Mathias Rosenlund
Utopia inleds med en diskussion om hur tjuvar ska behandlas. Vi får bland annat veta att många i Mores samtid ansåg att döden var ett lämpligt straff för en som stjäl lite pengar eller mat. Lite längre fram får vi läsa om hur sådana som inte har något arbete kan kastas i fängelse, på grund av att det givetvis inte kan tillåtas att vagabonder, som de arbetslösa kallas, bara driver runt på gatorna.
Det är speciellt det här med arbetslösa som fängslas som intresserar mig. Jag har svårt att förstå att arbete kan bli ett så kompromisslöst imperativ att det rentav uppfattas som kriminellt att inte arbeta. Det här är intressant därför att det – hur vansinnigt det än låter – faktiskt finns beröringspunkter mellan 1500-talets bestraffningar av arbetslöshet och vår egen tid.
Den svenska författaren Roland Paulsen är arbetsfilosof och har bland annat skrivit boken Vi bara lyder, som handlar om arbetsförmedlingen och dess allt mer absurda processer och benhårda krav på arbetslösa. Speciellt är det den så kallade Fas tre som upprör Paulsen, som har uppmanat svenska politiker och beslutsfattare att tala klarspråk om att det som Fas tre egentligen handlar om är att skapa ett straffsystem för arbetslösa. Paulsen menar att i ett samhällssystem där medborgarna ständigt itutas att det ska löna sig att arbeta, blir den logiska inverteringen att det inte ska löna sig att inte arbeta. Därav Fas tre: en politiskt sanktionerad straffåtgärd för dem som inte arbetar, oberoende av orsak.
Den politiska utopi som just nu driver till exempel vårt eget land är den om full sysselsättning. Arbetslösa och arbetsoförmögna och rentav långtidssjuka ska fås ut i arbetslivet igen. För att lyckas med det skär regeringen ner på snart sagt alla stödformer. Och då tänker sig tydligen regeringen att de arbetslösa och fattiga (och underförstått: lata) ska bli så beklämda över att få mindre pengar av samhället att de beslutar sig för att börja jobba i stället för att inte jobba. Som om det faktiskt vore så enkelt. Alla ska delta i förvärvsarbetet, och de som av tusen olika mångfacetterade orsaker inte gör det ska vi inte ta hand om lika bra som vi gjort tidigare.
Den nya regeringens program är en enda stor piska. Sjuka och fattiga påtvingas sämre ekonomiska förhållanden i ett land som under många årtionden har varit stolt över sina starka välfärdsstrukturer. Just nu verkar det mest av allt som att Sipilä, Soini och Stubb sjunger den starkes lov. Budskapet är obehagligt, och i mina mest cyniska stunder tänker jag att våra tre största partier är i fart med att systematisera ett slags socialdarwinism.
De sjuka och svaga i det perfekta samhället som Thomas More beskriver i Utopia tas om hand ”med stor tillgivenhet”, och utan att spara på några som helst åtgärder. Vi går i en helt annan riktning just nu.
Mathias Rosenlund
äf författare
