Tonåriga Paula (Louane Emera) är uppvuxen på en fransk bondgård. Hennes pappa (François Damiens) arbetar på åkern, hennes mamma (Karin Viard) jobbar i ysteriet. I introduktionen hör vi Paulas röst som voice over. Men hennes föräldrar hörs inte: de har inga röster. De har ingen aning hur deras dotter låter. De är stendöva, precis som Paulas lillebror. Flickan är den enda hörande i familjen Bélier.
Dagligen har den chosefria, godhjärtade Paula fullt sjå med att vara teckenspråkstolk mellan sina levnadsglada, knasiga, politiskt aktiva föräldrar och resten av samhället – och ändå försöka ha tid för skola, för sin bästa väninna och för sig själv. Det fungerar inte så bra. Inte sällan somnar Paula mitt under en skoltimme. Men hon klagar inte.
Så gör den nye skolmusikläraren entré – fint gestaltad av den ironiske Eric Elmosino, känd som Serge Gainsbourg från Joann Sfars film om den store sångaren. Musikläraren vantrivs på landsbygden men blir inspirerad när han upptäcker att Paula har en vacker sopranstämma. Det gäller att ta sig till Paris och provsjunga för Radions kör, menar han.
Paula ställs inför sitt livs dilemma. Ska hon satsa på att utveckla sin talang – och lämna sin familj? I synnerhet nu, när hennes pappa ställer upp som valkandidat och hoppas att slå självaste borgmästaren. Paulas osannolikt glamourösa, jämt flippande mamma avslöjar plötsligt några mörka sidor i föräldraskapet: ”Jag har alltid avskytt dem som hör! När du föddes sa din pappa: ’Bli inte orolig, vi uppfostrar henne som döv’.”
Samtidigt är Familjen Annorlunda kärleksfull och varm. En av de mest gripande scenerna i filmen är skolkonserten där Paula och hennes klasskamrat/pojkvän (Ilian Bergala) framför Michel Sardous låt Je vais t’aimer (Jag ska älska dig). Tidigare hörde vi ungdomarna öva, nu ser vi plötsligt bara deras läppar röra sig. Vi blir som Paulas föräldrar som inte kan förstå sin egen dotter. Alla vi som har eller har haft en tonåring på väg ut i livet kan uppfatta denna scen som en metafor. I finalen hörs en annan låt av Sardou, Je vole (Jag flyger): ”Kära föräldrar, jag reser, jag älskar er, men jag reser… jag flyr inte, jag flyger.”
Som filmrecensent konstaterar jag att filmen är rätt förutsägbar. Lite brås den på Amélie: färgstarka miljöer, burlesk humor, må bra-känslan uppblandad med äkta smärta. Kanske det inte är någon slump att Viard som spelar Paulas vimsiga mamma har medverkat i den svarta komedin Delikatessen.
Som tolk som en gång jobbat med svenska döva intygar jag att döva inte är helt beroende av teckenspråket, eftersom många av dem kan läsa på läppar och tala. Men Familjen Bélier är ingen dokumentär. Som mamma till en tonårsflicka är jag såld.
Zinaida Lindén
La famille Bélier. Komedi. Frankrike. 2014. 100 min. Regi: Eric Lartigau. Manus: Victoria Bedos, Thomas Bidegain, Stanislas Carré de Malberg, Eric Lartigau. Foto: Romain Winding. Musik: Evgueni och Sacha Galperine, Michel Sardou
I rollerna: Louane Emera, Karin Viard, Eric Elmosino, François Damiens.
