Martina Reuter är filosof och genusforskare
Överdirektör och riksdagsvalskandidat Juhana Vartiainen har vandrat långt från att under sina år som direktör för svenska Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning kritisera Finlands låga skatter, till att som överdirektör för finländska Statens ekonomiska forskningscentral förespråka mer eller mindre nyliberala lösningar på den rådande ekonomiska krisen. På den politiska kartan har detta inneburit en resa från socialdemokraternas vänsterkant till Samlingspartiet. Samarbetet med Sverige fortsätter, men fackföreningsrörelsen har ersatts av Anders Borg, finansminister i Moderaternas senaste regering.
Inom den finländska universitetsvärlden har Vartiainen under det senaste halvåret väckt passioner i egenskap av ordförande för den arbetsgrupp som samarbetsorganet för de finländska universiteten UNIFI r.f. har tillsatt för att utreda en omstrukturering av landets samhällsvetenskapliga forskning och utbildning, med sikte på större och därmed – antas det – internationellt konkurrenskraftigare enheter. Vartiainen är med andra ord en av de konkvistadorer som tagit sig an uppdraget att i praktiken realisera den vision om spetsforskningsenheter, som Brun Tid så väl åskådliggjorde i Ny Tid 2/2015.
Man behöver inte läsa långt i arbetsgruppens rapport, publicerad 25.3, innan man hittar intressanta detaljer. I det tredje stycket konstrateras: ”En mångfald av små högskolor och universitet, där man i enlighet med universalitetsprincipen försöker upprätthålla ett brett utbud av läroämnen, förmår inte i tillräcklig grad tävla om vare sig lärare eller studenter” (sidan 3, min översättning). Man måste nästan vara samlingspartistisk konvertit med ett socialdemokratiskt förflutet för att uttryckligen se universalitetsprincipen, det vill säga tanken om jämlik tillgänglighet, som roten till det onda. Denna utgångspunkt är intressantare än rapportens kompromissinriktade slutsatser. De påminner lyckligtvis ganska mycket om skräddarens kostym som blev en pannlapp.
Vartiainen och hans arbetsgrupp utgår från en motsättning mellan internationell konkurrenskraft och små enheter, som i själva verket långt bygger på en felaktig förståelse av relationen mellan forskning och undervisning, åtminstone sådan den utformar sig inom samhällsvetenskaperna och humaniora. Låt mig illustrera.
Min egen vetenskapliga närmiljö består av ett tiotal forskare vid mer eller mindre perifera svenska, brittiska, nordamerikanska, australiensiska, tyska och turkiska universitet, som alla skriver om sexton- och sjuttonhundratalens kvinnliga filosofer. Det är viktigt att vi har möjlighet att träffas regelbundet i samband med konferenser och workshops, men vår forskning skulle knappast vara nämnvärt bättre om vi alla satt samlade vid samma spetsforskningsenhet – för att inte tala om vilka konsekvenser ett sådant arrangemang skulle ha för våra respektive familjeliv.
Min undervisningsmiljö ser helt annorlunda ut. Den består av en liten studiehelhet i genusforskning vid Jyväskylä universitet. Det finns ett väsentligt samband mellan dessa miljöer: när jag undervisar i det feministiska tänkandets historia baserar sig min undervisning på min egen och mina vetenskapliga kollegers forskning. Detta kallas forskningsbaserad undervisning och utgör universitetets hela grundidé, men det är ett misstag att tänka sig att högklassig forskningsbaserad undervisning förutsätter att undervisningen knyts till geografiskt koncentrerade spetsforskningsenheter.
Och det är ett gravt misstag att tänka sig att det skulle råda en nödvändig motsättning mellan genuin internationell toppforskning och en på universalitetsprincipen baserad, även geografiskt tillgänglig universitetsundervisning.
Text: Martina Reuter
Foto: Miguel Virkkunen Carvalho
