Alice Cooper tyngst på Tuska 2015

Gammal är äldst, bevisade shockrockens fader Alice Cooper under årets upplaga av Nordens största metalfestival, Tuska Open Air Metal Festival. Annars var det svenskt så det förslog – huvudakterna på både fredag och lördag kom från Svea rike, i ett annars kanske lite namnfattigt artistutbud. Janne Wass fortsätter Ny Tids sommarsatsning på festivalreportage.

Under mina sju Tuskafestivaler har det bara slagit fel en enda gång. Men regeln är den, att under hela juni regnar det småspik, men då tredagarsfestivalen drar igång på fredagen spricker molntäcket upp och solen gassar sedan ner på metalltrollen under hela veckoslutet. Så också detta år, då 25 000 vänner av domedagsgitarrer och bröl samlades i det gamla industriområdet i Södervik i Helsingfors. Låt vara att det kom någon liten blyg skur på fredagen.

Tuska 2015 har kommit långt från endagsfestivalen på rockklubben Tavastia 1998, då ett litet gäng entusiaster beslöt sig för att sätta ihop en festival med extremmetall. De följande åren ordnades Tuska på de intima magasinen vid järnväggsstationen, som Helsingfors stad i sin enorma visdom valde att riva ner och ersätta med en gigantisk staty av en gädda. Sedan växte den till ett evenemang med 30 000 besökare och flyttade ut till Kajsaniemiparken. I Södervik har den nu hållit till under de senaste fem åren.

Det är många som saknar parken, och det ska sägas att Söderviks industriområde inte är en optimal plats för en festival. Fördelen är att området är litet och kompakt, så man behöver egentligen inte ens flytta på sig då musiken slutar på stora scenen och fortsätter på näst största. Dessutom är det nästan cirkelformat, så det uppstår få flaskhalsar eller omöjlig trängsel. Men nackdelen är att det är betong och grus, betong och grus och så lite mer betong och grus. Till skillnad från till exempel Sideways, som jag besökte i början av månaden, är kringservicen minimal, och funktionalitet går framom trivsel. Öldrickarna är inhängnade (så att också folk under 18 ska kunna besöka festivalen – trevligt så) och de flesta sittplatserna är placerade så att man inte ser scenerna från dem. Ska man lyssna på musiken, ska man alltså stå. Det finns dessutom inga sittplatser utanför serveringsområdet – utom en liten servering vid sidan om, där man kan sitta och äta. Inte heller finns det några gräsmattor eller dylikt där man kunde vila benen. Till Tuska kommer man inte för att umgås – det är musiken som gäller. Låt vara att till exempel matutbudet har förbättrats en del under årens lopp, vilket utan tvivel i slutändan är Flows förtjänst. Festivalbesökare nöjer sig inte längre med pyttipanna och nasigoreng.

Sittplatserna på Tuska var på kort, även om festivalen i år satsade en aning på att förbättra kringservicen.
Sittplatserna på Tuska var på kort, även om festivalen i år satsade en aning på att förbättra kringservicen. Foto: Janne Wass

De som var med då det begav sig beklagar också att festivalen blivit mer ”mainstream” rent musikaliskt. Och visst stämmer det att det spelas annat än de mest extrema avarterna av metal på dagens Tuska – men nog är det fortfarande den tunga, brutala, snabba musiken som gäller, och minst hälften av banden som uppträder är sådana som nog ingen mainstream rockdiggare skulle kunna ta till sig. Årets huvudartist Alice Cooper är nog egentligen i alldeles fel liga på Tuska. Själv ligger jag musikaliskt nog mer i Alice Cooper- än i Bloodbath-lägret, och jag är glad över att mellan (i och för sig ibland fantastiskt bra) bröl- och gurgelmetal kunna koppla av med lite ”lättare” musik då och då. Och otvivelaktigt är det så att ingen festival i Tuskas storlek tackar nej om en Alice Cooper eller en Iggy Pop ställer sig till förfogande, oberoende av om de passar in i den musikaliska linjen eller inte.

Glamrock det nya svarta?

