Om människans behov av nuet, av en pånyttfödelse i tiden handlar Bo Gustavssons senaste essäsamling Det nya nuet.
Människan kan inte reduceras till sin kroppsliga utsträckning i rummet. Hon är mer än blodets pulserande färd genom rymden, mer än lungornas regelbundna rosslingar. Hon är också utsträckning i tid, hon är dåtid, framtid och nu.
Människans andliga erfarenhet, hennes outtömliga behov av det annorlunda, det främmande som bryter vardagens fjättrande monotoni, har alltför få nutida svenska författare behandlat. Det kanske främsta intrycket vid läsning av Bo Gustavssons essäer är en sällsam känsla av andlig fräschör. I sitt val av ämnen – som pendlar från allt mellan den ryske emigranten Vladimir Losskys behandling av den patristiska teologin till Rilkes förbisedda diktning på franska – har han visat sig så fjärran man kan vara det svenska kulturlivets institutionaliserade provinsialism. Det är djärvt att ta sig an ett dylikt arbete.
Därför är det kanske inte särskilt märkligt att den frankofona världen är överrepresenterad bland de författare och tänkare som Gustavsson här behandlar. Kanske har den kontinentala traditionen (och här bör man ju räkna in både Lossky och Nikolaj Berdjajev som båda skrev sina större arbeten på franska) en större förkärlek, en större acceptans för ett tänkande obundet av universitetskodifierad logik och reduktionistisk positivism, ett tänkande som inte bara ska läsas som tänkande utan också som litteratur. Det är inte sällan intrycket man får av Roland Barthes. Därför blir också litteraturen viktigare än tänkandet: konsten omvandlar människan, den erbjuder henne detta eviga nu som Gustavsson här söker framställa. I sin skildring av Barthes författarskap målar han med utgångspunkt i dennes sorgedagbok Journal de deuil, skriven efter moderns bortgång, med bländande klarhet detta outsägliga behov.
Gripande är även Gustavssons återgivning av Heideggers läsning av Hölderlin, kanske den diktare som betytt mest för dennes tanke. ”Hölderlins Dichtung ist fur uns ein Schicksal” , yttrade Heidegger vid en inspelad uppläsning av några av Hölderlins dikter. Denne hade enligt den tyske tänkaren lyckats komma nära varat, hans dikter hade förmått uttrycka det sakrala och utgöra en öppning till gudarnas hemvist för människan. För Heidegger ägde detta en närmast apokalyptisk innebörd, en möjlighet att slutgiltigt rädda människan undan en civilisation som förlorat sig i den mekaniska rotlöshetens dödsryckningar. Språket i sig skulle inte handla om varat, utan innebära varat.
Detta resonemang innebär således att konsten av nödvändighet måste bli det utrymme där sanningen kan äga rum, där den kan visa sig. Tänkandet måste bli dikt och dikten tänkande. Men förutsättningen för det har i det moderna samhället gått förlorad genom den tekniska utvecklingen, genom människans succesiva alienering inför sitt vara; i sina Bremenföreläsningar återkom Heidegger ständigt till det faktum att den tekniska utvecklingen utplånat avståndet mellan människorna och samtidigt därför utplånat möjligheten till närhet. Hölderlins ord ”Was du suchest, es ist nahe, begegnet dir schon” är inte längre gångbara i vår teknokratiska civilisation. Detta är kanske höjdpunkten – och kanske den bästa sammanfattningen av essäsamlingens temata – i Gustavssons arbete. Människan är mer än mekanik, mer än rummets begränsningar: människan är en varelse i tiden.
C. J. Erixon
Bo Gustavsson: Det nya nuet. Spektrum av 18 essäer. Celanders förlag, 2014
