Återta initiativet!

Vänsterförbundets och de Grönas riksdagsvalskampanjer drog i gång på allvar förra veckan. På finlandssvenskt håll har ändå debatten, som brukligt är, cirkulerat kring SFP, som med sitt valprogram detta år med all önskvärd tydlighet visat i vilket politiskt läger partiets ledning hör hemma, i och med kravet på minskad progressivitet i beskattningen. Diskussionen belyser det eviga dilemmat med partier som i grunden är uppbyggda på ensaksfrågor. När man samlas runt i sig behjärtansvärda frågor som språk eller miljö, är det svårt att hitta en gemensam linje i mer övergripande samhälleliga fenomen. De Gröna har ju i åratal slitits mellan högerpolitiker som Pekka Haavisto och vänstergröna som Markus Drake. Debatten kring SFP bevisar också att man trots allt prat om systemets föråldrade karaktär inte kommer ifrån den klassiska höger-vänsterskalan. (Varför är det förresten nästan alltid högerpolitiker som påstår att den är föråldrad?)

För vänsterns del har opinionsundersökningarna inte varit särdeles upplyftande läsning. Socialdemokraternas ordförandebyte tycks inte på något avgörande sätt ha återskapat folkets förtroende för partiet, och Vänsterförbundets stöd verkar stampa ungefär på samma ställe som det varit under de flesta senaste val, någonstans mellan åtta och nio procent. De Gröna verkar också följa den redan utstakade vägen med ett marginellt högre stöd än Vf. Men som Vänsterförbundets svenska landsstyrelses ordförande Birgitta Gran säger på sidan 13 i denna tidning: det känns som om det finns ett sug efter förändring i samhället, och förhoppningsvis har också luften gått ur myten om Sannfinländarna som förändringsparti i positiv bemärkelse.


D
et som gäller för både Vänstern och de Gröna är nu att lyckas övertyga väljarna om att de har en realistisk vision om ett bättre samhälle. Domedagsklockan tickade i år till tre minuter före midnatt – någonting måste göras. Världen krisar, och så diversifierade tänkare som Jan Otto Andersson och Slavoj Žižek har slagit fast att det vi nu i första hand bevittnar är nyliberalismens kollaps. Det marknadsliberala systemet skapar inte bara social social och ekonomisk misär, utan även klyftor och schismer mellan folk, för att inte tala om de miljökatastrofer det gett upphov till.


F
ör vänsterns del gäller det i detta val att övertyga väljarna om att saker och ting inte kan fortsätta på samma sätt, och för det krävs att man lyckas slå hål på en rad högermyter som slagit rot i debatten. I ett kortare perspektiv betyder det att det måste bli ett slut nedskärningspolitiken och nedmonteringen av den offentliga sektorn. I bakgrunden till den nuvarande politiken finns missuppfattningarna om att den finländska offentliga sektorn är ”för stor” (för stor för vadå, kan man fråga sig), och att en stor offentlig sektor automatiskt verkar hämmande på ekonomin, samt villfarelsen att en i globala mått moderat statsskuld som Finlands på något sätt fäller den finländska statens ekonomi. I grund och botten handlar det för vänsterns del om att visa att det finns alternativ till de ingrodda liberalistiska tankegångarna om ekonomi och samhälle, som till stora delar saknar grund i verkligheten. Vänstern måste återta debattens initiativ och inte endast reagera på högerns utspel – den politiska vokabulären måste återerövras av dem som tror på ett solidariskt och jämlikt samhälle byggt på hållbar utveckling och medmänskliga värden.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *