”Punk Floyd” är hur Jason Reece, gitarrist i bandet … And You Will Know Us by the Trail of Dead beskriver gruppens sound: melodisk progressiv rock med hardcore- och punkrötter och en god dos psykedelia. Trail of Dead är ett band som trivs bra i Europa och Finland, kanske delvis på grund av att man vill fly från den politiska verkligheten i USA. Speciellt under George W. Bush-eran var bandet uttalat politiskt, och introducerades för mig som ”USA:s enda socialistiska punkband”, men det omdömet skrivs nog inte under av Reece, som nöjer sig med att säga att bandet haft ”några politiska låtar”. Ny Tid träffar Reece strax före gruppens konsert på den nya stadsfestivalen Sideways i Helsingfors 12.6.2015.
– För mig går musik och politik hand i hand. Det finns många sätt att få ut ett budskap, och jag tycker att man bör föra en diskussion, även om det bara gäller att lyfta fram en fråga. Jag tycker att det är viktigt att utmana folk med information som de inte känner till och som de är obekväma med.
Speciell uppmärksamhet fick låten Worlds Apart från albumet med samma namn 2004, en frontalattack på amerikansk populärkultur, medierna och Bushs krig mot terrorismen.
– Med låten Worlds Apart ville vil framför allt kritisera den amerikanska populärkulturen som blivit så självcentrerad och narcissistisk att den fördummar sig själv, säger Reece.
Han vill ändå inte gå för hårt åt artister som hellre satsar på att ha roligt och strunta i politiken.
– Det finns väl rum för båda. Jag såg en intervju med Kendrick Lamarr, som är en rappare som behandlar många samhälleliga och politiska frågor i sin musik, men som på samma gång har en väldigt underhållande ton i sina låtar.
– All lycka till om du vill skriva om flickor och förhållanden. Kanske det är det som får jorden att snurra. Men för mig personligen känns det som om lyriken i dagens rockmusik har blivit väldigt trivial, den är så ytlig.
Jason Reece på scenen i Helsingfors. Foto: Janne Wass
Reece säger att han och resten av Trail of Dead växte upp med band som Fugazzi och tidiga U2.
– Det här var före U2 blev smöriga. De gjorde en låt som heter Pride (In the Name of Love), som handlade om, mer eller mindre, att ställa sig upp mot en förtryckande regering. Det var en enastående politisk sång, samtidigt som det var en alldeles fantastisk rocklåt. För mig var det en otroligt stor inspiration, eller ta ett band som Fugazzi. Överlag fanns det en helt annan politisk kontext i rockmusiken på 90-talet.
I dagens läge marknadsför Trail och Dead sig inte som ett uttalat politiskt band, utan talar kanske hellre om hur man försöker ha ett tvärkonstnärligt grepp och ett narrativ i musiken. Bandet talar bland annat varmt för den fysiska skivan som ett helhetskoncept, och motsätter sig snuttifieringen i musikvärlden. På ett bredare plan är all musik politisk. Och det gäller också festivaler. Sideways, till exempel, har marknadsfört sig som en ekologiskt hållbar festival, och initiaivet för ett kolfritt Helsingfors får brett utrymme på festivalområdet.
– Det lär absolut något jag kan skriva under. Vi kommer från Texas, som styrs av en förtryckande konservativ lokalregering. Så vi tvingas rösta och kämpa i de här frågorna mot det konservativa styret.
Text, foto och video: Janne Wass
