Gräsröken lade sig som en filt över Helsingors nyaste festival Sideways under veckoslutet, ett tecken på att snacket om att tillställningen gjorde väl ifrån sig i uppsåtet att framstå som en ny version av Flow – ett Flow innan det blev för stort, kommersiellt och mainstream. Sideways ordnas vid det så kallade Slakteriet – ett kvarter med röda tegelhus byggda på 30-talet. Området är i dag kanske mest känt för sin partihandel. Under de senaste åren har kvarteret i Sörnäs/Södervik långsamt tagits över av stadsaktivister och kulturverksamhet. Sideways är den första större festivalen som ordnas på området – båda dagarna är slutsålda med totalt 12 000 sålda biljetter. Större än så kan festivalen inte heller bli: Sideways ordnas på vad som i praktiken är en stor, labyrintisk innegård och den kan egentligen inte expandera mer.
Det som är uppfriskande med Sideways är att det är en äkta stadsfestival för vuxna människor. I stället för att tränga in öldrickarna i sunkiga ölområden, som de flesta festivaler, har Sideways en åldersgräns på 18 år, och litar på att folk kan bete sig som folk också om de får vandra runt med sina (överprissatta) ölburkar på området. I stället har arrangörerna fixat med alkoholfria områden framför de två största scenerna. Festivalområdet innefattar också ett antal redan befintliga restauranger och caféer, som helt enkelt har inkorporerats i arrangemangen, och på vars uteserveringar man kan sitta och äta glass och dricka (inte riktigt lika överprissatt) öl eller ta del av musik och diskussionsprogram inomhus. Det man lärt sig av Flow är hur uppskattat det är med rikligt tilltagna sittplatser, som finns utspridda kring hela festivalen – därtill kommer ett litet parkområde där man kan skydda sig från solen med hjälp av trädens skuggor. Och trots att festivalen är slutsåld blir det aldrig någon märkbar trängsel – biljettmängden kanske till och med räknats något i underkant – men det tackar antagligen alla festivalbesökare för.
Trots slutsålt var det aldrig trängsel. Foto: Janne Wass
Så långt alltså de praktiska arrangemangen. Musikaliskt var Sideways en blandad kompott. Fredagskvällen på huvudscenen var vigd för alternativ gothmusik – om man vill hårdra lite. Först ut på huvudscenen var det finsk-brittiska Grave Pleasures, bandet som rest sig ur askan av det fenomenala Beastmilk. Tyvärr missade jag själv den spelningen, men hann se Ariel Pink (se bilden i toppen av artikeln) – den ekletiska avantgardisten som är nästan omöjlig att sätta en etikett på. Själv hänförs jag av Pinks bubbliga popmelodier kombinerade med psykedelisk stoner-rock och lo-fi-sensibilitet, allt framför med glimten i ögat. ”Skit”, påstår ändå mitt sällskap att det är.
De två verkliga dragplåstren är ändå 80-talsstorheterna The Jesus and Mary Chain från Skottland och brittiska Killing Joke. Inget av dem är band jag lyssnar desto mer på, och jag är då konserten börjar inte ens medveten om att The Jesus and Mary Chain är ett legendariskt dåligt liveband. Faktum är att The Jesus and Mary Chain kanske är min favorit på hela festivalen – kanske är det för att bandet spelar igenom hela sin debutskiva Psychocandy, som i år firar 30-årsjubileum. Det är visserligen sant att jag lika gärna kunde ha lyssnat på skivan: att titta på sångaren Jim Reid och hans band är ungefär lika intressant som att se på gräset som gror. Men för någon som är oinsatt räcker musiken väl: att lyssna på Jesus and Mary är lite som att lyssna på ett potpurri av många av mina idoler från senare tonåren: Iggy Pop, Velvet Underground, Depeche Mode, Sonic Youth … Tummen upp för min del!
Jim Reid i The Jesus and Mary Chain. Foto: Janne Wass