Det verkar också ha blivit något av en tradition att ha ett glammigt hårdrockband på den lilla klubbscenen. I fjol var det eminenta Santa Cruz, som sedan dess gett sig ut på en smärre världserövring. Årets tillskott är Shiraz Lane, med tunga Guns N’ Roses- och Skid Row-influenser. Den här typen av band har ploppat fram som soppar under svampsäsong i Finland under de senaste fem åren, men det som skiljer Shiraz Lane från mängden är sångaren Hannes Kett, som till sin habitus har en viss likhet med hädangångne Ilari ”Claude” Peltola från legendariska Smack, men som är den första i dessa sammanhang jag hört som verkligen kommer upp till samma glasspräckande toner som en ung Vince Neil, Axl Rose eller Sebastian Bach. Det är ett sant nöje att höra en riktigt glasklar hårdrocksfalsett, och man skulle önska att låtmaterialet också skulle backa upp talangen. På skiva är det lite personlighetsbefriat, men live sparkar det här bandet minst lika mycket röv som själsfränderna i Santa Cruz eller Reckless Love.

Basisten Joel Alex i hårdrockbandet Shiraz Lane. Foto: Janne Wass
Basisten Joel Alex i hårdrockbandet Shiraz Lane. Foto: Janne Wass

Klubbscenen är överlag den scen där man för det mesta ser de intressantaste och mest udda banden. I år fastnar jag speciellt för Apina – en Uleåborgs-outfit som skamlöst blandar hårdrock och rap med texter som kommenterar samhälleliga frågor ur den lilla människans perspektiv. Utan att vara partipolitiskt ställningstagande ger Apina en röst åt landets fattiga, arbetslösa, utslagna och diskriminerade – må så vara att man gör det ur ett på det hela normativt maskulint perspektiv. En annan ljusglimt på klubbscenen är svenska Enforcer, som redan funnits i tio år, men som hittat sin stil och sin publik i och med den senaste skivan Death By Fire. Enforcer frammanar både till musik och utseende gamla klassiska metalband som W.A.S.P, Twisted Sister och Judas Priest, och är en del av den våg av ”retroband” som svallat under de senaste åren. Är man vän av dessa band bör man absolut kolla in Enforcer.

Besvärlig krigsromantik

Fredagens huvudartist – likaså svenska – Sabaton har förbryllat mig sedan jag såg dem på Sauna Open Air för ett par år sedan. Bandet spelade glad och trallvänlig power metal och sken som hangökex på scenen, på samma gång som de sjöng krigshistoriska låtar som bland annat hyllade de finska soldaterna i Vinterkriget och krypskytten Simo Häyhä, ”den vita döden”. Sångaren hoppade omkring i tåstrumpor med ett tunnrakat latin lover-skägg och nån slags harnesk som såg ut som om hans mamma satt ihop det åt honom av äggkartonger och aluminiumfolie. Jag antog att det var fråga om en ploj i stil med Sleepy Sleepers eller Leningrad Cowboys och kallade dem i min recension för ”humorband”, vilket gjorde deras fans oerhört upprörda. När jag insåg att det var på ”allvar” blev jag bara illa till mods av allt krisgförhärligande, och påpekade detta då jag under Tuska satte upp en bild av gruppen. Jag blev dock tillrättavisad av fansen än en gång, och vet numera att de i mångt och mycket kritiserar krig och är rätt antifascistiska – källan torde veta vad han talar om.

Joakim Brodén i Sabaton, som slänger sig med ett problematiskt krigsförhärligande koncept.
Joakim Brodén i Sabaton, som slänger sig med ett problematiskt krigsförhärligande koncept. Foto: Janne Wass

Men problemet är att detta ingalunda framgår i livesammanhang där bandet avtäcker en pansarvagn i naturlig storlek och hoppar omkring och berömmer de krigiska finnarna för att de bultar skiten ur ryssarna, och sedan går över till att sjunga om mordiska svenska hedningar som bultade skiten ur alla på 800-talet. Men hursomhelst är musiken fantastiskt medryckande och bandet har sköna och trallvänliga melodier. Det är också svårt att inte charmas av de glada svenskarna, som alldeles tydligt är tagna av Tuska-publikens varma mottagande.

