Åttiotalet var kung på Sideways

Gräsröken lade sig som en filt över Helsingors nyaste festival Sideways under veckoslutet, ett tecken på att snacket om att tillställningen gjorde väl ifrån sig i uppsåtet att framstå som en ny version av Flow – ett Flow innan det blev för stort, kommersiellt och mainstream. Sideways ordnas vid det så kallade Slakteriet – ett kvarter med röda tegelhus byggda på 30-talet. Området är i dag kanske mest känt för sin partihandel. Under de senaste åren har kvarteret i Sörnäs/Södervik långsamt tagits över av stadsaktivister och kulturverksamhet. Sideways är den första större festivalen som ordnas på området – båda dagarna är slutsålda med totalt 12 000 sålda biljetter. Större än så kan festivalen inte heller bli: Sideways ordnas på vad som i praktiken är en stor, labyrintisk innegård och den kan egentligen inte expandera mer.

Det som är uppfriskande med Sideways är att det är en äkta stadsfestival för vuxna människor. I stället för att tränga in öldrickarna i sunkiga ölområden, som de flesta festivaler, har Sideways en åldersgräns på 18 år, och litar på att folk kan bete sig som folk också om de får vandra runt med sina (överprissatta) ölburkar på området. I stället har arrangörerna fixat med alkoholfria områden framför de två största scenerna. Festivalområdet innefattar också ett antal redan befintliga restauranger och caféer, som helt enkelt har inkorporerats i arrangemangen, och på vars uteserveringar man kan sitta och äta glass och dricka (inte riktigt lika överprissatt) öl eller ta del av musik och diskussionsprogram inomhus. Det man lärt sig av Flow är hur uppskattat det är med rikligt tilltagna sittplatser, som finns utspridda kring hela festivalen – därtill kommer ett litet parkområde där man kan skydda sig från solen med hjälp av trädens skuggor. Och trots att festivalen är slutsåld blir det aldrig någon märkbar trängsel – biljettmängden kanske till och med räknats något i underkant – men det tackar antagligen alla festivalbesökare för.

festival helsingfors_sideways_120615_foto_janne_wass_009
Trots slutsålt var det aldrig trängsel. Foto: Janne Wass

Så långt alltså de praktiska arrangemangen. Musikaliskt var Sideways en blandad kompott. Fredagskvällen på huvudscenen var vigd för alternativ gothmusik – om man vill hårdra lite. Först ut på huvudscenen var det finsk-brittiska Grave Pleasures, bandet som rest sig ur askan av det fenomenala Beastmilk. Tyvärr missade jag själv den spelningen, men hann se Ariel Pink (se bilden i toppen av artikeln) – den ekletiska avantgardisten som är nästan omöjlig att sätta en etikett på. Själv hänförs jag av Pinks bubbliga popmelodier kombinerade med psykedelisk stoner-rock och lo-fi-sensibilitet, allt framför med glimten i ögat. ”Skit”, påstår ändå mitt sällskap att det är.

De två verkliga dragplåstren är ändå 80-talsstorheterna The Jesus and Mary Chain från Skottland och brittiska Killing Joke. Inget av dem är band jag lyssnar desto mer på, och jag är då konserten börjar inte ens medveten om att The Jesus and Mary Chain är ett legendariskt dåligt liveband. Faktum är att The Jesus and Mary Chain kanske är min favorit på hela festivalen – kanske är det för att bandet spelar igenom hela sin debutskiva Psychocandy, som i år firar 30-årsjubileum. Det är visserligen sant att jag lika gärna kunde ha lyssnat på skivan: att titta på sångaren Jim Reid och hans band är ungefär lika intressant som att se på gräset som gror. Men för någon som är oinsatt räcker musiken väl: att lyssna på Jesus and Mary är lite som att lyssna på ett potpurri av många av mina idoler från senare tonåren: Iggy Pop, Velvet Underground, Depeche Mode, Sonic Youth … Tummen upp för min del!

