I pengarnas skuggvärld

Arundhati Roy slog igenom med sin första och enda roman, De små tingens gud, år 1997, och belönades som första indiska kvinna med Bookerpriset samma år. Sedan dess har hon etablerat sig som politisk aktivist med fokus på mänskliga rättigheter och miljöfrågor. I sin senaste bok Capitalism – A Ghost Story ger hon i en rad essäer kapitalismen en rejäl käftsmäll. Enligt bokförlaget undersöker boken den mörka sidan av Indiens demokrati genom att blottlägga vad som döljer sig inte bara bakom den indiska demokratin, utan också inom de flesta demokratiska institutioner i världen och på global nivå. Roy skriver om hur två extrema poler fortsätter att existera i Indien, där 830 miljoner människor lever på under tjugo rupies om dagen (mindre än trettio cent), och de rikaste hundra personerna äger tillgångar motsvarande en fjärdedel av landets BNP. En handfull företag styr det mesta i människornas liv. Roy svingar hårt både mot FN, utbildningssystemet och kultursektorn, som enligt henne är helt i händerna på världens storföretag. Det sätter dem i en beroendeposition som gör att de inte kan verka för en verklig förändring, utan istället understödjer ett existerande kapitalistiskt system som låser fast världens fattiga. ”Eran då allt privatiseras” har gjort Indien till en av världens snabbast växande ekonomier. Framför allt kommer inkomsterna från mineraler och mark. ”Det är en affärsmans dröm att kunna sälja det de inte ens behöver betala för”, skriver Roy. Över hela världen har svaga, korrupta lokala regeringar hjälpt Wall Streets mäklare att komma över stora landmassor och få tillgång till vatten, allt under devisen ”allmänhetens bästa”.

”Den helgade privata egendomen gäller aldrig de fattiga”, skriver Roy. Efter 20 år av tillväxt i Indien är 60 procent av arbetskraften fortfarande självförsörjande och 90 procent arbetar i den informella sektorn. Miljoner daliter och adivasis har fördrivits från sin mark. Polis öppnar eld mot demonstrerande bybor. ”Det betecknas dock aldrig som krig när det handlar om att skapa ett bra investeringsklimat”, konstaterar Roy. Samtidigt som allt tal om omfördelning av land och välfärd är underskattat eller ses som en galen tanke.” Vi 300 miljoner i medelklassen existerar som ett resultat av IMF:s marknadsreformer, och lever sida vid sida med andar från underjorden”, skriver Roy. Hon får oss att se hela bilden: hur stora företag finansierar organisationer, utbildningar, och på senare tid även kulturevenemang, samt kontrollerar medieutbudet. Hon vänder på perspektiven och menar att filantroper som Bill Gates, som är besatta av att finansiera ny teknik, till exempel att digitalisera Indien, är ute i fel ärende: ”Som om brist på information och inte kolonialismen ligger bakom världshungern, skuldberget och de skruvade vinstorienterade företagsvillkoren”.Roy drar sig inte för att kalla saker vid dess rätta namn: inga förskönande omskrivningar. ”En miljon daliter tjänar fortfarande sitt levebröd på att bära människobajs på huvudet.”Liksom Naomi Klein skriver Arundhati Roy om hur kapitalismen förstör planeten, och konstaterar att de två trick som tidigare fungerade för att ta oss ur kriser – krig och shopping – helt enkelt inte kommer att fungera i framtiden.

Christin Sandberg

Arundhati Roy: Capitalism –
A Ghost Story.
Verso Books, 2014.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *