrkor. Vi kan alltså inte mera tala om logos. Och dessutom: i sin mest radikala form hävdar ett antal postmodernister att vår strävan inte är att nå sanning utan i stället att det är begäret som styr vårt beteende. Detta beror på att förnuft och intellekt är former av makt och att sann befrielse endast kan uppnås via känslan och kroppen. Det är de som utgör den revolutionära resursen.
I artikeln Identitetspolitikens irrvägar (Ny Tid 49/2014) påstår David Brolin att dagens identitetspolitik grundar sig på en postmodernistisk tradition. Den traditionens skapare var Jean-Francois Lyotard som med sin lilla skrift La Condition postmoderne: Rapport sur le savoir, från september 1979, formulerade de filosofiska grunderna för det som senare kom att kallas postmodernism. Den boken handlade om ideologiernas slut, det vill säga om de stora berättelsernas hädanfärd.
Själv deltog jag i början av 90-talet i ett seminarium vid Harward Law School, arrangerat av Critical Legal Students Movement, där temat var identitetspolitikens allt överskuggande betydelse för utvecklingen av det amerikanska samhället. Det som förvånande oss skandinaviska och europeiska vänsterjurister var att de postmodernistiska tankegångarna så snabbt erövrat de amerikanska universiteten. De var ju faktiskt fråga om europeiskt importgods, vilket alltså på så gott som nolltid hade slagit igenom i USA.
Brolin listar en del centrala postmodernistiska karakteristika. Framför allt brytningen med materialismen, frånvaron av klassanalys och ideologikritik. Eftersom hans artikel främst handlar om rasfrågan är det framför allt den problematiken som tas upp. I den amerikanska rasismforskningen har betoningen av vithet och icke-vithet spelat en stor roll i diskussionen, medan klass- och strukturanalyser som nämnt tenderat att bli bortglömda och det på ett område där det borde ha varit en självklarhet att just dessa frågor granskas.
Kapitalets betydelse för samhället och människorna är heller inte ett forskningsobjekt som intresserar. Uppfattningen om ”majoriteten” som förtryckande och konservativ är i praktiken ett avvisande av arbetarklassen och indirekt av marxismen. Båda orden håller ju förresten på att försvinna ur vårt språkbruk.
Brolin ställer sig negativ till den postmodernistiska identitetspolitiken. På sikt kommer identitetspolitiken att leda till splittring mellan förtryckta grupper. ”I förlängningen väntar en framtida form av apartheid med varje grupp instängd bakom mental taggtråd i varsitt lilla reservat.” När jag skriver dessa rader slår det mig att den pågående finlandssvenska interna debatten i massmedierna under senaste tid utvecklats i en alltmer identitetspolitisk riktning. Att trampa vatten har aldrig fört något gott med sig. Man kan ju sjunka.
Brolin beskriver några av de konsekvenser det postmodernistiska tänkandet kan ha för våra uppfattningar om hur samhälleliga problem borde lösas. I det följande avser jag att närmast peka på några av de kunskapsteoretiska problem som som våra postmodernister står inför.
I sin artikel ”Realismen lika stark som alltid” i Ny tid 1/2015 beskriver Trygve Söderling realismens återkomst i filmen. Vi kan därför kanske se fram mot en kommande artikel om realismens återkomst i litteraturen. Den återkomsten förefaller ovedersäglig. Till och med inom filosofin kan vi börja se ett återuppvaknande. Det var därför med stort intresse jag nyligen bekantade mig med Maurizio Ferraris bok Manifest för en ny realism, Daidalos 2014, (Originalets titel Manifesto del nuovo realismo.) Boken har väckt en livlig debatt i Italien trots att den inte på något sätt är lysande. Det är frågeställningarna som är spännande och aktuella.
Huvudpoängen i Ferraris skrift utgörs av en kritik av postmodernismens tes att allt vårt vetande är en social konstruktion och att inget ”socialt” existerar utanför texten. Vi konstruerar alltså all vår sociala kunskap, allt vårt sociala vetande. Vårt vetande är tillgängligt för oss enbart via olika begreppsscheman.
