– Jag ville skriva om en plats som bokstavligen försvinner. En tom plats. En plats som blir till något som egentligen inte hör hemma i vår värld. Framför mig såg jag en perfekt kortklippt gräsmatta. Jag ville också skriva en hyllning till en av mina idoler, låtmakaren Peter Himmelstrand. Det blev en campingplats och det blev schlagers skrivna av honom, säger John Ajvide Lindqvist. Ny Tid träffade Lindqvist, Sveriges främsta skräckförfattare, på Mariehamns litteraturdagar.
I sina romaner använder sig John Ajvide Lindqvist av klassiska skräckmotiv. Från debuten 2004 har vi träffat på zombies, vampyrer, troll i olika former. Han placerar in dem i ”typiskt svenska” miljöer och med vanliga människor i vår samtid. På så vis lyckas han visa hur människan handlar och inte handlar mot det okända, när tillvaron ställs på sin spets.
Himmelstrand är hans sjätte bok och den första i en planerad trilogi, där det svenska folkhemmet är i fokus. Visserligen är det ett genomgående tema i hela hans författarskap, men utmejslas och förtydligas alltmer i hans senare böcker samt i novellsamlingarna Låt de gamla drömmarna dö och Pappersväggar.
– I nästa bok, Rörelsen, som går tillbaka till mordet på Olof Palme, blir det ännu tydligare. Jag är förtjust i det socialdemokratiska projektet. Jag tycker om stora rörelser, övergripande beslut, där tanken är att skapa välstånd och gemenskap för medborgarna. Tanken är god men som vi vet är det oerhört svårt att genomföra i praktiken. Samtidigt vill jag undersöka vad som händer då man plockar isär folkhemmet, ”det typiskt svenska”, vad det nu är, och sätter in något främmande i det. Jag arbetar ofta så att jag använder mig av något som jag tycker om, Allsång på Skansen till exempel. Därför lät jag allting urarta i en blodig massaker i Lilla Stjärna. Jag ville undersöka krafterna och energierna hos tonårsflickorna som står längst fram vid scenen och vad som skulle kunna hända om de förvreds till ett mörker, någonting destruktivt.
Skräck blir kritik
Ofta får han höra att hans böcker är samhällskritiska, men det är inte något som han helt och fullt håller med om. I första hand är han en berättare, inte en demagog. Men han har insett att skräckgenren kan fungera som samhällskritik.
– Vi har alla fenomen i vårt samhälle som jag skriver om i mina böcker: nätmobbing, utslagstävlingar, förtryck, främlingsfientlighet. Så på ett plan skulle det kunna hända så som det händer i mina böcker. Det är föga sannolikt, men det verkar fullständigt rimligt utifrån förutsättningarna. Det är just det som gör det hela så fruktansvärt obehagligt.
– Jag har insett att skräckgenren är ett mycket effektivt sätt att nå in i människans innersta, hennes psyke. Vi har ingen mall för hur vi ska agera när tillvaron rämnar, när kärleken dör eller vi förlorar vår anhöriga. Vad gör vi till exempel om världen runt omkring oss en dag bara är borta eller om vår älskade som har omkommit i en trafikolycka plötsligt kommer tillbaka från det döda och vill ställa sig och diska? Vi kan inte veta hur vi kommer att reagera förrän vi befinner oss i det.
Campingplatsen som försvann
I Himmelstrand vaknar tio människor, en katt och en hund upp en morgon i sina husvagnar på en alldeles vanlig campingplats. När de gick och lade sig kvällen fanns allting där: grillplats, tält, andra husvagnar, duschrum, kiosken, moln på himlen. På morgonen är allt borta. Det enda som finns är gräset som sträcker sig så långt ögat kan nå och en blå himmel. Solen skiner och skiner. Varje semesterfirares våta dröm, men de vaknar upp till ”ett specifikt svenskt helvete”, för att använda hans egna ord.
Kvar på campingplatsen är det utåt sett framgångsrika men ack så olyckliga paret – han ett före detta fotbollsproffs, hon bitter fotomodell vars stjärna börjat dala, och deras söta men fruktansvärt läskiga dotter. Amerikafantasten, som kan alla USA:s presidenter utantill, med vräkig husvagn modell större, och hans förtryckta fru som för inre monologer med James Stewart när tillvaron blir för svår. Vi möter den trygga, kärleksfulla, men ändå kantstötta småbarnsfamiljen, där sonen Emil är både stark och skör. Så har vi ett av de bästa paren i svensk samtidslitteratur: de lugna, omsorgsfulla lantbrukarna Olof och Lennart (”Tänk på gamla centerledare”, säger de när de presenterar sig). Den disparata gruppen försöker samarbeta, bilda en enad front, förstå vad som hänt. Det går sådär. Vid horisonten syns så en dag något röra sig. Detta något visar sig på olika sätt för alla, som var och ens rädsla och längtan förkroppsligad. Och solen den skiner och skiner. På radion spelas Peter Himmelstrands schlagers om och om igen.
Den onda flickan
I flera av Ajvide Lindqvists romaner är barnet i fokus och oftast tar han barnets parti. Men det finns också en återkommande figur som jag funderat länge på. Vi träffar på henne i Lilla Stjärna, i Människohamn, i novellerna och nu i Himmelstrand: den onda flickan.
– Det finns ingen plan med det. Det är inte så att jag tycker illa om småtjejer. Snarare handlar det om vi har svårare att förstå och acceptera att en söt flicka är farlig på riktigt. Barn ska värnas om och skyddas. Om de istället blir förövare, bärare av det onda, då har vi svårare att acceptera det. Om en Christer Pettersson-typ kommer snubblande är det en klyscha men om en liten tjej med guldlockigt hår och prinsessmotiv på tröjan visar sig vara monstret, då ställs vår världsbild på ända. Därför är det berättartekniskt mer effektivt att låta en småtjej vara ond, monstret. Molly i Himmelstrand är faktiskt hin håle själv, men det finns ju en anledning. Hon är inte riktigt sig själv. Snarare är det hennes mamma, den självupptagna Isabella som ställt till det, påpekar han.
Visst handlar det om zombies, vampyrer, troll och försvunna platser i hans författarskap men lika mycket handlar det om människans längtan och drömmar, att vi ska vara rädda om varandra. Återkommande i varenda en av hans romaner finns det där stråket av sorg och kärlek. I Himmelstrand visas det bäst i Lennart och Olofs relation. Som de säger: ”Varför vara ensam, när man kan vara två?”
Trådar knyts ihop
Ajvide Lindqvist är öppen med sitt arbete och sin syn på litteratur. Till skillnad från många andra författare delar han gärna med sig om sin arbetsprocess, sina kommande böcker och förklarar att om många frågor lämnades obesvarade i Himmestrand så kommer trådarna att knytas ihop i de andra delarna. Vad triggar igång hans fantasi?
– Jag har olika fixa idéer. De kan vara bilder, låttexter, citat, människor som jag är väldigt förtjust i. De kan vara till synes helt olika. Jag försöker skapa en värld där de passar in och kan börjar tala med varandra. Som Peter Himmelstrands schlagers på en campingplats som försvunnit.
Ylva Larsdotter
