Ny Tid firar i år sitt 70-årsjubileum med en nyskriven bok om tidningens historia. En historia som är både överraskande och smått osannolik.

Mycket kan man säga om Ny Tid, men åtminstone har tidningen aldrig varit sentimental. Tvärtom har man gärna tittat framåt utan att bry sig överdrivet mycket om det förflutna, och däri ligger måhända en av nycklarna till att tidningen överlevt 70 år av politisk turbulens, förändrade läsvanor och konkurshot.

Men nu har i varje fall Ny Tids styrelse och redaktion beslutit sig för att ge ut en jubileumsskrift – en sorts historik – i samband med tidskriftens 70-årsjubileum. I detta nummer publiceras två av texterna i historiken: Nora Hämäläinen, tidigare chefredaktör, skriver om Ny Tid och akademikerna, och långvariga redaktionssekreteraren Trygve Söderling ger en historisk överblick över författarna och Ny Tid.


Udda fågel

Ny Tid har redan från det första provnumret i december 1944 varit en udda fågel. Tanken var ursprungligen att ge ut en gemensam finlandssvensk vänstertidning, men försöket föll när Socialdemokraterna och Folkdemokraterna inte lyckades samarbeta. För yngre läsare är kanske ”Folkdemokraterna” värt en förklaring. Då Finlands kommunistiska parti (FKP) 1944 igen blev lagligt, grundades ett slags paraplyorganisation – Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF). DFFF var på samma gång ett parti och en takorganisation för flera andra partier. Det dominerande partiet inom DFFF var kommunisterna (FKP), men inom DFFF fanns även andra grupperingar, till exempel den avhoppade socialdemokraten Atos Wirtanens Socialistiska enhetspartiet, samt socialister som inte var medlemmar av kommunistpartiet. När Atos Wirtanen fick sparken från Arbetarbladet och bytte läger 1947, blev han även chefredaktör för Ny Tid.

Redan från början av sin historia var Ny Tid alltså – trots sin partiknutna ställning – i brännpunkten för de olika strömningarna inom den finländska vänsterpolitiken. Detta syntes inte nödvändigtvis alltid i tidningen under de första årtiondena, vilket Söderling också tar upp senare i tidningen, men chefredaktörerna Allan Asplund, Atos Wirtanen, Mikael Romberg och Georg Backlund låg alla mer eller mindre i opposition mot de sovjettrogna minoritetskommunisterna som styrde FKP. Speciellt tydlig blev klyftan 1968 då Ny Tid i skarpa ordalag kritiserade Sovjets invasion av Tjeckoslovakien, under Backlunds chefredaktörskap.


I stormens öga

Tidningen förändrades för alltid då Johan ”Seppi” von Bonsdorff tog över redaktionsansvaret i mitten av 70-talet. Med Peter Lodenius som redaktionssekreterare var Ny Tid i början av 80-talet den livligaste arenan för diskussionen om vänsterns framtid, kanske i hela den finländska pressen. Som Söderling noterar på annat håll – på Kansan Uutiset läste redaktörerna Ny Tid i smyg, som förbjuden litteratur. Speciellt ljudliga i debatten om DFFF:s framtid var Ilkka-Christian Björklund, Lars D. Eriksson och Jan Otto Andersson.

I slutet av 80-talet inleddes Ny Tids historia som Svenskfinlands mest konkurshotade tidskrift. Efter att de Gröna började rota i förhållandet mellan kommunala annonser och dolt partistöd, drog snart alla kommuner in sina stora, återkommande annonser i Ny Tid, och hux flux förlorade tidningen nästan hälften av finansieringen, kombinerat med att DFFF gick kräftgång i val efter val. För att rädda tidningen grundades föreningen Tigern för att genom medlemsavgifter, prenumerationskampanjer och donationer lappa hålet i budgeten. I dag står Tigern för en ansenlig del av Ny Tids finansiering. Kring decennieskiftet 1990 tog Ny Tid nästa stora steg och lösgjorde sig från nygrundade Vänsterförbundet. Då grundades aktiebolaget Tigertext Ab, som sedan dess gett ut Ny Tid. Samtidigt försköts också innehållet allt mer mot kultur och samhällsdebatt, och även de Gröna närmade sig Ny Tid. Heidi Hautala sade i slutet av 80-talet att Ny Tid är ”om inte DEN grönaste, så åtminstone en av de två grönaste tidningarna i Finland”.


Moderniseringen

År 2000 hade Peter Lodenius varit chefredaktör i 15 år, och en ny era av snabba chefredaktörsbyten inleddes, medan Kaisa Leka, Fredrik Willberg och Otto Donner alla bidrog till att tidningens layout och grafiska formgivning moderniserades. Ny Tid satsade hårt på de långa essäerna, litteratur och ibland ganska högtflygande populärvetenskapliga artiklar, och cementerade sitt rykte som Svenskfinlands mest tunglästa tidskrift (med undantag av Nya Argus).

Utrikesreportage, essäer med tuggmotstånd, högklassiga kolumner och initierad kulturjournalistik har länge varit Ny Tids visitkort, och det är ett arv som fortsätter då Ny Tid går in i en ny era som månadstidning. Men Ny Tid av i dag vill också vara en ”folktidning” som inte enbart riktar sig till de akademiskt bevandrade – läsarna ska inte behöva känna sig för dumma för tidningen för att de inte är vana med den akademiska jargongen. Det dunkelt sagda är ofta det dunkelt tänkta, och ibland måste man dra järnrören raka för att slå världen med häpnad, för att parafrasera en viss Conny.


Janne Wass

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.