Vi kan därför inte ha någon intuitiv eller omedelbar kunskap om ”det sociala”.
Det är naturligtvis inte svårt ett se det problematiska i denna kunskapsteoretiska syn på verkligheten. För mig har det även varit svårt att förstå Ferraris tankegång då han på traditionellt manér gör en skillnad mellan Vetandet och Varat. Han påstår nämligen att upplevelsen av Varat inte kräver någon tolkningsbildning. Det kan ju tänkas att han då till exempel avser sådana upplevelser som våra konstnärliga och traumatiska upplevelser som är omöjliga att registrera och därför oåtkomliga för vårt vetande? Eller menar han helt enkelt att Varat är totaliteten av allt det som omger oss och som vi själva är den del av?
Här står av allt att döma till och med den nya realismen inför vissa svårigheter.
På fastare mark står Ferraris då han angriper den relativism – gränsande till nihilism – som kännetecknar en del av de postmodernistiska texterna. Om faktiskt allt som är ”socialt” är underkastat tolkning och om allt är text, står ju ett oändligt antal tolkningsmöjligheter öppna. Och om de tolkningsscheman som vi antas använda oss av då vi såväl konstruerar som tolkar ”det sociala” inte förser oss med med några klara regler om hur dessa scheman ska tillämpas, så har vi inte några möjligheter att testa ”forskningsresultaten.”
Men det finns flera problem förknippade med tesen om tolkningens primat.
I normalvetenskaperna är syftet med forskningsprojekten oftast att nå vetenskapligt hållbara resultat, det vill säga resultat som överensstämmer med sanningen. Det syftet blir ju självt suspekt om vetenskapen som sådan antas producera enbart myter. Kan det vara så att postmodernisterna biter sig själva i svansen?
Det finns dessutom de som hävdar att vetenskapen i praktiken enbart är en konfrontation mellan olika viljor till makt, det vill säga att vetande är makt. Det är trots allt att ta till storsläggan. Säkert kan både vetandet och vetenskapen användas som instrument för maktutövande. Lika säkert är att de framförallt i auktoritära stater använts och används på det sättet. Härifrån är steget likväl långt till att påstå att vetenskaperna som sådana primärt ägnar sig åt instrumentell maktutövning. I och för sig skulle det förstås vara högst önskvärt om någon forskningsinstitution i vårt land tog på sig ansvaret att undersöka om det finns empiriskt stöd för tesen om relationen mellan vetande och makt. Förhärskande uppfattning om vetenskapen är ju att den är oberoende av såväl främmande intressen som av egenintressen.
Syftet med Ferraris skrift är att vid sidan av kritiken av postmodernismens kunskapsteoretiska premisser presentera en teori om det som han kallar den nya realismen. Jag är inte så övertygad om att han fullt ut lyckas med det företaget.
I varje fall anser jag det vara viktigt att han med kraft kräver att vi måste skilja mellan ting som finns till enbart för oss och ting som existerar även om det aldrig funnits någon mänsklighet. Vi måste skilja mellan existensområden som är socialt konstruerade och sådana som inte är det. Realismen måste därför ”fastställa specifika existensmodaliteter och skriva in de enskilda objekten i något av dessa existensområden genom att gå från fall till fall”.
Så långt låter det realistiska programmet acceptabelt. Men när Ferrari redogör för vilka objekt som ska inskrivas blir åtminstone jag något tvivlande. Han menar nämligen att bara sådana objekt bör inskrivas som registrerats och dokumenterats. Detta låter förenklat i överkant, men blir möjligen mera begripligt då vi inser att det här enbart är fråga om ”sociala objekt”. Det är till exempel inte så lätt att veta vad ”inskriva, registrera och dokumentera” avses betyda.
Men låt gå! Boken och tankarna har varit stimulerande, och vi behöver verkligen en ny realism.
Lars D. Eriksson