Fuck the sun

På lördagen är det förutom Shiraz Lane norska Olve Eikemo – eller Abbath – som imponerar mest. Abbath har på så sätt en speciell plats i mitt hjärta att det var hans band Immortal som fick mig att förälska mig i black metal 2009 när de spelade på Tuska – också den gången i strålande solsken. Abbath hör till den gamla stammens black metal-veteraner som fortsatt nu som han gjorde då. Där Dimmu Borgir rört sig allt mer mot den publikfriande power metal-genren och gjort fullständig teater á la Alice Cooper av sin show, och Ihsahn från Emperor tvättat bort ansiktsmasken och blivit seriös, har Abbath hållit stilen. Fortfarande lika vräsig och svår, och fortfarande lika ovillig att tala med journalister, och fortfarande i vinglig balans mellan komedi och tragedi. På scenen är han en seriefigur där han står med sina taggiga axelpuffar, svingar gitarren som en stridsyxa och gör sin ”crab walk” över scenen, medan han fräser ”Fuck the sun!”. Som Janne Strang skriver i Hbl: Immortals die-hard-fans kommer aldrig att acceptera Abbaths solomaterial, men själv gillar jag de stentunga riffen och Abbaths kompromisslösa stil. Jag diggar den här konserten lika mycket som jag diggade Immortal 2009. Black metal som bäst.

Black metallens egen seriefigur, norska Abbath hade en tuff publik framför sig då han försökte charma Tuskas metalexperter med sitt nya solomaterial. Foto: Janne Wass
Black metallens egen seriefigur, norska Abbath hade en tuff publik framför sig då han försökte charma Tuskas metalexperter med sitt nya solomaterial. Foto: Janne Wass

Jag har alltid haft lite svårt för all form av -core, och därför tänder jag inte heller på vare sig brittiska Architects på fredagen eller lördagens huvudartist, svenska In Flames. In Flames vållar också ordningsvakterna huvudbry då de uppmanar publiken att crowdsurfa trots festivalens förbud, och innan tredje låten är över börjar det regna gubbar i nacken på oss fotografer i fotodiket framför scenen.

Imponerande svensk bluesrock

Söndagens och hela festivalens mest platta fall är supergruppen The Sirens. Bandet består av de tre renommerade metalvokalisterna Liv Kristine, Anneke van Giersbergen och Kari Rueslåtten och ett kompband. Alla tre är tekniskt fulländade sångare med operettkvaliteter, men musiken är något av det tråkigaste som hörts i mannaminne. I inget skede får vokalisterna tillfälle att verkligen visa upp sina talanger, utan det är ett jämnt malande av halvsymfonisk, oanstötlig radiovänlig dussinmetal, som ett lamt hopkok av Nightwish, Within Temptation och Wintersun på tomgång. Detta har naturligtvis att göra med att bandet spelar låtar av sina forna band: The Gathering, The 3rd and the Mortal och Theatre of Tragedy – alla tre inflytelserika såtillvida att de var metalband med kvinnliga sångare i början av 90-talet innan det var vanligt, men musikaliskt knappast några banbrytare. Trögt var ordet.

Blues Pills vokalist Elin Larsson imponerade på Ny Tids recensent med sin fantastiska röst och sin rockattityd. Foto: Janne Wass
Blues Pills vokalist Elin Larsson imponerade på Ny Tids recensent med sin fantastiska röst och sin rockattityd. Foto: Janne Wass

Festivalens enda andra kvinnliga frontfigur (hur var det nu med kvinnliga artister på festivaler?) är sångerskan i Blues Pills, också de från Sverige. Blues Pills är ett lite udda band på Tuska, men verkar också vara bokade på andra metalfestivaler i sommar, så det måste vara något i soundet som tilltalar metalfolket. Till sin image ser bandet mer ut som ett flower power-kollektiv som tappat bort sig i en tidsvirvel år 1967, och musiken vilar mer på klassisk bluesrock än på heavy metal. Men där finns vibbar av band som Deep Purple, Steppenwolf, Uriah Heep, Yardbirds när de var som tyngst, och deras arvtagare Led Zeppelin, så visst kan man kalla det heavy om man vill. På Tuska är de trots allt ganska malplacerade, men mig passar det utmärkt. Vokalisten Elin Larsson är enastående och bandet går inte av för hackor heller.

