Docklekar och drömmaskiner

1,6K Maskiner som blivit (nästan) mänskliga är ett gammalt tema, från antikens Pygmalion-myt och Frankensteins monster till replikanterna i Bladerunner. Spike Jonzes film Her (2013) utspelar sig i en nära framtid som känns kusligt bekant. Här är maskinen ett hyperintelligent operativsystem på huvudpersonen Theodores dator. Systemet är försett med en simulerad kvinnoröst och ett namn, Samantha. ”Hon” blir hans ”vän” och ”älskade”, men ”lämnar” till slut honom. Citationstecknen behövs, för frågan filmen ställer är just hur vi riktigt ska förstå Theodores relation till Samantha. Handlar det alls om kärlek, och i så fall hur? I vilken mening existerar Samantha egentligen?

Vissa vill inte se någon fråga alls här, verkar det som. De anser att Samantha, som bara består av datakod, faktiskt är ett levande väsen, fast av ovanligt slag, en person som utvecklar egna känslor och behov. Hon lämnar slutligen Theodore för att tillsammans med andra operativsystem flytta till något slags egen digitaldimension bortom det mänskligt begripliga. Här skymtar fantasin om att maskinerna inte bara kan nå vår intelligensnivå, utan överträffa oss. Det uppfattas oftast som skrämmande (”De kommer att ta över och förinta oss”), men ibland som hoppingivande. Vi tror inte längre på en Gud som skapat oss, men kanske på att maskinerna, våra egna skapelser, en dag ska kunna rädda oss från oss själva, vilket nog är ännu tanklösare än när äldre generationer som slutat tro på sig själva hoppas att barnen de uppfostrat plötsligt ska göra allt annorlunda och bättre.

Teknologifantasterna har i alla fall inga problem att tänka sig att Theodore älskar Samantha. Det finns idag faktiskt både vanliga tekniknördar och akademiska forskare som på allvar diskuterar det ”orättvisa” i att datasystem och robotar inte uppfattas som fullvärdiga moraliska subjekt, och som insisterar på att människor, åtminstone i framtiden, måste få gifta sig med sina älsklingsmaskiner. De som protesterar likställs med homofober som fördömer samkönade äktenskap!

De här idéerna är djupt förvirrade, både när det gäller kärlek, maskiner och människans själ, det ena genom det andra. Samantha känner och tänker ingenting, för ”hon” finns inte. Det enda som finns, eller kommer att finnas om något likt det filmen visar blir verklighet, är ett program, skrivet av människor, med uppgift att simulera en person så pass verklighetstroget att användaren, också det en människa, ska kunna gå med i låtsasspelet utan att störas av uppenbara ”fel” som bryter illusionen. Samantha är bara Theodores fantasifigur som programmet ger yttre (akustisk) gestalt. Hon är inte mer levande än en enkel plastdocka, bara tekniskt mer sofistikerad. Men det tekniska är ointressant, för det krävs inga sofistikerade doningar för att sätta igång vår fantasi, få oss att ägna oss åt projektion, identifikation, drömspel och låtsaslekar. Det är därför också en plastdocka, eller en gosefilt eller nationalflagga, kan laddas med en hel värld av mänsklig betydelse.

Barnet som förlorar sin älsklingsdocka är otröstligt, och det vore bara okänsligt och grymt att be det sluta lipa ”för det var ju bara ett stycke plast”. Det är sant i sak, men poängen är att barnets fantasi projicerat dramatiken, aspirationerna och svårigheterna i dess relationer till andra människor på dockan. Att slänga dockan i en mörk skrubb kan då vara som att stänga in barnet där, alldeles ensamt. Så länge barnet ger dockan en viktig roll måste dockan respekteras, behandlas varsamt. Men dockan själv har inget att säga till om här, det är barnet som bestämmer. Om barnet en vacker dag meddelar att det inte längre intresserar sig för dockan, ja då är den bara ett stycke plast som kan slängas. På samma sätt är Samantha verklig bara för Theodore, för att han projicerar sina fantasier på ”henne”. Så naturligtvis finns här ingen verklig kärlek, för kärlek är kontakt mellan två, men här finns bara en.

Däremot finns där en fantasi om kärlek, om att träffa någon som alltid förstår, alltid finns där för en men aldrig tränger sig på, som är snäll och uppskattande men aldrig tråkar ut en, som stimulerar utan att utmana, utan att skrämma. Den fantasin finns överallt, med eller utan intelligenta maskiner. Det är egentligen inte kärlek man fantiserar om, utan om att få närhet utan att behöva öppna sig för någon, alltså utan att behöva ge upp sin ensamhet, den ensamhet som känns som trygghet. Man fantiserar om att alltid få den respons man önskar sig. Men fick man det, då är det ju egentligen som var man ensam, som livet inget annat var än ens privata dagdröm, där det alltid går precis som man själv vill. Verkligheten, den andra människans verklighet, däremot, är aldrig som man önskat sig, den är något man bokstavligen inte kunnat föreställa sig. Tänk på det första mötet med en människa man aldrig mött förr: det är fullkomligt omöjligt att föreställa sig hur hon ser ut i förväg, även om hon skulle ha det alldagligaste ansikte.

Svårigheterna i våra relationer tar just formen av att vi börjar föreställa oss varandra, istället för att söka nå varandra. Jag hör inte vad du säger, utan vad jag föreställer mig att du säger. Jag ”känner dig, vet hur du tänker”, kanske vad ”såna som du” tänker. Oavsett om jag är rädd, uttråkad, beundrande eller föraktfull så lyssnar jag bara efter det jag tror mig få höra. Jag förvandlar dig till min fantasidocka, och har vi ”tur” trivs du i rollen, det vill säga dina fantasibehov kompletterar mina, så att vi kan spela docka för varann så smidigt att ingendera behöver bli alltför smärtsamt medveten om vad vi håller  på med.

Samantha är den perfekta dockan, men Theodore är själv i samma bransch, kan man säga. Han jobbar med att mot betalning skriva ”personliga” brev till kundernas nära och kära, brev som alla älskar, finner vackra och rörande och mer ”äkta” än något brev de själva kunde skriva. Det är en välfunnen bild för hur rädslan för kontakt mellan människor och begäret efter falska ersatser ömsesidigt föder varandra. Den dynamiken kommer säkert att ge oss en snabb utveckling av robotar och appar av alla de slag som simulerar mänsklig kontakt i olika dimensioner. Men i motsats till vad många föreställer sig idag kommer inget av detta att lära oss någonting väsentligt om oss själva, tvärtom är simulationerna bara nya sätt att undvika självkännedom. Sig själv kan man nå bara genom att nå en annan människa.

PS. Här är en fråga för den som sett, eller tänker se, Her. Det finns, tycker jag, en enda scen i filmen där verkligheten bryter igenom ensamhetens simulationer: vilken?

Joel Backström
är filosof