Vad betyder tusen piskrapp och tusen miljarder euro för året 2015? Tusen piskrapp är en del av det straff som drabbat Raif Badawi, en liberal bloggare i Saudiarabien. Tusen miljarder euro är den penningsumma som ECB vill använda för att stödköpa statsobligationer.

Raif Badawi sägs ha hotat ”den allmänna säkerheten”. Bara en ursinnig stat kan utdöma ett så rått straff för att någon vågat kritisera regimen. Den grymma agan är inte en tillfällighet. En stat som är så beroende av sin oljeexport som Saudiarabien grips av desperation när oljepriset halveras.

Vad hände förra gången oljepriset oväntat rasade? Som en följd av finanskrisen sjönk oljepriset från juli 2008 till januari 2009 från 147 till 40 dollar per fat. I ett land vars budget till 90 procent finansierades med oljeinkomster innebar prisfallet en enorm risk. När de arabiska revolterna bröt ut på våren 2010 såg sig Saudiregimen nödsakad att satsa 250 miljarder dollar på att köpa sina medborgares lojalitet. För säkerhets skull skapade man 60 000 nya jobb i säkerhetsbranchen. Dessutom höjdes militärutgifterna så att de tidvis var de fjärde största i världen. Bara USA, Kina och Ryssland satsade mera. Till all lycka för regimen steg priset på olja inom ett år till 120 dollar. Den arabiska våren kunde kväsas med nya pengar.

På det senaste halvåret har oljepriset rasat från 120 till 45 dollar. Den saudiska statsbudgeten byggde på att priset skulle hålla sig kring 100 dollar. Ett inkomstbortfall från 270 miljarder (år 2013) till 100 miljarder dollar tär på lojaliteten. Om morötterna tar slut tas piskan fram. Oljeexperter räknar med att det låga priset kan komma att gälla några år framöver. Om priset skulle stiga brant så är energiteknologin nu så långt utvecklad att solen kan börja ersätta oljan. Det är det saudierna försöker motverka. Det värsta för dem är om USA blir självförsörjande genom allt billigare solenergi i kombination med hydraulisk spräckning för olja och gas. Ett av saudisk olja oberoende USA är ingen pålitlig allierad.

Men saudierna är ingalunda ensamma. Viktiga länder som Ryssland, Iran och Venezuela är farligt beroende av sin olje- och gasexport. Deras valutareserver är dessutom mindre än Saudiarabiens.

I Ryssland minns man hur Gorbatjovs regim underminerades efter det dramatiska oljeprisfallet 1986. Den påföljande massupplåningen från Väst satte Sovjet i ett sådant beroendeförhållande att imperiet till slut upplöstes. Å andra sidan kunde Putin åka snålskjuts på oljepriset, som steg från 10 till 130 dollar från 1998 till 2007. Han blev mäktig, rik och populär. Nu har lyckan vänt. Var ska pengarna tas när budgeten till mer än hälften finansierats med oljeintäkter? Vem kan tänka sig att investera i dyr rysk oljeproduktion om inte priset blir avsevärt högre? Det enda trumfkortet Putin nu sitter med är den sårade nationalstoltheten.

I Iran genomförde Mahmoud Ahmadinejad en ogenomtänkt basinkomstreform. Den byggde på en gradvis minskning av bland annat bränslesubventionerna, men kalkylerades fel redan från början. Nu riskerar den att få ett snöpligt slut. Men det kan faktiskt ge Ahmadinejad en chans att komma tillbaka till makten. Det moderatare styret under Hassan Rouhani skakas av prisfallet på olja. Det uppskattas att oljepriset borde ligga kring 130 dollar för att Irans statsbudget ska hålla. Rouhani måste kanske ge efter i förhållande till USA och den globala kreditmarknaden. Och det kan kosta honom makten.

