I Christine Falkenlands Spjärna mot udden reser den medelålders Eva till spanska solkusten i ett sista försök att bejaka lusten. Men försöket att gripa livet leder inte till någon emancipation. Spjärna mot udden är en smärtsam läsupplevelse om det kvinnliga åldrandet, menar Ylva Larsdotter.
Christine Falkenland är ett nyupptäckt författarskap för mig. Visst har jag känt till henne, men inte läst henne ordentligt förrän omkring ett halvår sedan, då jag kom över ett exemplar av hennes diktsamling Om honom (2004) i en bokbytarhylla och blev fullständigt drabbad. Vilken intensitet, språklig exakthet och sug i blicken på Mannen i hans många skepnader.
Sedan dess har jag glupskt slukat det mesta Falkenland har skrivit genom åren från debuten Illusio (1991) fram till hennes senaste, Spjärna mot udden, som utkom förra året.
Och just spjärnandet är kännetecknande för Falkenlands prosa och lyrik. Hennes texter ger inte vika. De försätter läsaren i ett väldigt speciellt tillstånd av ambivalens och äckel. Hennes språk är koncist, vasst. Ingen utfyllnad eller onödiga transportsträckor. Det går inte att hoppa över en enda rad. Det är bara att underkasta sig, låta sig dras med in i de täta världarna. Hon värjer inte för det obehagliga och i sina böcker undersöker hon människors tillkortakommanden, vad som sker i gränsområderna – sexualiteten, den kristna tron, skapandet, utanförskapet, drifterna, könens tillblivande.
Kvinnligt åldrande
I Spjärna mot udden tar hon sig an det kvinnliga åldrandet, ett ämne som efter Kerstin Thorwall i stort sett lyser med sin frånvaro i samtidslitteraturen – om det inte sker under putslustiga former förstås (det är ett äventyr att bli gammal, fräsiga pensionärer i farten, supertanten, femtio är det nya trettio osv.). Hos Falkenland handlar det om snarare rädslan att försvinna, insikten om livets ändlighet, att bli osynliggjord, förlöjligad.
Eva, en medelålders kvinna, befinner sig på spanska solkusten. Dit har hon hon kommit tillsammans med sin tonårige son i ett slags sista försök att gripa livet, bejaka lusten. Inte så mycket förverkliga sig själv, det vore för banalt utan snarare att gå sig själv till mötes.
Hon har gjort en överenskommelse med sin man: De är fria att ligga med vem de vill, att de får förverkliga sina fantasier. Den äkte mannen blir förälskad i en annan medan Eva, urmodern, livgivaren, står där med skavsår i hjärtat och läppstiftsröda läppar och med molande insikten att det kanske ändå är för sent i livet.
Solen har sin gång på turistorten som kännetecknas av ett evigt pågående nu. Hon läppjar på söta drinkar och minns sin mor, sin son som bebis, sina älskare och älskarinnor. Sam, bögen, som inte ville ha henne mer än som en modersaxel att gråta ut mot. Transpersonen Dido som gått från kvinna till man. Här har vi ett av de vackraste ”sängkammarscener” jag läst på väldigt länge: flörtandet, errövringen, sårbarheten, det outsägliga i extasen och det smärtsamma att välja bort.
Ingen emancipation
Ja, solen har sin gång och Eva sörjer. Sörjer det som blev och det som inte blev. Hon klär sig medvetet ”slampigt”, överdriver det feminina, laborerar med dragen, femme fatalen och pinupan. Eva (madonnan) transformerar sig till horan, den fallna kvinnan. Men hon blir inte sedd för det, ingen förmår ta sig förbi hennes skyddsdräkter i form av snäva fodral och för mycket makeup. Hon har hamnat i en språklig, kroppslig och geografisk exil.
Eva spjärnar emot, vägrar infoga sig, flyr fältet men det går inte att flytta från sorgen, ensamheten, medvetenheten om döden och till slut resan tillbaka till Sverige. Hem till det egna rummet men hos Falkenland finns ingen emancipation, ingen försoning. Utan det som återstår är ett kalt, kargt och ensamt rum med en ensam kropp.
Det är smärtsamt att läsa Spjärna mot udden. Obönhörligt kommer kroppens förfall, åldrandet, ensamheten och vad finns kvar då, vem är jag då? Drömmen om att bli sedd, att morgondagen kommer att bära med sig omvälvnade överraskningar. Och om de kommer vill jag ens ha dem?
Ylva Larsdotter
Christine Falkenland: Spjärna mot udden.
Wahlström & Widstrand 2014.
