Vänsterförbundets enda svenskspråkiga riksdagsvalskandidat i Österbotten representerar den traditionella arbetarvänstern, en rörelse som krympt år för år då industrierna försvunnit och allt fler i arbetarklassen valt högern eller sofflocket. En ny vänsterrörelse är på frammarsch, men också inom SDP känner man av att en generation gått förlorad.
Allan Saloranta tar emot vid bensinstationen i Oravais och hälsar med en kraftig arbetarnäve innan vi sätter oss i hans bil och kör till egnahemshuset ett par kilometer bort där han bjuder till med sju sorters kakor och en bricka full med smörgåsar. Det är som en fläkt från min uppväxt i Dalsbruk, en liten industriort inte helt olik den på den österbottniska landsbygden. När man har främand ska det inte snålas, även om muffinsen, bullarna och sockermunkarna förblir orörda under intervjun.
Saloranta är förtroendeman vid en kemikaliefabrik i Oravais och ställer för första gången upp i riksdagsvalet. 52-åringen är Vänsterförbundets enda svenskspråkiga kandidat i Österbotten.
– Nog måste man ju prova på det nån gång också, svarar han skämtsamt på frågan om varför han valde att ställa upp. Men lite allvarligare:
– Man vill ju göra nånting för dem som har det sämre ställt, de fattiga och arbetslösa.
För tillfället har varken de Gröna eller Vänsterförbundet ett enda riksdagsmandat från Österbotten och enligt Yles stora valgallup som publicerades i slutet av förra månaden kommer de inte heller att få något i detta val. Det tänker Saloranta inte så mycket på, utan gläder sig över att gallupen förutspår att Vänsterförbundet kniper tre mandat till i hela landet.
Österbotten var under efterkrigstiden och ända fram till sjuttiotalet ett starkt vänsterfäste. Men i och med stridigheterna inom vänsterrörelsen och den nyliberala samhällsvinden på 80-talet tappade vänstern fotfäste i hela Finland, och Österbottenvänstern verkar ha drabbats speciellt hårt. Ser man till förra riksdagsvalet är det Centern, SFP och Samlingspartiet som dominerar i Vasa valkrets, följt av SDP och Sannfinländarna.
– Förr fanns det ju stora industrier här. Textilfabriken i Vasa sysselsatte som bäst över 500 personer, erbjuder Saloranta som en delförklaring.
Allan Saloranta. Foto Janne Wass
Han tror också att folk helt enkelt har glömt bort att det var arbetarrörelsen som till stora delar byggde upp den välfärd som vi fått njuta av.
– Man har kanske haft det lite för bra, man har tagit för givet att saker och ting bara kommer till en.
Saloranta hoppas att de senaste årens recession och de hårda ekonomiska och sociala tiderna igen ska påminna folk om vänsterns solidaritetspolitik. Men vissa är svåra att övertala, som bekantingen som går och klagar över arbetsförhållandena och lönen på växthuset där han jobbar, men ändå röstar på Samlingspartiet.
– Jag brukar fråga att varför ska du gå och gnälla på arbetsförhållandena och sedan rösta på dem som stöder ägaren, som vill upprätthålla de dåliga förhållandena.
Svårt för sossarna
Textilfabriken som Saloranta talar om – den finns inte mer. De gamla tegelbyggnaderna inhyser i dag bland annat Vasa Universitet. Här arbetar Karita Blom, som också är ordförande för Vasa svenska socialdemokrater. Att Yles valgallup, som utkommit samma morgon, förutspår att SDP blir näst största parti efter Centern, säger Blom att är trevligt men överraskande. Däremot ser det inte ut som om Socialemokraternas ställning i Österbotten skulle stärkas avsevärt, man får enligt opinionsundersökningen nöja sig med de två mandat som man redan har.
– Det är nog verkligt synd. Svenska socialdemokraterna har nu en så bra, vettig och energisk kandidat i Steven Frostdahl, att det skulle nog vara synd om han inte kom in. Han får svårt att kämpa om det andra mandatet, men ett tredje skulle han kunna knipa.
Medelklassen glömmer solidariteten
Det finns tecken på att vänsterns kräftgång i Finland är över. Redan EU-valet bådade gott för Vänsterförbundet, och om Yles siffror är att lita på har också partiordförande Antti Rinne lyckats vända trenden för SDP, vilket överraskar Blom.
