Efter bankkollapsen på Island steg det fram en stark rörelse för direkt samhälleligt påverkande. Men systemet blev på hälft på grund av inre stridigheter och högerns motvilja. En ny kris behövs för att ge det en sista knuff, menar aktivister.
Björn Þorsteinsson stirrar med en något uppgiven blick på datorskärmen i sitt kontor på Islands Universitet, där han förklarar hur ingenting egentligen har förändrats i landet sedan den ekonomiska kollapsen 2008.
– Vi är som samhälle på väg mot någonting som liknar Hungerspelen om inget radikalt sker.
De amerikanska storbankernas fall 2008 påverkade mer eller mindre hela världen, inte minst Island, landet vars oproportionerligt stora och vagt reglerade finansiella sektor föll snabbt och hårt, men som även klarade sig relativt lindrigt undan. Under det ekonomiska och politiska kaos som följde uppstod en stor rörelse för direktdemokrati.
Människors förtroende för politikerna och bankväsendet var i princip icke-existerande. Islänningarna gick för första gången i landets 64 år långa historia ut på gator och torg för att kräva regeringens avgång. Regeringen avgick kort därpå och utlyste nyval.
– När människor i Island fick mediernas mikrofoner i ansiktet under protesterna med frågan, vad vill ni, sa alla ”någonting annat”. ”Någonting annat” är en bra slogan men betyder inte så mycket, menar Björn Þorsteinsson från Associationen för Hållbarhet och Demokrati.
Under protesterna, som har kallats kastrullrevolutionen, bildade medborgare oberoende grupper runt om i landet för att diskutera alternativ till det rådande politiska och ekonomiska systemet. Grupperna gjorde senare gemensam sak av sina idéer kring direktdemokratiska samhällsstrukturer, en ny konstitution och nya ekonomiska regler och bildade partiet Citizens Movement.
Vänster men ändå inte
Sju månader efter krisen hölls parlamentsvalet där Islands medborgare röstade bort högerregeringen till förmån för en socialdemokratiskt ledd koalition. Citizens Movement fick fyra medlemmar invalda. Kort därpå uppdagades ändå en rad problem inom den till en början enade rörelsen. Interna konflikter om den politiska plattformen, som aldrig hann diskuteras igenom grundligt, ledde till att rörelsen splittrades.
– Vi var ju en rörelse, men när vi blev valda till parlamentet fanns det en massa människor som engagerade sig som inte längre hade någon uppgift, vi visste inte vad de skulle göra. Så det blev en reva i rörelsen, berättar Þór Saari, före detta parlamentsledamot för Citizens Movement.
Samtidigt förstår han varför rörelsen dog och vänsterregeringen röstades bort 2013.
– Vi hade ju en väldigt märklig vänstervriden regering som följde IMF:s råd precis som vilken högerregering som helst skulle ha gjort, vilket gjorde att många miste tron på den. De tidigare nationaliserade bankerna privatiserades igen och åtstramningar på välfärden var ett faktum. Folk valde sedan 2013 högerregeringen vi har nu, mest av besvikelse, förklarar Saari.
Politisk kidnappning
Birgitta Jónsdóttir, Piratpatistisk parlamentsledamot, även känd som talesperson för Wikileaks, även hon delaktig i grundandet av Citizens Movement, har däremot inte gett upp ännu.
– Många säger att vi inte uppnådde någonting, men samtidigt har vi aldrig haft fler folkomröstningar än under perioden efter krisen.
Hon anser att problemet är att folk inte är vana vid direktdemokrati, och att det krävs att man lär ut systemet i skolorna.
Den socialdemokratiskt ledda koalitionsregeringen lanserade kort efter parlamentsvalet 2009 initiativet att skriva om Islands konstitution, enligt protesternas och rörelsens krav. Konstitutionsförslaget har internationellt hyllats som världens första crowdsourcade konstitution, som varje medborgare fick chansen att kommentera under processen. Det röstades ändå ner i parlamentet.
Processen ”kidnappades” av de politiska partierna. Allra först hölls en folkomröstning för att tillsätta det råd som skulle skriva den nya konstitutionen. Självständighetspartiet på högerflanken tog ändå omröstningen till Högsta domstolen, där den ogiltigförklarades på grund av teknikaliteter. Resultatet blev sedan att parlamentet officiellt välsignade exakt samma personer som hade tillsatts i folkomröstningen, ”för att hedra folkets vilja”. Men i praktiken betydde det att processen plötsligt blev formellt politiskt ägd.
– Parlamentet hade sedan inte någon plan för hur de skulle gå vidare med förslaget när vi lämnade över det. Det gav det tidigare statsbärande Självständighetspartiet utrymme att försvåra processen genom att politisera dokumentet, som var tänkt att vara ett oberoende förslag baserat på folkets vilja, förklarar Salvör Nordal, chef för Islands Universitets etikinstitution, som var ordförande för rådet.