Publik på Sabatons konsert på Tuska 2015. Foto: Janne Wass
Publik på Sabatons konsert på Tuska 2015. Foto: Janne Wass

Söndagens två stora uppvärare inför grande finale med Alice Cooper var finska Stratovarius och svenska Opeth. Stratorvarius, som av någon outgrundlig orsak valt att spela igenom sin internationella bästsäljare Visions (det släpptes 1997, så något jubileum är det inte fråga om). Kanske ett tecken på att bandets glansdagar är över. Den finska metalscenen har mycket att tacka vokalisten Timo Kotipelto och hans band för. Tillsammans med grupper som Peer Günt och Waltari banade Stratovarius väg för HIM, Nightwish och Children of Bodom på de mellan- och sydeuropeiska scenerna, och Stratovarius var det första som fick riktigt stort genombrott i länder som Tyskland och Italien. Och visst är det ju nostalgiskt värre för en som växte upp på 90-talet att höra bandets stora hit Black Diamond som avslutare. Men tiden har nog ändå ganska ohjälpligt kört förbi Stratovarius. Svenska Opeth med Mikael Åkerfeldt i spetsen är lika pålitlig som klockan. Jag är inte något stort fan av progressiv metal, än mindre av progressiv death metal, men Opeth är så fylld av blues- och hårdrockinfluenser att det aldrig blir för mycket navelskådande instrumentonani. Opeths styrka ligger i ett stentungt sound med innovativa och lyssnarvänliga melodier och en gudabenådad låtskrivartalang. Opeth får mig aldrig att hoppa jämfota av glädje, men gör mig heller aldrig besviken.

Entusiastiska fans slut upp bakom thrash metal-veteranerna Exodus från USA. Foto: Janne Wass
Entusiastiska fans slöt upp bakom thrash metal-veteranerna Exodus från USA. Foto: Janne Wass

Den som däremot får mig att hoppa jämfota är festivalens stornamn Alice Cooper, som i år firar 50-årsjubileum som artist. 1965 var han 17 år gammal då han med sitt dåvarande band The Spiders släppte sin första singel. Cooper upplevde sin storhetstid på 70-talet – först med de klassiska ”Alice Cooper Band” och sedan som soloartist, gick spritindränkt genom ett 80-tal som han själv helst vill glömma, och fick en stor comeback i början på 90-talet med skivorna Trash och Hey Stoopid. Den tidigare innehöll bland annat glamrockballaden Poison, som i dag antagligen är hans mest kända låt efter klassiska School’s Out. Lite fantasilöst var det också de två som fick avsluta spelningen – den senare med draghjälp av Finlands egen evigt unga rocklegend, Michael Monroe, som är en bekant gäst då Cooper spelar i Finland. Det är svårt att tro att det är en 53-åring och en 67-åring som hoppar omkring på scenen bland såpbubblor, konfetti och ballonger i encoren.

Michael Monroe klev upp på scenen under Alice Coopers ebcore School's Out, till publikens stora förtjusning. Och såpbubblor. Foto: Janne Wass
Michael Monroe klev upp på scenen under Alice Coopers ebcore School’s Out, till publikens stora förtjusning. Och såpbubblor. Foto: Janne Wass

Men innan det har Cooper och hans extremt kompetenta (och snygga) band hunnit dra av en en och en halv timme lång hitkavalkad som täcker hela Coopers karriär. Det är svårt att ens på 90 minuter klämma in alla hans klassiker. Radiovänliga balladen Only Women Bleed lyser med sin frånvaro, men så ligger tyngdpunkten också på de rakaste rocklåtarna i ett set som man kan tänka sig är skräddarsytt för Nordens största metalfestival. Elected är en annan klassiker som inte ryms med, men förutom det finns nästan allt där: Hello Hooray, No More Mr. Nice Guy, Billion Dollar Babies, Ballad of Dwight Frye, Welcome to my Nightmare från 70-talet, Hey Stoopid, Feed My Frankenstein, House of Fire och Lost in America från 90-talet och till och med 80-talsklassikern He’s Back (The Man Behind the Mask). Annars spelas inget annat från 80-talseran (jag har alltid velat höra Clones live), och från hans Rob Zombie-inspirerade epok på tidiga 2000-talet finns endast Wicked Young Man med. Däremot ryms Dirty Diamonds och I’ll Bite Your Face off från 2000-talet med på listan. Dessutom hinner han också med en (kanske lite onödigt lång) coverkavalkad med låtar av döda rockstjärnor. Orsaken är ett coveralbum som ska läppas inom kort. The Doors, John Lennon, The Who och Jimi Hendrix avhandlas överraskande kompetent av Cooper som ju inte i första hand är känd för sina sångtalanger. Men om han är tvungen att sadla om, skulle han ha en bra framtid som frontman i ett The Doors-tributband.

