Till skådespelaren, Michail Tjechovs handbok i skådespelarkonsten, innehåller konkreta och lätt genomförbara övningar, med eller utan mystik, skriver teaterregissören Joakim Groth.
Sådär ja, så har den till slut blivit översatt till svenska, Michail Tjechovs klassiska handledning Till skådespelaren, sextio år efter att den ursprungligen utkom på engelska. Författaren är mycket riktigt släkt med Anton, han var författarens brorson och en av de mest begåvade unga skådespelarna i Ryssland/Sovjet på 1910- och 20-talet, innan han såg som klokast att gå i exil och så småningom emigrerade till USA och Hollywood där den här boken skrevs på 50-talet.
Vad är då grejen med Michail Tjechov? Han började som en av Stanislavskijs elever och den anekdot som brukar berättas handlar om hur den unge Michail gjorde stort intryck på sin lärare när han under en improvisation överväldigades av sorg, vilket han efteråt förklarade med att han tänkt på sin fars begravning. Eftersom det var ett skolexempel på Stanislavskijs metod att via personliga minnen komma i kontakt med sina känslor hade denne all orsak att vara nöjd, ända tills han fick höra att fadern inte alls var död, att det var Tjechovs fantasi om begravningen som framkallat känslorna. Det är på sätt och vis kärnpunkten, den varifrån Tjechovs och Stanislavskijs vägar divergerar, också om Tjechov under början av sin karriär fortsatte att framstå som den stanislavskijska metodens stjärnelev genom sina originella rolltolkningar. Men gradvis utvecklades han allt längre från sin forna lärare, påverkad av Rudolf Steiners antroposofi orienterade han sig mot en ”fantastisk realism” och symbolism som stod i en alltmer riskabel motsättning med den kanoniserade naturalistiska teatern i Sovjetryssland och slutligen ledde till hans exil.
Det var under tiden i Europa – först i Paris, senare i de baltiska länderna och England – som Tjechov började systematisera sin metod. Naturligt nog utgör den en teoretisk utformning av hans eget arbetssätt, där fantasi och inre bilder snarare än personliga livserfarenheter vägleder arbetet mot rollen, omfattande en rad fysiska och psykiska övningar som fick sin slutliga utformning i Till skådespelaren knappt 20 år senare. Vid det laget hade Tjechov inför hotet om ett krig flyttat över till USA och Hollywood där han fortsatte att undervisa, vid sidan av sporadiska roller i filmer (till exempel i Hitchcocks Spellbound där han spelar en professor i psykologi).
Att använda sig av sin fantasi kan tyckas naturligt för en skådespelare och är det också. Men Stanislavskijs inflytande inom teaterkonsten har varit dominerande i lika hög grad som Freuds inom psykoanalysen eller Aristoteles inom dramatiken, och eftersom den tonvikt han i sitt återskapande av den ”mänskliga naturen” lade på dels livserfarenhet och emotioner, dels den medvetna viljan, har blivit en norm som varje ny skådespelarteknik tvingas relatera till, framstår Michail Tjechov-tekniken med sin konsekventa hopkoppling av fantasi och intuition med det fysiska som en avvikelse från allfarvägen. När jag själv för nära tjugo år sedan deltog i en Michail Tjechov-workshop i Lettland var det en smått esoterisk atmosfär av frimureri över det internationella sällskapet av regissörer, skådespelare och studerande som i två veckors tid gjorde övningar i ett nerslitet postsovjetiskt kurhotell på stranden i Jurmala utanför Riga. Några av Tjechovs forna elever levde ännu, de visade övningar och berättade om sina minnen av mästaren; vi vallfärdade till teatrar i Riga där han spelat; olika regissörer och pedagoger förevisade tekniker med varierande grad av personlig uttolkning och begriplighet. En rysk regissör höll en workshop fokuserad på Tjechovs redan i sig omdiskuterade begrepp, den ”psykologiska gesten”, som hon utformade enligt den japanska zen-trädgårdens dynamik; det här skulle ha varit nog så utmanande också utan den engelska tolkens högst behjälpliga engelska. Andra tekniker var enklare att ta till sig, som dansken Per Brahes övningar i inre tempo-rytm och amerikanen Lenard Petits i fysiskt centrum och imaginär kropp (det är också han som bör få äran av att ha introducerat Michail Tjechov i Finland genom de kurser han höll på Hangö Sommaruniversitet kring millennieskiftet), och en hel del av det här har jag gjort egna varianter av och fortsatt att använda som regissör allt sedan dess. Ja, i själva verket också den där zen-trädgården med sin lilla hem-sten i förgrunden.
Jag vet inte om det är det internationella Michail Tjechov-sällskapet som har ombildats till det europeiska nätverk Åsa Salvesen skriver om i sitt informativa förord – som handlar om hennes egen väg som skådespelare och regissör till Michail Tjechov (jag antar att hon också är den drivande kraften bakom själva utgivningen) – eller om det har saligen avsomnat; hur som helst föreställer jag mig att verksamheten inte är lika esoterisk längre i och med att Tjechov-teknikerna i någon mån har fått ökad spridning, vilket också den här översättningen är ett tecken på. Lars Karlsson heter översättaren, och han har gjort ett gediget arbete. Boken är försedd med två efterord, det ena biografiskt och skrivet av Finlands främsta (och mycket länge enda) Michail Tjechov-kännare, Liisa Byckling, det andra ett utvidgat kapitel om tillämpningen av den ”psykologiska gesten” (själva gesten är för all del fysisk, men den uttrycker karaktärens existentiella villkor eller innersta psykiska identitet, något i den stilen).
För det mesta är det klart och enkelt. På grundnivån utgörs Michail Tjechov-tekniken av en rad konkreta övningar för att utveckla den psykiska och fysiska receptiviteten. Det vidare syftet är att genom förnimmelser, associationer och inre bilder söka inspiration till fysiska uttryck och i sista hand gestaltningen av en roll. Om man vill definiera ett ”mystiskt” element är det kanske själva konceptet om en roll, vilket för Tjechov är en (åtminstone) i fantasin existerande karaktär, åtskild från skådespelaren, som förutsätter ett uttryckligt rollarbete, en transformation: skådespelaren ”iklär” sig karaktären och ”ger sig själv fullständigt till karaktärens vilja, känslor, vanor och fysiska uppenbarelse”. Det är den här transformationen de olika teknikerna i sista hand syftar till och erbjuder olika vägar för.
Frågan om rollens existens kan man förstås ha olika mening om. Men också om man betraktar den snarare som en möjlig aspekt av det egna jaget händer det att texten eller regissören förutsätter egenskaper eller handlingar som inte faller sig naturliga för skådespelaren i fråga; i så fall kan föreställningen – metafysisk eller inte – att rollkaraktären och skådespelaren är olika personer snarare vara ett stöd än ett hinder. Till stor del är Tjechovs övningar konkreta och lätt genomförbara, i princip möjliga att använda oavsett regissörens arbetssätt eller estetik, och utan någon egentlig ledning; de kan alltså ses som en uppsättning möjliga vägöppnare och den här boken som en verktygsback där något kanske vid något tillfälle kan komma till användning. Utmärkt att den nu finns tillgänglig på svenska.
Joakim Groth
Michail Tjechov: Till skådespelaren. Om skådespelarkonsten. Schildts & Söderströms, 2014.
