966

”Musealt” är inget positivt ord. Kritiken som riktas mot traditionella konstinstitutioner hävdar att de är hierarkiska, elitistiska och ålderdomliga. Men institutionerna förändras, och en ny generation av konstinstitutioner växer fram.

På Finlands kulturinstitut i Frankrike har det skett en grundläggande konceptförändring. För närvarande ställer institutet ut verk av fyra finländska illustratörer som en del av Drawing Now Paris-festivalen, och den tidigare utställningen var bildserien Inner Sight av Meeri Koutaniemi.

  – Målet med förändringen var att kombinera kultur och kreativa branscher. Vi öppnade ett café som fungerar som mötesplats och estrad för vårt kulturprogram och en designbutik i entrén för att visa det bästa av finländsk formgivning och kreativt kunnande, säger Meena Kaunisto, direktör för Finlands kulturinstitut i Frankrike.

Förändringarna i verksamheten fick journalisten Gun Gestrin att förarga sig en i kolumn i Hufvudstadsbladet (30.9.2014). Enligt henne visade institutet inte längre den bästa finländska kulturen i Paris eller ordnade vetenskapliga seminarier. Gestrin var också skeptisk till det nya caféet.

– Faktum är att vi fortfarande organiserar akademiska seminarier och kommer att göra det även i framtiden. Skillnaden är att deltagarna kan ta en kaffe i pausen, jag ser ingen konflikt här. Då man gör en stor förändring i verksamheten finns det alltid folk som är missnöjda, men ska man förändra något ska man göra det ordentligt. Med det nya konceptet har vi de bästa möjligheterna att marknadsföra finländsk kultur i Paris, säger Kaunisto.

Det handlar om att föra kulturen närmare publiken. Enligt pamfletten Alaston totuus taiteesta (ung. Den nakna sanningen om konst, red. Sini Mononen) är en av grundpelarna inom demokratisk kulturpolitik att kulturen ska vara tillgänglig för alla oberoende av socioekonomisk klass. Inom den kulturdemokratiska utvecklingen räknas öppnandet av Louvren för folket efter den franska revolutionen som en historisk milstolpe. Från att ha varit en exklusiv lyx för överklassen i den gamla regimen blev konstverken en nationalskatt. Men man behöver inte gå så långt tillbaka som till den franska revolutionen för att hitta exempel på hur konst och kultur rört sig närmare folket.

Att placera konstverk utomhus på offentliga platser har varit en strategisk utgångspunkt också för ljusfestivalen Lux Helsinki. Detta år uppnådde festivalen ett besökarantal på 200 000 personer, berättar festivalens konstnärliga ledare Ilkka Paloniemi.

– Vi vill att ribban att delta ska vara låg och att folk skall utforska sin stad, gå utanför sina vanliga rutter. För oss är det viktigt att beslutet om att delta kan ske spontant, till skillnad från då man besöker Ateneum och måste köa för att köpa biljett. Därtill behöver man inte klä upp sig, klirra med champagneglas eller inta en roll. Men det handlar inte om att visa långfingret åt de gamla kulturinstitutionerna utan snarare om två olika koncept som inte går att jämföra, säger Paloniemi.

Finns det en risk att kvalitén lider då ribban för att delta sänks?

– I konstkretsarna råder kanske den uppfattningen att en konstutställning är lyckad då något riktigt sällsynt exponeras för en mindre publik. Att konsten banaliseras och urvattnas om bondtölparna i sina vindoveraller anländer med korv i handen. Vad som nu sen är en lyckad konstutställning är en svår fråga, säger Paloniemi.

Ja, hur definierar man en lyckad konstutställning eller ett framgångsrikt kulturhus?

I artikeln ”Neljä vinkkiä – näin syntyy hittimuseo” (ung. Fyra tips – så föds ett toppmuseum) som publicerades i Suomen Kuvalehti 2/2015 funderar journalisten Veera Jussila kring detta. Hennes första tips är ”erbjud någonting för alla.” Tipset baserar sig på en intervju med Stockholms Fotografiska museums medieansvariga, Jens Hollby.

Fotografiska har kritiserats för att vara en ytlig och kapitalistisk instans, som inte ens är ett riktigt konstmuseum eftersom de saknar en egen samling. Men samtidigt är Fotografiska Sveriges tredje mest besökta museum. Restaurangverksamheten har skapat en möjlighet för samvaro, enligt Hollby, och på veckosluten är det fritt inträde till utställningarna för brunchgästerna. Varje månad ordnas det technoklubbar. Enligt Hollby är det just denna verksamhet som gort det möjligt att visa fotokonst för en stor publik. Fotografiska deltar även i samhällsdebatten. Då Stefan Löfven utlyste nyval erbjöd museet gratis inträde för de som via röda korsets kompisprojekt ville lära känna en nysvensk.

Enligt Jussila bör ett toppmuseum även hålla fast vid sin egen profil, aktivera sig i sociala medier, locka besökare med kända namn, samt använda sig av naturen, vilket fungerar speciellt bra i de nordiska länderna.

En gräsrotsinstitution

På Drumsö i Helsingfors har kulturcentret Sähinä fungerat sedan november 2014. Kulturcentret består bland annat av 15 arbetsrum för konstnärer och frilansare inom olika kreativa branscher.

