Lars Sund
Inte minst viktigt är att Tesla lovar att priset på batteriet kommer att bli överkomligt. Företaget bygger för närvarande en gigantisk fabrik i Nevada: tillverkning i stora serier ska pressa ner kostnaderna.
Ett batteri som kan rädda världen undan klimatkatastrofen låter nästan för bra för att vara sant.
Och tyvärr – några nya batterier kommer inte att rädda oss, hur bra och billiga de än är. Det menade professor Dennis L. Meadows, när jag ett par veckor efter den beramade presskonferensen hörde honom föreläsa i Uppsala. Meadows är en vitskäggig amerikansk akademiker med en smula torr humor och en avundsvärd förmåga att konkretisera sina idéer genom att använda sig av lika vardagliga som välvalda exempel. Mest känd är han som en av de fyra författarna till boken Tillväxtens gränser, vars första utgåva kom 1972.
I legendariska sal X i Uppsala universitetshus gjorde Meadows, inför ett nästan fullsatt auditorium och under rubriken ”The Myth of Technology and Sustainable Development”, upp med tron på att ny teknologi kan lösa klimat-, miljö- och resurskrisen på vår planet.
För det är ju vad vi helst vill tro, inte sant? Och det är vad vi dagligen fortsätter att indoktrineras med: bara uppfinnare och ingenjörer utvecklar smarta prylar som Teslas beramade batteri så kan vi fortsätta att leva som vi hittills gjort, i ett den ständiga tillväxtens paradis, men nu utan att släppa ut en massa koldioxid i atmosfären.
Nå, det är en illusion, förklarar Meadows. Han är noga med att understryka att han ingalunda är en nutida luddit: vi behöver teknologi, förklarar han, men teknologin i sig saknar kapacitet att lösa problemen. Teknologin är ett redskap, och när detta redskap implementeras i ett samhälle som är i grunden ohållbart kommer resultatet också att bli ohållbart.
Enligt Meadows lider vår föreställning om teknologin av flera tillkortakommanden: vi föreställer oss att teknologiska förändringar kan separeras från samhällsförändringar, att ny teknologi tillåter fortsatt konsumtions- och befolkningstillväxt och att marknaden (och demokratiska samhällen) alltid väljer den allra bästa teknologin.
Dennis Meadows föreläsning var närmast en aha-upplevelse för mig: han satte ord på tankar jag ältat och knådat rätt länge nu. Trosvisst försäkrar man att om vi bara lyckas ersätta bensinen i våra bilar med el (eller vätgas eller biologiska bränslen) så är det fritt fram att tuta och köra som förut. Svenska ingenjörer föreslår på fullt allvar att de större vägarna ska utrustas med något slags strömskenor så att de kan trafikeras av eldrivna långtradare. Och diverse tänkare framhåller ju ständigt kärnkraften som den enda räddningen undan förödande klimatförändringar.
Sådana påståenden har alltid skavt i mina öron. Övergången till nya bränslen har istället medfört omvälvande samhälleliga skiften: exemplet framom andra är övergången från vind-, vatten- och muskelkraft till fossilt kol, som öppnade dörren till den industriella revolutionen, med allt vad den innebär. Vi kan nu se slutet på fossilepoken. Produktionen av olja, bränslet som driver den globaliserade ekonomin, kulminerade någon gång 2006–2008 och trots den senaste tidens prissänkningar hör den billiga oljan till det förflutna. När jag skriver detta ligger råoljepriset på omkring 60 dollar per fat; jämför det med de 3,50 dollar oljan kostade strax före Yom Kippur-kriget i Mellanöstern i oktober 1973 och de dryga 12 dollar per fat ”oljechocken” medförde. Även kolet är en finit resurs. Och om vi ska nå det av FN uppsatta målet att hålla den globala temperaturökningen under två grader blir det nödvändigt att låta största delen av oljan, gasen och kolet som ännu inte tagits upp ligga kvar i marken.
Och det fordrar enorma omställningar, som är fullkomligt möjliga att genomföra med redan existerande teknik – det underströk Dennis Meadows i sin föreläsning i Uppsala. Han är inte först med att säga det.
Medvetenheten om att vi behöver göra någonting, inte i en avlägsen framtid utan nu, om en klimatkatastrof ska undvikas, finns förvisso. Men när ekonomi ställs mot klimatmål är det nästan alltid ekonomin som vinner. USA:s president Barack Obama tillkännagav redan för två år sedan en handlingsplan för att bekämpa klimatförändringarna – vilket inte hindrade hans administration från att i maj ge Shell tillstånd att borra efter olja och gas i Arktis.
I sin föreläsning i Uppsala – för att en sista gång återkomma till den – betonade professor Meadows nödvändigheten av sociala förändringar om en annan och uthållig värld ska bli möjlig, men han sa ingenting om vad som måste förändras och hur det ska gå till. Kanske ville han undvika att uppfattas som alltför politisk.
Det handlar ju först som sist om kapitalismen, vilket till exempel Naomi Klein inte gör någon hemlighet av i sin senaste bok This Changes Everything – Capitalism vs The Climate. Mänskligheten har inte råd att vidmakthålla kapitalismens ekonomiska ordning, om klimatkatastrofen ska undvikas. Så enkelt är det. Och så svårt.
Många storföretag – inte minst de multinationella oljebolagen – säger sig vara medvetna om miljön, samtidigt som de genom sitt cyniska, giriga och kortsiktiga agerande visar att det enda de bryr sig om är vinsten. Men antikapitalistisk retorik är inte precis det man lyssnar på idag. Frågan jag ställer är denna: hur når man bäst fram till människor för att berätta om den nödvändiga omställningen av samhället för att vi ska spara klimatet och miljön åt våra efterkommande?
Nej, det har jag inget svar på. Men jag fortsätter att söka. Och jag hoppas att fler ville göra samma sak.
Lars Sund
är författare
Dennis Meadows föreläsning ”The Myth of
Technology and Sustainable Development” kan ses på nätet, http://media.medfarm.uu.se/play/video/5007/
