Axel Vikström
Som journalistikstuderande år 2015 går jag ständigt omkring med en liten Lars Johansson bakom örat. En känsla av maktlöshet inför det medielandskap som väntar på andra sidan studielivet. Ett medielandskap där journalistiken konsumeras som aldrig förr samtidigt som de professionella journalisterna på löpande band forslas ut från landets redaktioner. Ut i en cirkus av vikariat, bemanningsföretag och vikariat på de bemanningsföretag som i tiderna startades upp för att minska vikariaten.
Ta webbjournalisten Axel Jönsson som exempel. Under tre och ett halvt år på Lars Johanssons tidning skrev han 97 korttidskontrakt med Kompetens i Skåne, bemanningsföretaget som ägs av Sydsvenskan AB. Jo, du läste rätt. 97 kontrakt på tre och ett halvt år.
När mediepamparna talar om effekterna av de strukturomvandlingar som digitaliseringen och de minskade annonsintäkterna fört med sig intygar de jämt och ständigt att konsumenterna vinner på utvecklingen. Men oberoende av hur mycket de viftar med webbstatistik och smidiga appar finns det ett ofrånkomligt hål i chefernas ekvation: kvalificerad journalistik förutsätter nämligen kvalificerade arbetsförhållanden.
I en intervju med Resumé berättar Axel Jönsson om hur den ständiga osäkerheten steg för steg gjorde honom till en sämre journalist. Han bollades runt mellan olika redaktioner med det enda målet att ha anställning en vecka till. Av rädsla för att arbetsledaren skulle sluta ringa om han luftade sitt missnöje teg han och kämpade vidare, tills han inte orkade längre och sade upp sig.
Problemet är att tidningscheferna inte längre är intresserade av journalister. I sina mötesrum har de nämligen fantiserat ihop en ny, överlägsen art: superjournalisten. Denna varelse ska flexibelt göra research, skriva, fotografera, filma, editera, programmera, animera, uppdatera, twittra, redigera, korrekturläsa och nätverka. Allt detta i ett rasande tempo med en ständig deadline i pannan och ett leende på läpparna.
Superjournalisten fungerar på ett liknande sätt som sitt viktigaste arbetsredskap smarttelefonen. Båda är högpresterande, men konstrueras till synes för att gå sönder efter några år för att sedan ersättas med nya modeller i ett ständigt pågående kretslopp. I konsumtionssamhället blir journalisten en produkt som mediehusen tuggar på i några år för att sedan skyffla vidare till terapisofforna.
Den ovillkorliga flexibilitet som allt oftare förutsätts är inte förenlig med vare sig mentalt välmående eller bättre journalistik. I förlängningen uppstår även ett hot mot mediernas demokratiska roll när tidspressen medför mindre reflektion och mer slentrianmässigt agerande. Den grävande och analyserande journalistik som tidningarna vill stoltsera med förutsätter kontinuitet och vettiga arbetskontrakt – utan dessa kravlar den professionella journalistiken allt närmare graven.
Digitaliseringen har gjort journalistiken mer demokratiserad än någonsin tidigare. Om de traditionella mediehusen vill bevara något av sin gamla hegemoni måste de kunna erbjuda något som medborgarjournalistiken inte kan. En förutsättning för detta är att journalisterna, oberoende av hur många de i framtiden kommer att vara, tillåts arbeta under tryggare förhållanden. Annars kommer de inte att locka läsarna bortom betalväggarna.
Axel Vikström
studerar journalistik i Lund