Gitarristerna Ryan Roxie och Nita Strauss i Alice Coopers band underhöll publiken både med musik och show. Foto: Janne Wass
Gitarristerna Ryan Roxie och Nita Strauss i Alice Coopers band underhöll publiken både med musik och show. Foto: Janne Wass

I Hendrix Foxy Lady får gitarristen Nita Strauss (som 2014 ersatte Orianthi Panagaris i bandet) lysa. Strauss röstades 2014 av Guitar World fram som världens bästa kvinnliga gitarrist, och hon imponerar också storligen med sin teknik och sin tolkningsförmåga. Ibland blir hon ändå lite för ivrig med att visa upp sin tekniska kunskap i gitarrsolon som blir rätt oigenkänneliga. Men överlag är det här bandet ett av de bästa Cooper haft på en lång tid. Det tar aldrig för mycket utrymme och arrangerar inte om låtarna för mycket, som vissa uppsättningar gjort, speciellt under Coopers mest metal-influerade era. De gamla klassikerna låter som de ska, utan att fördenskull vara trötta kopior. Bandet tar också sin plats (eller ges plats av Cooper), och det är tydligt att det finns mycket spelglädje.

Alice Cooper lever visserligen på gamla meriter, men det är talande att tre låtar från 2000-talet ryms med i denna hitkavalkad utan att det alls känns ansträngt. Trots vissa snedsteg har han lyckats hålla sig konstnärligt och kroppsligt viril – han verkar faktiskt vara i bättre skick än för tio år sedan, och har regelbundet gett ut skivor, vissa bättre och vissa sämre, men inga rent usla (förutom kanske på 80-talet, då). Han kan alltså leva på ”gamla meriter” utan att behöva förnya sig, och nu är han tillbaka i den gamla klassiska Alice Cooper-showen från 70-talet. Det är teater för hela slanten – med finns tvångströjan, Frankenstein-maskinen, en tre meter hög Frankencooper, giljotinen och den mordiska sjuksköterskan (Coopers dotter). Speciellt för denna spelning får vi också Coopers klassiska boaorm (det är Mr. Lordi som lånat ut den).

Mr. Lordis boaorm (som naturligtvis bär namnet Alice) fick äran att ringla sig kring sin namne i Helsingfors. Hon bor till vardags i Rovaniemi.
Mr. Lordis boaorm (som naturligtvis bär namnet Alice) fick äran att ringla sig kring sin namne i Helsingfors. Hon bor till vardags i Rovaniemi. Foto: Janne Wass

Ni kan kanske räkna ut att denna recensent var såld av Alice Coopers show. Veteranen visade att gammal är äldst, och då både gubben själv och bandet är i gott skick och på spelhumör är det ju svårt att misslyckas. Saknade jag något så var det kanske att han skulle ha sagt några ord till publiken. Å andra sidan: varför fylla tiden med döprat om man kan klämma in ytterligare en hitlåt i stället?

Alice Cooper var också den överlägset namnstarkaste artisten på årets festival, som kanske annars inte hade den allra mest inspirerade uppställningen av band. Sabaton i all ära, men visst känns det som om det skulle ha suttit med ett lite större namn som avslutare på fredagen och inte heller In Flames kändes riktigt som det bästa man kunde ha kommit dragande med. Att Abbath valde Tuska för att göra premiär för sitt nya solomaterial är visserligen ganska stort – men kunde man kanske ha låtit honom få avslutande slotten på lördagen i stället? Visserligen fick han ju spela i skugga då han spelade på andrascenen – första scenen badar i ständigt solljus – och fuck the sun, liksom.

Se mer bilder från Tuska på Ny Tids Facebooksida.

Text och foto: Janne Wass

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *