Janne Wass
I dag går britterna till val – ett val som ser ut att bli en verklig nagelbitare. I opinionsundersökningarna under maj månad har det varit totalt dött race mellan konservativa Tories och liberala Labour. Båda har under början av månaden lagt beslag på cirka 33 procent var av stödet. I början av maj lyckades Liberal Democats ledare Nick Clegg höja sin medieprofil – helt enkelt genom att framställa sig som ett alternativ till allting – och partiet ser ut att kunna ta runt tio procent av rösterna, antagligen på bekostnad av landets lilla gröna parti, som får kämpa för att komma över 5 procent. Ytterhögerpartiet Ukips stöd ser ut att ha dalat en aning under de senaste veckorna, och låg inför valet på mellan 12 och 15 procent, snarare än mellan 15 och 17 som tidigare på året.
För Labour har den senaste tidens resultat varit ett bakslag. Labour har suttit i opposition, och Tories har som de flesta europeiska regeringspartier haft finanskrisen som bagage. Under 2014 såg det också ljust ut för Labour. Partiordförande Ed Miliband har inte Tony Blairs karisma eller Gordon Browns buffliga rakhet, men han har lyckats presentera Labour som ett tydligt alternativ till ett Tories som under premiärminister David Camerons ledning sett ut att långsamt men säkert driva högerut tillsammans med resten av Europas högerpartier.
Också Cameron har medvetet förändrat sitt tilltal. Inför valet 2010 försökte Cameron frammana bilden av ett Tories som befriat sig från historiens bojor, och han aktade sig för att dra paralleller till den stora Toriesledaren Margaret Thatcher. Men tonen i skällan ändrades i samband med Thatchers död för drygt två år sedan. ”We are all Thatcherists now” sade Cameron i ett okritiskt hyllningstal till järnladyn, och sedan dess har hennes namn flera gånger figurerat i Camerons uttalanden. I Tories valprogram finns bland annat ett förslag om att återuppliva Thatchers så kallade ”right to buy”-program, enligt vilket personer som bodde på hyra i statligt subventionerade lägenheter skulle ges möjlighet att köpa lägenheten de bodde i. Det var ett led i Thatcher-regeringens kampanj för att göra Storbritiannien till ”en nation av husägare”. I själva verket ledde kampanjen till att många av de som köpte sina lägenheter sålde dem vidare till stora fastighetsägare, som igen förvandlade dem till hyreslägenheter, men nu på fria marknaden och med betydligt högre hyror. Av de gamla statliga hyreslägenheter som såldes uppskattas i dag kring 35 procent vara privata hyreslägenheter. Cameron har också, hotad av rasistiska och nationalistiska Ukip, tagit en alltmer kritisk inställning till invandring och EU. Ett av Toriesregeringens stora projekt har varit att försöka lägga ner landets offentliga hälsovårdssystem NHS, som visserligen inte är oproblematiskt, men som ändå räknas som ett av de bästa offentliga hälsovårdssystemen i världen.
Ett intressant bifenomen till Tories framgång i opinionsmätningarna har varit komikern och samhällsdemagogen Russell Brands kappvändning från halvanarkistisk röstningsvägrare till Labouranhängare. Brand har överlag varit den mest intressanta politiska händelsen i landet under de senaste åren. Tidigare mest känd för sin narkotikapåtända standupkomedi och sitt förhållande med popstjärnan Katy Perry, upplevde Brand ett politiskt uppvaknande under sin tid på avvänjningsklinik. Vi ska inte här gå närmare in på Brands besynnerliga politiska filosofi som verkar mer inspirerad av den religiöst baserade tolvstegsterapin för missbrukare än någonting annat – men i korthet är Brands teori att det demokratisk-parlamentariska systemet är trasigt eftersom all politik styrs av den ekonomiska makteliten med banker och finansinstitutioner i spetsen. I sin uppmärksammade pamflett Revolution argumenterar Brand för att det bästa sättet att förändra samhället är att låta bli att rösta och i stället göra politik genom medborgaraktivsm. Oberoende av vem man röstar på, menade han, är det en röst till Systemet.
Men i och med Tories allt hårdare högerpolitik och dess framgång i opinionsundersökningarna meddelade han under förra veckoslutet i en intervju med Ed Miliband att han gjort en u-sväng och stöder Labour. På sätt och vis är det något av en sluten cirkel för Brand som ibland verkat lite som om han sprungit omkring som en huvudlös höna, hög på nyfött samhällsengagemang, utan att riktigt veta vad han skulle göra av alla sina politiska passioner som spritte i kroppen. Han har aktivt stött gräsrotsrörelser, fackrörelsen, hackerkollektivet Anonymous, vissa anarkistgrupper, fotbollsfanklubbars samhälleliga verksamhet, med mera. Uppenbarligen har Brand under sin kring tvååriga politiska odyssé hunnit se tillräckligt av högerpolitikens följder, och av vikten av en praktisk, snarare än andlig, förändring. Själv förklarar han på sin blogg att han kommit till slutsatsen att han fortfarande tycker att systemet är ruttet, men att han inte heller har något bättre alternativ att erbjuda.
Själv skriver Brand på sin blogg: ”genom att inte störta Tories, genom en ovilja att delta i denna ’demokratimaskerad’, skulle jag implicit ha bidragit till att de mest utsatta människorna i samhället hade fått betalat priset å mina vägnar, medan jag själv hade suttit i min lyx och övervägt mina alternativ.”
Detta är kanske det mest insiktsfulla Brand någonsin skrivit, och hela hans politiska resa framstår som en bekräftelse för att, som Churchill sade, ”demokrati är det sämsta statsskicket som finns, med undantag av alla andra”. I morgon får ändå se om Brands sista-minuten-sväng varit nog för att tynga vågen i Labours fördel.
Janne Wass
är chefredaktör för Ny Tid