Svårast är situationen för Venezuelas president Nicolas Maduro. Inflationen rasar iväg; köerna växer och missnöjet stiger; staten är bankrutt. Visserligen sträcker sig Maduros mandat till 2020, men risken för att landet ska drabbas av ekonomiskt och politiskt kaos är överhängande. Såväl hushållen som företagen har varit beroende av subventioner som bekostats med oljepengar som inte längre finns. Equador – en annan radikal regering i Latinamerika – kan också råka illa ut eftersom en tredjedel av skatteintäkterna kommit från oljan.

För EU – i synnerhet eurozonen – är oljeprisfallet manna från himlen. Visserligen är det sjunkande oljepriset en viktig faktor i den deflation man är så rädd för. Men just denna rädsla har möjliggjort att man tummat på reglerna i Maastrichtavtalet och bestämt sig för en så kallad ”quantitative easing” (Qe) på över tusen miljarder euro. Maastrichtavtalet förbjuder centralbanken att finansiera medlemsländernas offentliga utgifter, en regel som bara inbitna monetarister kan förstå. Nu försöker man göra det indirekt genom massköp av statsobligationer på värdepappersmarknaden. I länder med egen valuta, som USA, Japan, Britannien och Sverige, finns det inga lagaliga hinder för centralbanken att direkt finansierar statsutgifterna, och det har man också gjort för att motverka krisen.

Tusen miljarder är ungefär 3 000 euro per invånare i Euroland. Det bästa sättet att åstadkomma en efterfrågestimulans skulle vara att ge varenda medborgare – barn, vuxna och åldringar – en dusör på just 3 000. Det vore en verklig ”kvantitativ lättnad” som ju inte ens skulle bryta mot regeln som förbjuder finansiering av offentliga utgifter!

Så går det nu inte till. Vad som händer är att innehavarna av statsobligationer kan byta ut dem mot centralbankspengar och sedan försöka placera dessa på ett bättre sätt. Men kan de det? Det råder ju inte brist på pengar. Kredit kan redan fås mycket billigt via ECB. Men det är brist på efterfrågan och på vinstgivande realinvesteringar. Viktigast är därför att eurons värde kan sjunka, vilket gynnar exporten från Euroland.

Om en fallande eurokurs är bra för världsekonomin är en annan fråga. Redan länge har exportöverskottet från eurozonen varit större än från något annat land. Då oljepriset har sjunkit kommer överskottet dessutom att stiga automatiskt. Under 2014 var exportöverskottet för Tysklands del 284 miljarder dollar, nästan 100 miljarder större än Kinas. Nederländerna hade ett överskott på 92 miljarder och krislandet Italien på 36 miljarder. Alla tycks oroa sig för Kinas kokurrenskraft och exportöverskott, men såväl absolut som i relation till totalproduktionen är Eurolands överskott betydligt viktigare än Kinas. Euroland skulle som helhet gynnas av att Tsipras förmår övertala Merkel om att åtstramningspolitiken inte är den rätta.

Åtstramningspolitiken i euroländerna har redan inneburit att resten av världen – i synnerhet USA, Storbritannien och Brasilien – samlat på sig jätteskulder till omvärlden. De här tre länderna har också budgetunderskott som procentuellt är mycket större än euroländernas. Om ett euroland skulle hålla sig med samma bugetunderskott som Storbritannien – över 8 procent av bnp – skulle det utsättas för en behandling liknande den som drabbade grekerna.

I en rad länder satsar man mera på bränslesubventioner än på utbildning. Också i Finland ges skatterabatter till näringslivet till ett värde som överstiger de omtvistade barnbidragen. Nu när priset är så lågt borde det vara möjligt att göra sig av med detta vanvettiga slöseri. Tänk om mänskligheten på klimatmötet i Paris i höst skulle kunna yvas över att vi inte längre betalar hundratals miljarder för att öka oljekonsumtionen, utan i stället beskattar produktionen på ett motsvarande sätt. Det vore en liten 1 000 miljarders insats för en lite bättre framtid.

Jan Otto Andersson
är professor emeritus i nationalekonomi

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.