Plattform för medborgarinitiativ
Efter två års debatterande i parlamentet genomfördes en folkomröstning om den föreslagna konstitutionen där 67 procent röstade för förslaget, dock bara med ett 49 procents valdeltagande. Högerpartierna hade redan från början varit emot direktdemokratielementen och den föreslagna omfördelningen av Islands naturresurser. De kunde nu använda det låga valdeltagandet som förevändning för att döda förslaget.
– Vi, som samhälle, var helt slut efter den här konstitutionella processen, debatten var helt galen. Den nuvarande regeringen är tyvärr inte intresserad av det här. Hela processen har förlorat sitt momentum, säger Nordal.
2010 gick islänningarna till ytterligare val, denna gång i kommunerna. I Reykjavik ställde Best Party upp, ett skämtparti med en komiker och anarkist i spetsen, med löften om ett Disneyland och ett narkotikafritt parlament. Partiet vann med 34,7 procent av rösterna. Best Party lovade under valrörelsen att de skulle driva de frågor som medborgarna föreslog genom den nya internetbaserade medborgarplattformen Bättre Reykjavik.
Róbert Bjarnason, IT-entreprenör och grundare av Citizens Foundation som utvecklade Bättre Reykjavik, tror inte att plattformen hade blivit en sådan succé om det inte vore för Best Party.
– Det var en sån perfekt ”match”. Vi hade ett verktyg för att crowdsourca politiska plattformar och de behövde en politisk plattform, det var bara perfekt.
Bjarnason förklarar att medborgare med hjälp av plattformen Bättre Reykjavik kan rösta fram egna förslag som kommunfullmäktige sedan är tvungna att behandla varje månad. Än så länge har mer än hälften av Reykjaviks befolkning deltagit och 185 medborgarförslag röstats igenom. En deltagande budgetprocess har även inletts i Reykjaviks olika kvarter, där medborgarna får ge förslag på hur kommunens resurser ska allokeras.
– Om Best Party däremot hade startat Bättre Reykjavik själva så tror jag det hade varit mycket svårare att introducera plattformen, den hade varit politiserad och för känslig. Även om få politiker öppet motsätter sig medborgardeltagande, det kan man inte riktigt säga som politiker.
Samtidigt tycker han att det är svårt att få människor att bry sig.
– Under en stor kris är det lättare, då har man allas uppmärksamhet, förklarar han.
Systemet fungerar
Ett återkommande argument från dem som motsätter sig de direktdemokratiska strukturerna är att direktdemokrati inte är rättvis om inte alla deltar. Björn Þorsteinsson håller inte med.
– Det är ju en relevant fråga, men jämför med kommunalval i till exempel England med ett 30-35 procents valdeltagande – kan man verkligen kalla det demokrati? Ja, jag antar det. Vi måste ju helt enkelt försöka få så många som möjligt att bry sig, och det enda sättet att göra det idag är att göra politiken relevant i människors vardag, involvera människor i beslutsprocessen.
Bjarni Brynjólfsson, som är kommunaltjänsteman med ansvar för plattformen, förklarar att Bättre Reykjavik har fungerat jättebra än så länge eftersom politikerna har accepterat systemet.
– På många sätt har Bättre Reykjavik fungerat som ett demokratiskt utbildningsverktyg. Medborgare inser, nu när de fått en konkret chans att påverka, att de själva måste engagera sig om de ska få som de vill. Samtidigt får de också en större förståelse för vad saker och ting kostar och hur kommunen fungerar. Politikerna får ju även lära sig om människors verkligheter och behov.
Medan den lokala direktdemokratin sakta utvecklas i symbios med Reykjavik kommun, brottas Islands nationella politiker fortfarande med faktumet att 54,7 procent av befolkningen säger sig ha litet eller väldigt litet förtroende för parlamentet.
Samtidigt konstaterar Þorsteinsson att idéerna kring direktdemokrati är närmare människor nu än innan.
– Som någon sade under den senaste valrörelsen: det är inte långt till Austurvöllur längre, där protesterna efter krisen hölls.
Birgitta Jónsdóttir tror däremot den politiska strukturen måste omstöpas innan medborgare kan ges nationellt inflytande.
– Jag tror vi behöver en ny kris, en gammal god kris. Precis som när man har en personlig kris så är det den enda tiden man har energin att på riktigt ändra på saker och ting. Samhället är precis som vi människor, för det är skapat av människor. Så vi behöver vara redo, med alternativ, som den föreslagna konstitutionen.
André Larsson