Jim Reid i The Jesus and Mary Chain. Foto: Janne Wass
Jim Reid i The Jesus and Mary Chain. Foto: Janne Wass

Killing Joke med den karismatiske och bångstyrige frontmannen Jaz Coleman är ett band som jag alltid velat gilla, men som aldrig riktigt öppnat sig. Deras cocktail av post-punk, goth och industrial borde enligt alla konstens regler bita på mig, men det är som om det helt enkelt inte finns tillräckligt med spark i musiken, inte tillräckligt medryckande melodier eller tillräcklig tyngd i materialet. Killing Joke kommer alltid att vara inetsat i mitt minne på grund av Tuska-festivalen 2011. Det var nämligen från Jaz Coleman som jag fick den första informationen om massakern på Utöya, som hade ägt rum strax efter att jag lämnat morgonturen på radion och tagit mig till Tuska. Killing Joke dedikerade sin spelning den gången till offren i Norge. Men det gjorde inte heller den spelningen bättre.

Lördagens musikutbud var om möjligt än mer splittrat än fredagens. Tidigare nämnde jag endast huvudscenens band – men håll i minnet att den lilla festivalen hade hela fem olika scener där programmet pågick nästan oavbrutet, och det rymdes allt från brittisk tuggummipop à la Fickle Friends till psykedelisk drone metal till rap och hiphop till hårdrock och folk. Svenska gitarrvirtuosen och singer-songwritern José Gonzales var kanske den artist som var mest emotsedd under lördagen, vid sidan av amerikanska post-hardcore-bandet med det hopplösa namnet … And You Will Know Us by the Trail of Dead. Ny Tid-medarbetaren Arvi Särkelä introducerade mig i tiderna till dem som ”det enda socialistiska punkbandet i USA” – även om man kan ifrågasätta både påståendet om att de spelar punk och om att de skulle vara socialistiska. Senast de besökte Finland var 2010, då jag såg dem på Tavastia, en spelning som jag minns som svettig och intensiv. Klockan 16:30 på en solig festival lyckas bandet inte riktigt frammana samma hysteriska energi, men åtminstone försöker de sitt bästa.

Jason Reece i Trail of Dead. Foto: Janne Wass
Jason Reece i Trail of Dead. Foto: Janne Wass

I en intervju med Ny Tid beklagar sig bandets gitarrist Jason Reece över att så mycket av dagens rocklyrik är så ytlig och trivial.

– All lycka till om du vill skriva om flickor och förhållanden, kanske är det det som får jorden att snurra. Men jag tycker att det är trevligt att ibland få något lite mer betydelsefullt.

– Den amerikanska kulturen är så egocentrisk, så narcissistisk, att den fördummar sig själv.

Läs intervju och se hela videon med Jason Reece här.

En annan intressant politisk artist som uppträder på lördagen är svenska hiphopparen Silvana Imam, som skapat svallvågor med sin fräna attityd. Det här var hennes första uppträdande i Finland. Imam har fått epitetet ”feministrappare”, och hon suckar djupt då jag frågar henne hur hon uppfattar det.
– Jag är rappare. Jag en en artist som sysslar med konstnärlig verksamhet. Om man vill kalla mig feministrappare är det väl okej, jag kan int göra något åt det. Men jag är den sista ”feministrapparen”. Jag tar de här frågorna så att de generationer som kommer efter mig inte ska behöva göra det.

Hela intervjun med Silvana Imam finns här.

Under de senaste två somrarna har det diskuterats flitigt om varför kvinnor ständigt är underrepresenterade på festivaler. Sideways är inget undantag av de åtta band som spelar på festivalens huvudscen har ingen en kvinnlig frontfigur. Silvana Imam får inte ens spela på andra scenen, utan är förpassad till lilla ”Kujalva”-scenen.

– Har du frågat männen varför det är så? Det är ju de som sätter upp programmet och tänker inte längre än sina kukar.

Text, foto & video: Janne Wass
Klicka på bilderna nedan för fotogalleri från festivalen:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *