En satsning på framtiden

När Amos Andersons konstmuseum bygger sitt nya museiutrymme i Glaspalatset är den stora frågan hur framtidens bildkonst kommer att se ut. Redan uttrycket ”bildkonst” är enligt museichef Kai Kartio lite missvisande. Redan nu är olika virtuella tekniker på frammarsch och vad de kommande årtiondenas konst består av kan man bara spekulera om.

Grundfrågan är att vi inte vet hur bildkonsten kommer att utvecklas. Just nu befinner vi oss i ett brytningsskede där olika virtuella tekniker utvecklas, och hela vårt sätt att betrakta verkligheten håller på att förändras, säger direktören för Amos Andersons konstmuseum Kai Kartio.

Tekniken utvecklas med stormsteg och konstnärerna är inte sena att utveckla sin verksamhet i en allt mer tvärkonstnärlig riktning. Traditionellt har bra museibyggnader tillhandahållit väggar där man kan hänga tavlor och välproportionerade salar där man kan placera skulpturer. Men när man ska förutspå behoven hos framtida konst så ställs man på ett väldigt konkret sätt inför något ovetbart.

– Vi hoppas att museet ska komma igång 2018, men redan då kommer konsten att ha utvecklats. Och vi hoppas att det här museet ska fungera i flera generationer. Men hurdana konstupplevelser som kan skapas bara om 20 år, det har vi ju ärligt sagt ingen riktig aning om. Därför är det viktigt att vi konstruerar ett utrymme som är så flexibelt som möjligt, så att det kan tänkas fungera också i framtiden, säger Kartio.


Kritisk massa, inte konkurrens

Det nya Amosmuseet kommer på ett centralt läge, bara 500 meter från fyra andra konstmuseer: det gamla Amos, Helsingfors stads konstmuseum i Tennispalatset, Kiasma, och Helsingfors konsthall. Blir det konkurrens om besökarna?

– På sätt och vis konkurrerar museer, men snarare är det så att om man går på en utställning så går man på en annan också. Det är lite som när modeaffärer ser till att de finns på samma gata. Och finns det några affärer så kommer det strax flera till området, säger Kartio.

De senaste åren har Amos haft omkring 40 000 besökare per år. Men när nya Amos öppnar är målsättningen 100 000 besökare per år. Verksamheten kommer att fokusera på publikarbete, konstfostran och konstpedagogik. Målgruppen blir framför allt en ung publik, och meningen är att ännu mer än förut göra Kampen till ett ställe där det finns aktiviteter för de unga.

– ”Unga” är förstås ett brett begrepp, som kan gälla allt från barn till 30-åringar.


Visst, också turister

Men målsättningen är också att göra konstmuseet till en turistattraktion.

– Helsingfors främsta turistattraktion är Tempelplatsens kyrka. Vi ligger på vägen dit och arkitektoniskt sett finns det vissa beröringspunkter. Avsikten är att vi driver en verksamhet på hög internationell nivå som kan intressera turister.

Guggenheim-utredningen fick kritik för sina optimistiska förhoppningar om besökarantal. Är det realistiskt att vänta sig att turister strömmar till Helsingfors för att se ett konstmuseum?

– Guggenheim hade sin strategi som gick ut på att vara i hamnen och rikta in sig på kryssningspassagerarna. Och de har sitt världsberömda brand, man behöver inte förklara för någon vad Guggenheim är. Amos har inte ett sådant brand ute i världen. Men vi tror att det nya Amos kan bli en turistattraktion.

Bio Rex kommer att fortsätta som biograf, och samarbetet med Helsingfors filmfestivaler fortsätter som tidigare. Biografen kommer också att ställas till konstnärernas förfogande, det är många bildkonstnärer som är filmskapare och tvärtom. Enligt Kartio är avsikten att bilda ett kluster för nutidskonst i Kampen, och museerna utvecklar ambitiösa samarbetsplaner.

– Om Guggenheim lyckas etablera sig så profilerar sig Helsingfors ännu starkare som ett centrum för bildkonst. Men de statliga och kommunala finanserna är hårt pressade just nu. Min bedömning är att Guggenheimmuseet behöver att det kommer in en stor privat finansiär i projektet innan det kan gå vidare.


Tar det privata över?

Den offentliga sektorn planerar nedskärningar, så några större investeringar i konsten är inte att vänta från den offentliga sektorn. Men det nya Amos byggs helt med privata medel. Kommer den att privata finansieringen att bli viktigare?

– Det kan nog hända att det privata understödet blir viktigare i framtiden, men det är otänkbart att det skulle ersätta det offentliga stödet i Finland. Vi har ett bra stödsystem för konsten i Finland. Det har givit resultat och det är viktigt att vi värnar om det. Den privata finansieringen är ett viktigt komplement, säger Kartio.

Övriga stora privata aktörer är Serlachius-stiftelsen som har gjort stora satsningar i museiverksamhet i Mänttä. Saastamoinen-stiftelsen, som samarbetar med Esbo Moderna Konstmuseum (EMMA), har en stor betydelse som samlare, och Wihuri är en stark aktör inom konsten. Men enligt Kartio kan det nya Amos-museet betraktas som den största privata konstsatsningen i Finland just nu. Utan att skryta, säger han.

– Som den tyngsta privata aktören har vi ett ansvar att fungera som alternativ till de offentliga institutionerna. Det ansvaret tacklar vi med den här satsningen.

Enligt Kartio är det nya Amos ett rätt unikt initiativ internationellt sett.

– Utomlands finns det många privata initiativ inom konstvärlden, det byggs ambitiösa konstmuseer. Men ett liknande koncept som vi bygger nu finns det inte riktigt. Vår infallsvinkel är ganska speciell. Vi satsar på framtiden och är beredda att ta risker. Och ofta är de stora privata konstmuseerna framför allt statusprojekt. De är museer för dyr konst, men innehållet är ganska konventionellt. Man fyller programmet med den konst som kostar mest på auktion och som är på mode.

– Jag ser konsten som en stor katalysator i samhället. Konsten både hjälper oss att bli medvetna om saker och ting, och den kan dels ge upplevelser av lycka, men den kan också vara med om att förändra världen. Den åskådliggör saker och ting. Låter grandiost men jag tycker att det är så, säger Kartio.


Lasse Garoff

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *