En humanist med ofantlig bredd

av Janne Wass

Jazzmusikern, politikern, poeten, läkaren och Ny Tids långvariga kolumnist Claes Andersson tilldelas Svenska Kulturfondens stora pris. Kulturfondens motivering lyder:

I en och samma person förenas en ömsint poet, en frän samhällskritiker, en engagerad beslutsfattare, en kritisk humanist och en musikalisk improvisatör och närvarande estradör. Hans långa och breda insats för det finländska kulturlivet är imponerande.

Hans genuina humanism har alltid genomsyrat hans engagemang som samhällspåverkare och som kulturminister rönte han stor uppskattning över partigränserna. I egenskap av poet och läkare har han fått många att inse hur samhällsklyftorna kräver både förståelse och åtgärder och hans revy- och debattexter är ofta både fräna och träffande.

Hans poesi har blivit en omistlig del av den finländska kulturskatten, hans dikter citeras i skolor och på universitet, på livets glada fester och som tröst vid livets slut. Hans arbete tillsammans med DUV-teatern och föreställningen Den brinnande vargen var en stor konstupplevelse.

Claes Andersson hör till en kategori av intellektuella som i sin bredd börjar vara ett utdöende släkte, och på rak arm är det svårt att komma på någon annan ännu aktiv profil än Jörn Donner som i Finland utmärkt sig i ett lika brett spektrum som Andersson.

Andersson är utbildad specialläkare med inriktning på psykiatri, vilket även synts både i hans aktivism och författarskap. Han var aktiv inom Novemberrörelsen som startade 1967 och strävade till att förbättra vården och förhållandena för alkoholister, fängelsekunder och mentalpatienter. Politiken äntrade den 1937 födda Andersson ändå inte innan 1987 då han valdes in i riksdagen, där han representerade Demokratiska Förbundet för Finlands Folk (DFFF) – Vänsterförbundets föregångare. Han var en av grundarna av Vänsterförbundet och valdes till dess första ordförande 1990. Han tjänstgjorde som kulturminister i Paavo Lipponens (SDP) regering från 1994 till 1997, då han avgick från partiordförandeposten för att släppa fram Suvi-Anne Siimes.

Sin poetiska debut gjorde Andersson 1962 med diktsamlingen Ventil. Sedan dess har han enligt förlaget Schildts&Söderströms gett ut hela 24 poesiböcker. Bredden har varit stor – med finns sensuella och varmhjärtade kärleksdikter och uppstudsigt radikala samhällsdikter, i vilka Andersson alltid tagit ställning för samhällets nedtrampade och bortglömda. På senare år har åldrandet, minnet och alltings förgänglighet varit ett centralt tema i hans diktning. Under 60-talet hade många recensenter svårt med Anderssons sarkasm och ofta detaljerade vetenskapliga utläggningar, men med tiden har han kommit att ses som en poetisk föregångare, som injicerat nytt blod i det modernistiska finlandssvenska poesiarvet. I Biografiskt lexikon för Finland skriver den respekterade kulturredaktören Bror Rönnholm att ”Claes Andersson är den författare som på finlandssvenskt håll mer än någon annan kommit att personifiera den samhällsengagerade litteratur som växte fram på 1960-talet. Rollen som upprorsmakare blev inkörsporten till ett mångsidigt och framgångsrikt författarskap”.

Andersson har även gett ut fem romaner och fyra fackböcker – både sina politiska memoarer och böcker om skrivande och mental hälsa. Vidara har han skrivit flera pjäser och hörspel, översatt böcker från finska och gett ut (åtmninstone) två jazzskivor. Mindre känt är kanske att Andersson också fungerade som huvudredaktör för den radikala kulturtidskriften FBT 1965-1968. Rönnholm igen: ”Den föregicks av en litterär debatt av sällan skådat slag, den s.k. modernistdebatten. I tidskriften och debatten gick Andersson till storms mot esteticismen, naturfixeringen och inåtvändheten i den samtida finlandssvenska litteraturen, risade dess trånga och osociala människosyn såväl som dess självömkande känslor av ensamhet och vanmakt. I stället betonade han ’författarens och litteraturens möjligheter, och skyldigheter, att gripa in i samhällsdebatten’.”

Som poet medverkade Andersson i Ny Tid redan på 60-talet, men det var inte förrän 1987 då han blev invald i riksdagen som han regelbundet började skriva kolumner för tidningen, vilket han gjort regelbundet (med kortare uppehåll) sedan dess. I Anderssons kolumner förenas ofta det poetiska språket med glasklara samhällsanalyser om samtida politik och fenomen, inte sällan med en sarkastisk släng. Andra gånger slänger han sig filosofisk och funderar i långa insiktsfulla inlägg över livets mening och en hurdan värld vi efterlämnar till våra efterkommande. Genomgående i alla hans texter är en stor humanism som aldrig daltar med läsaren, som utmanar men förlåter. Som driver med alla, men mest med Andersson själv.

Svenska Kulturfondens stora pris går på 20 000 euro och delas ut i dag, onsdag, på fondens utdelningsfest i Vasa. Övriga premierade är dramatikern Gunilla Hemming, fotografen Niklas Meltio, Arne Alligator och Djungeltrumman, samt språklärarna Irma Kiviniemi, Barbro Villman och Tuija Österman. De övriga prissummorna är 10 000 euro.

Janne Wass
Foto: Magnus Fröderberg / Wikimedia Commons

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.