Bakom initiativet stod helsingforsarna Ines Sederholm och Erkka Luutonen. Sederholm bodde i två år i Nya Zeeland och Australien, där hon engagerade sig i kulturverksamhet som förverkligades i lagerutrymmen. Då hon kom tillbaka till Finland märke hon att det inte fanns något motsvarande här. När Sederholm och
Luutonen hittade en gammal kontorsbyggnad på Drumsö som hade stått tom i över två år beslöt de att sätta igång.

Hurudant kulturcentrum är Sähinä?

– Vi vill kunna agera snabbare, vara mer dynamiska än traditionella kulturinstitutioner. Besökarna skall känna sig som deltagare snarare än åskådare, oavsett hurudant program som sker just då. Ifall vi har en konstutställning med tio verk och någon blir inspirerad av att fylla på med ett elfte så är det fritt fram, säger Luutonen och Sederholm.

Under våren består programmet av bastukvällar, workshops, caféverksamhet, konstutställningar, konserter, bildkonstverksamhet för barn och unga och filmkvällar.

– Det känns som om folk inom de kreativa branscherna håller sig väldigt mycket för sig själva. Idén är att skulptörer, musiker, teatergrupper och kläddesigners ska samlas under samma tak och föra en dialog. På det viset vill vi bryta gamla hierarkier, normer och status. Trots att du inte skulle ha en skulptörutbildning eller vara medlem i Finlands skulptörförbund så kom nu för guds skull hit, säger Luutonen.

Kläddesignern Outi Korpilaakso, som är en av grundarna av klädmärket Lovia, hyr ett arbetsrum i Sähinä och ordnade även sin kollektions lanseringsfest i kulturcentret.

– En av orsakerna till att jag blev intresserad av att hyra ett arbetsrum på Sähinä var det breda spektret av kreativt folk som samlas här. Jag är väldigt intresserad av bildkonst och det inspirerar mig ofta mer än nya trender inom kläddesign. Dessutom blir det lättare att samarbeta och engagera sig i tvärkonstnärliga projekt då man har arbetsrum bredvid varandra. Det känns spännande att få vara med och skapa ett helt nytt koncept, säger Korpilaakso.

Hur säkrar ni Sähinäs framtid?

– Kulturcentret är ekonomiskt oberoende eftersom de löpande kostnaderna täcks av arbetsrummens hyresintäkter. Därför har vi inte samma press att producera kostnadseffektiva konstutställningar. Tanken är ändå att ansöka om kulturstipendier. Verksamheten är inte beroende av dem men de garanterar Sähinäs framtid, säger Sederholm.

Bryter Sähinä de gamla konstinstitutionernas monopol?

– Kanske är det första steget i den riktningen men det handlar inte om någon sammandrabbning eller konflikt. Jag skulle snarare se vår verksamhet som ett välkommet tillägg till stadens konst- och kulturutbud, säger Sederholm.

I Paris fortsätter kulturinstitutet att utveckla sin verksamhet i en mer besökar­vänlig riktning. För att studerandena även i fortsättningen ska trivas i caféet kommer Radio Helsinki att skräddarsy spellistorna för institutets café. Därtill förnyas institutets biograf, och målet är att börja samarbeta med filmfestivalen Kärlek och Anarki som ska planera biografens filmutbud.

Vad var orsaken till att förnya Finlands kulturinstituts verksamhetsmodell?

– Det tidigare mer traditionella konceptet hade gett allt det kunde och levt sin tid. I och med cafét och butiken är utrymmena i mer aktivt bruk, och institutets profil har moderniserats. Det sätt man charmar den franska publiken och i synnerhet ungdomen har förändrats. Därför var det nödvändigt att tänka om, jag upplever att institutet nu är öppnare och mer inbjudande, säger Kaunisto.

Säger konceptförändringarna något om allmänna trender i kulturvärlden?

– Kulturinstitutionerna måste förnyas, delvis för att det hör till men även på grund av att resurserna ständigt minskar. Vi måste komma på nya sätt att få intäkter och hitta nya sätt att fungera. Kulturvärlden går igenom ett paradigmskifte och istället för att gräva sig djupare i skyttegravarna råder jag alla att vara aktiva och försöka påverka kulturutbudets utformning i fortsättningen.

Kommer museerna att försvinna? Antagligen inte, eller inte helt och hållet. Louvren kommer att stå kvar till det bittra slutet och likväl Brittish Museum. Vissa verk kanske man bör närma sig enbart i rollen av granskare, det svårt att gestalta se hur Picassos målningar skulle kunna göras mer deltagande. Men öppenhet, som även förr var uppskattat, är nu någonting som krävs. Kritiken mot planerna att bygga ett Guggenheimmuseum i Helsingfors riktas just mot planeringen, som sägs ha gjorts för mycket bakom stängda dörrar.

Som motreaktion föddes organisationen Checkpoint Helsinki, som har profilerat sig som en transparent gräsrotsorganisation som består av konstnärer, stadsplanerare och akademiker. Vi lever på många sätt i förändringens tid, men det kommer säkert att ta en stund tills vi får köa in till Ateneum för att gå på techno­klubb.

Johannes Jauhiainen