Politisk matematik

av Janne Wass

Då denna tidning landar i postlådan står valsveckoslutet vid dörren. En hetsig valrörelse går mot sin klimax, och då vi landar på andra sidan får vi se vem som lyckats och vem som misslyckats. Det som är klart är att en viktig faktor då landets 200 visa ledare koras är vem som lyckats bäst med att lägga fram sina siffror. Det är något som högerpartierna lärt sig. Tal om ideologier, solidaritet, medmänsklighet, gröna värden och jämlikhet mosas snabbt då matematikens kalla fakta slås i bordet.

Högern har inför valet framför allt ridit på två sifferbaserade trumfhästar: 46,6% och 59,3%. Den första siffran är Finlands statsskuld i förhållande till BNP och den andra är vad som påstås vara den offentliga sektorns andel av BNP. Siffrorna i sig, speciellt den senare, är relativt irrelevanta – viktigare är den symbolik de belagts med. 60% är en annan siffra som spökat flitigt – det är den av EU fastslagna smärtgränsen för hur hög statsskuldens andel av BNP får vara. Dessa tre siffror har fått tjäna som de vassaste vapnen då Finlands åtstramningspolitik har formulerats.

Statsskulden är åtminstone matematiskt korrekt (såtillvida att 46,6 är en preliminär siffra för 2014). Tyvärr verkar det vara ganska få som egentligen förstår hur statsskulden fungerar, vilket passar högern utmärkt. Sanningen är den att ingen kommer att återkräva dessa pengar – skuldpappren seglar omkring bland internationella finansinstitutioner och banker. De lever på räntorna från dessa papper, och ju mer skuld Finland har hos dem, desto gladare är de. Problem kan möjligtvis uppstå då räntorna överstiger den långsiktiga BNP-tillväxten, och dit har vi ännu en lång väg. Den magiska EU-siffran på 60% då? Liksom så mycket annat av högerns påhitt, har den som ett gränsvärde ingen vetenskaplig grund – 60% råkade helt enkelt vara den genomsnittliga statsskulden i Europa då siffran slogs fast i början på 90-talet. Under de senaste 20 åren har Finlands statsskuld fluktuerat mellan 28 och 67% av BNP, så historiskt sett ligger 46,6 någonstans i mitten.

Den offentliga sektorns storlek är sedan totalt siffertrolleri. Nej, Finlands offentliga sektor utgör inte 59% av BNP. Den offentliga sektorns totala omsättning motsvarar grovt taget kring 59% av BNP, vilket betyder något helt annat än vad högern påstår. Att jämföra den siffran med övriga länder är fullständigt dödfött, eftersom tekniska aspekter gör dylika jämförelser omöjliga.

Högerpartierna kommer att ta ytterligare en seger i riksdagsvalet 2015 – delvis på grund av att de hutlöst svänger sig med siffror som saknar relevans i verkligheten, men som tjänar deras politiska syften. Högerns ideologiska mål är en värld som fungerar på marknadens och kapitalets villkor och den kommer därmed alltid att hitta de siffror som stöder en nedmontering av starka politiska och offentliga aktörer som kan styra marknad och kapital. Huruvida högerns eller vänsterns utopi är en bättre utopi – därom tvista de lärde. Men om vänstern ska kunna hävda sig under följande regeringsperiod måste den lära sig slå hål på högerns tomma sifferargument, och det måste göras i enad och bred front. Välfärdsstaten som vi känner den kräver, och har alltid krävt, en stor och bred offentlig sektor. Därför är den inte förenlig med högerns åtstramningskorståg. När en högerpolitiker säger sig försvara välfärdsstaten med krympt offentlig sektor är hen alltså – som en trogen Ny Tid-läsare brukar uttrycka det – dum i huvet, eller så ljuger hen. Välfärdsstaten var ett vänsterprojekt, och det måste vänstern påminna väljarna om, om vi ska ha välfärden kvar i framtiden.

Janne Wass
är chefredaktör för Ny Tid

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.