Katarina Blom Foto Janne Wass
– På partikongressen i maj 2014 röstade jag för Jutta Urpilainen och var nog besviken då hon inte blev återvald. Men kanske har Rinnes image hjälpt till – han har haft en positiv utstrålning och är ”helposti lähestyttävissä”, som man säger på finska (lätt att närma sig).
Knepigare är enligt Blom att säga vad den allmänna högerförskjutningen i röstningsbeteendet över en längre tidsperiod har att göra med. Men delvis är hon inne på samma förklaring som Saloranta: allt fler finländare tillhör den övre medelklassen och har under de senaste årtiondena haft det ganska väl ställt.
– Allt fler familjer har i dag två bilar, två hus och råd att åka på dyra semesterresor. Kanske känner man att man inte längre behöver välfärdssamhället, att man kan ta hand om sig själv.
Då man själv har det väl ställt kan det också vara lättare att glömma bort att alla inte har det lika bra förspänt, vilket också kan ha tärt på solidariteten i samhället, menar Blom.
Förlorad generation
Vasa svenska socialdemokrater har kring 60 medlemmar, varav runt hälften är så kallade gratismedlemmar som är pensionerade och varit med i rörelsen i över 30 år.
– Det säger ju någonting om åldersstrukturen inom vår organisation, säger Blom med ett snett leende.
Det som gläder henne är att det syns ett visst uppsving bland de yngsta medlemmarna, de mellan 20 och 30 år.
– Men de mellan 40 och 50 är mycket få. Det är helt klart att vi saknar en generation.
Samma utveckling speglar antagligen verkligheten för SDP också i resten av landet, men i ännu högre grad för Vänsterförbundet. Under 70- och 80-talen när Sovjetunionen var i gungning och vurmen för Sovjetkommunismen rann ut i sanden rasade stödet för partiets föregångare DFFF, där kommunistpartiet var den dominerande aktören. Att en bitter och segdragen fejd bröt ut mellan kommunister och socialister förlamade också partiets egen politik. Trots att Sovjet i åratal varit ett minne blott lyfte de gamla spökena åter sina huvuden under 2000-talets första sex år, då partiordförande Suvi-Anne Siimes försökte utesluta taistoiterna ur Vänsterförbundets valrörelse.
Ungvänstern får godkänt
Men Vänsterförbundets förnyelsearbete ser ut att ha burit frukt, och i dag domineras partiets ansikte utåt av personer som inte ens var med under Siimes tid. En generation vänsterpolitiker utan starka minnen från Sovjettiden har skapat en ny image för Vänsterförbundet, byggd på allmänna socialistiska och socialdemokratiska principer, öppenhet, solidaritet och miljömedvetenhet. Det är en ung vänster som talar allt mer om miljömål, queerteori, upphovsrätt och stadsaktivism, frågor som kanske kan kännas främmande för den traditionella industrivänstern. Allan Saloranta talar inte om att translagen borde förändras, utan om att riksåttan borde förbättras, dieselskatten slopas och Kvarkentrafiken fås på rätt köl. När jag frågar om han känner sig hemma i ett Vänsterförbund som företräds av unga politiker som Paavo Arhinmäki och Li Andersson, åker hans blick snett uppåt som om han försöker hitta rätt ord, och efter en stunds funderande konstaterar han att partiets unga galjonsfigurer trots allt säger och företräder vettiga saker.
– Men lite hårdare kunde de vara ibland.
En röding är en röding
Man gör det inte lätt för sig genom att vara vänsterförbundare på den SFP-dominerade svenskösterbottniska landsbygden. Saloranta skrattar högt då jag frågar honom hur man kunde övertyga finlandssvenskarna om att det också finns andra än SFP som värnar om svenska frågor.
– Är man röding så är man! Rysskräcken sitter väl fortfarande så kraftigt i att det är svårt att folk att rösta på Vänsterförbundet.
Där har kanske SDP bättre chanser att locka nya väljare, åtminstone bland en äldre befolkning. Samarbetet mellan SFP och SDP har enligt Karita Blom åtminstone ställvis fungerat bra i Vasa. Själv skulle hon gärna se mer samarbete mellan Vänsterförbundet och SDP, men är rädd att alla inte är lika tända på den idén. Till exempel Allan Saloranta som med ett flin frågar sig om SDP egentligen kan kalla sig för ett vänsterparti längre. Frågan om eventuella regeringssamarbeten vågar han inte riktigt ta ställning till innan han ser valresultaten.
– Nog är det väl så att vi helt enkelt borde få majoritet!
Text & foto: Janne Wass
