Biståndsbyråkraten som tänkte att va fan

av Marcus Floman

Ingredienser i boken: a) författarens personliga uppgörelse med arbetskulturen och riktlinjerna  på utrikesministeriet, b) en selektiv presentation av biståndets misslyckanden och c) en namedropping-fylld odyssé genom karriären där han stått på rättvisans och de fattigas sida.

Iboken Kehitysavun kirous (Utvecklingsbiståndets förbannelse) pekar den forne diplomaten Matti Kääriäinen på bristerna i biståndssystemet. Kääriäinen skriver med ett 40-årigt perspektiv som central kugge i det finländska biståndsmaskineriet: dels på utrikesministeriet i Helsingfors, dels ute i världen. I flera repriser påminner han läsaren om att han på UM under resans gång fick det inofficiella epitetet ”en ur organisationens perspektiv besvärlig person”.

Svartvit bok

Inledningsvis kan jag inte låta bli att ställa mig frågande till boken rent form- och stilmässigt. Ska boken läsas som politiska memoarer, som faktabok eller som pamflett? I många passager berättar Kääriäinen anekdoter om allt från hur han gav tips åt USA:s forne president Jimmy Carter, hur han minsann lyssnat på ett av Fidel Castros timslånga tal live, till hur bastukvällen med biståndsminister Paula Lehtomäki i Nairobis natt utmynnade i finska evergreens till Kääriäinens gitarrackompanjemang. Det är sannolikt ofrivilligt, men en del av anekdoterna från fältet känns tradiga och fyller mer en ”kolla vem jag träffat”-funktion, än vad de för berättandet vidare.

Hur är det då med bokens innehåll? Referenserna till forskning om biståndets historia och tillstånd är rätt få. Kääriäinen säger det rakt ut: ”Trots att jag stundvis citerar vetenskaplig forskning försöker jag inte uppnå någon vetenskaplig sanning. Istället vill jag förmedla den ståndpunkt jag har och den är baserad på min personliga erfarenhet”.

Kääriäinen är med andra ord ytterst selektiv i vad han väljer att citera, och det är därmed föga överraskande att han inte presenterar forskning som talar mot hans tes. Och vilken är tesen? Jo, att det finländska, och större delen av det västerländska, biståndet inte uppnått sina mål.

Författaren lägger fram flera brister: biståndet har i många länder drivits med nationella själviska ekonomiska mål för ögonen, biståndet skapar lätt ett beroende i mottagarländerna, om mottagarländerna inte är demokratiska används pengarna till korrruption, och alltför länge har biståndspolitiken styrts av Världbankens och IMF:s nyliberala tillväxtideologi och strukturomvandlingsprogram, som skadat eller försvårat uppbyggandet av en offentlig sektor i de länder som mottagit bistånd.

Kääriänen radar också upp statistik enligt vilken fattigdomen inte minskat, utan i vissa fall till och med ökat trots de biståndspengar som flödat in i mottagarländerna. Officiellt sägs dets att FN:s viktigaste milleniemål, att halvera den extrema fattigdomen, har uppnåtts. Kääriäinen påtalar, i likhet med det många forskare och medborgarorganisationer gjort i åratal, också att kapitalflykten från de länder som får bistånd utarmar ländernas ekonomier. Det sker till exempel när multinationella bolag som operarar i de fattiga länderna tar med sig vinsterna ur landet och betalar inga eller låga skatter.

En ödmjuk fråga: är det i alla situationer biståndsarbetets fel om fattigdomen inte minskat – tänk om världens tillstånd hade blivit ännu sämre utan bistånd? Tänk om det är nya kriser (ekonomiska, klimatrelaterade, väpnade) som förvärrat läget i de länder som redan var fattiga?

Tänkvärda poänger

Kehitysavun kirous innehåller många bra poänger. Medborgarorganisationer som forskar i eller själva utför utvecklingssamarbete har i årtionden lyft fram många av de problem som Kääriäinen påtalar. Ett exempel är kritiken mot de rika ländernas kraftiga subventioner av det egna jordbruket, samtidigt som Världsbanken och IMF hindrat de fattiga länderna att stöda sitt lokala jordbruk. Överraskande nog kallar Kääriäinen framförandet av denna kritik ett ”tabu”. Att hävda att det inte funnits en kritisk diskussion om hur jordbruksstöden skapat problem för exempelvis det afrikanska jordbruket, när subventionerade västerländska matvaror dumpats till Afrika, är direkt felaktigt.

Mest besviken är Matti Kääriäinen sannolikt över att biståndsmedel inte i nämnvärd grad investerats i att bygga upp mottagarländernas infrastruktur och de ”tunga” politiska sektorerna. Istället har biståndsmedel riktats till att stärka exempelvis socialsektorn, utbildningssektorn och kultursektorn. De här ser Kääriäinen som mjuka områden som inte spelar någon större roll. Visst, det skulle väl ha varit fint om det funnits tillräckligt med resurser att bygga upp alla sektorer. Men inte är väl ett ökande av läs- och skrivkunnighet, framgångsrika vaccinationsprogram för barn och ett nära på halverande av mödradödligheten i det globala syd (UNU-Wider-rapport från 2014 som sammanfattar biståndslärdomar och resultat globalt från de senaste 30 åren) alldeles utan betydelse?

Ja förresten, apropå Wider-rapporten: i Kehitysavun kirous ondgör sig Kääriäinen över att utrikesministeriet i sitt arbete alltför sällan stöder sig på akademisk forskning, och särskilt på det i Helsingfors baserade FN-forskningsinstitutet Wider. För den som vill bekanta sig med en lite mer konstruktiv och framåtriktande approach till utvecklingsbiståndet kan jag rekommendera den ovan nämnda rapporten från Wider. 300 forskare från 60 länder slår bland annat fast att det globala utvecklingsbiståndet spelat en avgörande roll i att förbättra grundskolenärvaron för barn i området söder om Sahara, och att biståndet gynnat den ekonomiska tillväxten på lång sikt och höjt livslängden med i medeltal fyra år i de länder som mottagit bistånd. Rapporten påtalar också brister: givarländer och organisationer borde lära sig att koordinera sina insatser bättre, och sätta mer krut på att skapa jobb åt människor så att de kan ta sig ur fattigdom. Och inte minst: att på ett globalt plan kämpa stenhårt mot klimatförändringarna, annars kan snart de andra biståndsinsatserna vara verkningslösa.

Marcus Floman

Matti Kääriäinen: Kehitysavun kirous. Into, 2015
UNU-Wider: What do we know about aid as we approach 2015?

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.