Omvälvning,  upplösning och självständighet

av Ylva Larsdotter

I sin senaste roman om Máni Steinn skildrar den isländske författaren Sjón outsiderns karga tillvaro i Reykjavik 1918, året för Islands självständighet.

På väg till Mariehamns litteraturdagar läste jag om Sigurjón Birgir Sigurdssons – Sjóns – Skugga-Baldur från 2005. Jag fullständigt drabbades av denna moderna isländska folksaga första gången jag läste den, då Sjón fick Nordiska rådets litteraturpris för den samma år.

Den är sinnlig, vacker men återhållsam, distansierad. Framförallt har den inte släppt taget om mig. Den är skriven med patos om människorna som lever i utkanterna, i marginalerna i slutet av 1800-talet. I en blandning av realism och magi är det samtidigt en uppgörelse med isländsk historia, med vårt västerländska förakt för svaghet och annorlundahet. Jag tänker ofta på rävhonan i den, på hämnden, på de vita vidderna. Som det står i Hávamál ”Fä dör, fränder dör, själv dör du även; ett vet jag som aldrig dör; dom över död man.”

Ett land i upplösning

År 1918. Första världskriget mullrar runtom i Europa, spanska sjukan härjar och drabbar urskillningslöst fattiga och rika. Samtidigt är det glada tjugotalet i antågande. Jazz och stumfilmer. Automobiler och drömmen om lyckan i metropolernas neonljus. 1918 är året för Islands självständighet och då tar också Sjóns senaste roman Máni Steinn – Pojken som inte fanns sin början. Den här gången är Máni i fokus, en föräldralös homosexuell tonårspojke. Han försöker hitta sin väg ut och bort från Island.

Samtidigt är det en historia om Reykjavik, en stad i upplösning där den nya tiden – moderniteten om man så vill – bokstavligen skakar den i grundvalarna. Vulkanen Katla får sina utbrott och lägger sin aska på gator och torg. Spanska sjukan drabbar befolkningen. Liksom Skugga-Baldur är det en grym historia, men tonen skiljer sig från Sjóns tidigare böcker. Den isländska sagans beståndsdelar finns där men är inte lika utmejslade.

– När jag beslöt mig för att berätta historien ur Máni Steinns perspektiv ville jag vara väldigt nära honom. För att göra det placerade jag så att säga mitt eget huvud på hans axlar, var hans skugga. Just för att jag är närmare honom än någon annan person i mina böcker har tonen blivit mildare, tror jag. Man kan inte komma ifrån att han har haft det tufft: föräldralös, uppvuxen med en åldersstigen släkting, han är utan utbildning och jobb. Han är gay och säljer sin kropp. Han har inget självklart sammanhang i tillvaron utan glider runt i stan.

– Máni Steinn är samtidigt den av alla mina fiktiva karaktärer som jag kan identifiera mig mest med. Jag har också varit en sextonårig outsider i Reyjavik. Liksom Máni var jag fullständigt besatt av filmer när jag var ung. Den största skillnaden är att jag inte är queer på samma sätt, berättar Sjón.

Han har precis läst inledningen ur den senaste boken för en andäktig publik. Han läste på isländska och författaren Katarina Gäddnäs läste ur den svenska översättningen.

När gay var förbjudet

Romanens ton sätts redan i början. Det är en kylig oktoberkväll vid ett berg utanför huvudstaden. Máni Steinn har precis sålt sig till en äldre man som kastar åt honom några sedlar innan han rusar därifrån, rädd för att bli upptäckt. In sladdar Mánis skyddsängel och övervakerska på motorcykel – flickan Sóla G klädd i svart skinnoverall, ”som framhäver allt det som det är meningen att den ska dölja”.

– Máni känner sig inte utnyttjad. Vi är så vana att alltid se prostituerade, oavsett om de är kvinnor eller män, som offer. Genom att sälja sin kropp får Máni pengar så han kan gå på bio. Samtidigt njuter han av det. Han är sexton år, håller på att upptäcka sin kropp, sin sexualitet. Då boken släpptes var jag väldigt nervös för hur den skulle tas emot av homosexuella män. Det visade sig att väldigt många kunde relatera till den. Jag fick ingen kritik för att jag skildrar det lättviktigt och okomplicerat att han prostituerar sig. Det var just så här det gick till då homosexualitet var stigmatiserat och ett lagbrott. Vad skulle homosexuella män göra? Det var i bakgårdarnas skuggor de fick leva ut, vara sig själva.

Positivt mottagande

– Överlag har boken tagits emot väldigt fint, men jag vill understyka att jag är etablerad författare. Men om jag varit en debutant, hade reaktionerna då blivit lika positiva? Jag kan bara hoppas det.

Sjón har inspirerats mycket av gaylitteraturens undergroundförfattare som Jean Genet och William Burroughs. Genom att skriva om Máni Steinn har han haft möjlighet att hylla författare som betytt mycket för hans eget författarskap. Det finns ett dolt citat av Burroughs i boken, avslöjar han. 

– Det paradoxala är att Reykjavik innan självständigheten och innan spanska sjukan var mycket mer kosmopolitiskt än vad det är idag. När spanska sjukan slog till lamslog det landet och traumat sitter fortfarande i. Det är i stort sett ett osynliggjort kapitel. Inte ens i fiktiv form har man förmått skildra den. Influensan drabbade hög som låg, fattig som rik. På det sättet var den demokratisk och gjorde att klasskillnader suddades ut. Berättelsen handlar också om vilka som får och kan leva i det nysjälvstädiga Island. För Mánis del innebär spanska sjukan snarare en plats i samhället, eftersom han får olika uppdrag och genom att vara läkarassistent.

– Máni är en framtidens man, en mycket modern människa. Island blir självständigt och också han blir det. Han går inte på bio enbart som en flykt från verkligheten eller för sitt höga nöjes skull. Filmerna är hans skola. De visar honom att det finns en värld utanför Island. Han är gay, utan familj, är analfabet – vilket är väldigt oisländskt. Han har ingen plats på ön. Han måste försvinna därifrån, så när han drivs i exil ger det honom möjlighet att växa, påpekar Sjón.

Stumfilmernas storheter

Filmreferenserna är många i boken. Sóla G – en isländsk kombination av Modesty Blaise och Catwoman – är dubbelgångare till stumfilmsstjärnan Musidora i Vampyrerna och svartläderklädd som Irma Vep i den franska kultfilmen. Via ljus och skugga flyter filmerna in i berättelsen och transformeras i Mánis drömmar. De kan inte vara med varandra och inte heller utan varandra: sol (Sóla) och måne (Máni). Om Máni är den moderna mannen är Sóla den nya kvinnan. Hon är fart och kraft, urban och målmedveten. Så finns epilogen, som utspelas tio år efter att Máni lämnat ön och flyttat till London. Det är en  raffinerad cirkelrörelse och Sjón lyckas binda ihop berättelsen med sin egen personliga biografi. Det får mig att genast vilja läsa boken på nytt.

– Stumfilmen är en kulturskatt som håller på att gå förlorad. Många av de riktigt stora inom stumfilmen var kvinnor som drev filmimperium. De var verksamma som producenter, skådespelare, manusförfattare. Med ljudfilmen föll de mer eller mindre i glömska. Ett problem är att deras filmer inte heller finns bevarade. Jag behövde en kvinna som Sóla, eller rättare sagt Máni behövde henne. Och vem kan motstå en person som henne – gay eller inte, skrattar Sjón.

Ylva Larsdotter

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.