När jag läser det första kapitlet i Mikael Berglunds första roman så tänker jag: så här bra kan det väl inte fortsätta? Så här skarpt, välmejslat och eget? Släktskap finns med en Torgny, en Sara och en Selma, visst, men ändå eget. Med stenhårda och självklara meningar som: ”Hundra tusen hjärtslag hade han kvar och även detta var fler än han nu hade bruk för.” Men svaret är nej, det kan det inte, det kan inte fortsätta så bra. Inte riktigt.
Historien är enkel: Den unga Judit ger sig iväg hemifrån byn med en get och en hop obesvarade känslor. Det är 1600-tal, åtminstone enligt bokens baksida, krig pågår söderut men här i norr pågår mest bara armod. Judit förföljs av sjuklingen och överlevaren (med det oemotståndliga namnet) Skärdr på sin resa. Mest på avstånd; han cirkulerar kring henne som en gam, eller varg. Det är han som bara har hundra tusen hjärtslag kvar, vilket dock visar sig vara långtifrån sant. Och snart träffar hon Eirich som under en kall natt liksom i förbifarten gör Judit med barn, en pojke. Också liksom i förbifarten får hon ta hand om ännu ett barn, en flicka som blir hennes egen. Och iväg ska hon, hela tiden iväg, nu också barn med på hennes ständiga färd. En färd där hon ibland möter nomader på räder med sina renar, eller knektar från södern på sina dunkla uppdrag.
Men mest är det hon, hon och barnen. Efter något år råkar Judit på Eirich igen och hon får ett till synes oemotståndligt erbjudande av honom, om sällskap, boplats. Och med bibehållen frihet. Ett oemotståndligt erbjudande som hon utan betänkande avböjer. För så är det med Judit, hon måste iväg och hon måste vara ensam. Men sonen får han ta. Så fortsätter åren att gå för Judit, i snö, i armod, och i obesvar. En ”flykt från varje tillstymmelse till fastare sammanhang” som det träffande heter i boken.
Berglunds språk är genomgående övertygande och kontrollerat, ändamålsenligt och kargt. Som sig bör är det ålderdomligt och västerbottniskt: det heter finge, taga och ogömda, och meningarna är bakvända som ”det fick musklerna Judits att skaka.” Och ordet obesvar, detta av Berglund uppfunna västerbottenklingande ord, är som bokens själva märg. Landskapet svarar inte, människorna är inbundna och den andliga resonansen i deras kroppar tycks nära noll. Judits inre tycks också få sin gestalt genom språket. Det karga i omgivningen och armodet i tillvaron är som en del av henne. Judit är hård, svår och osympatisk, precis som hennes liv är. Något annat om hennes själsliv, eller någon annans för den delen, får man speja sig blind efter. Inte heller den mycket glesa dialogen skvallrar om något mer, den håller sig liksom Judits liv till det nödtvungna: ordna maten, hålla värmen och bibehålla den personliga integriteten. Eller att bemästra rovdjurens närvaro, björnens och vargens. I mötena med dessa rovdjur får också Berglunds roman en viss spets, Judit tvingas agera, men annars är titeln avslöjande klar: Judit är ett föremål, alla är ett föremål. Och allt lämnas obesvarat.
Men varthän vill Mikael Berglund med sin huvudkaraktär och med sin bok, ja, det vet han nog inte själv. Ett rörelselöst och nollställt berättandet kvarstår, trots den otvetydiga hantverksmässiga briljansen. Ingenting förutom språket verkar egentligen intressera författaren, varken människorna, djuren eller landskapet. Det bara är. Berglund verkar vara medveten om denna problematik själv i flera ordvändningar, folk lever och dör och platserna blir aldrig riktigt verkliga. Men det kanske är det han vill åt, eller åtminstone är det det han kommer åt: det meningslösa med alltihopa.
Och – simsalabim – så smäller en 1600-talsberättelse ner rakt i vår samtid: känslan av alltings förgänglighet, varandets oundgängliga pågående, en hednisk tid utan varken frågor eller svar.
Andreas Holmström
Mikael Berglund:
Ett föremåls berättelse om obesvar. Albert Bonniers Förlag, 2015.
