Malou Zilliacus kom till stenhuset i Hangö hamn och gjorde den kalla ovälkomnande salen till sin. Hon inredde den med solljus, palmer och ord, med lek och galenskap. Monologen Levande vatten, som spelades under Hangö teaterträff fredagen den 5 juni, är Zilliacus slutarbete från skådespelarutbildningen vid Stockholms Dramatiska Högskola.
Det är ett modigt arbete hon gör. Texten är tung, krånglig, svårnärmad, och Zilliacus dramatisering explosionsartad, överdriven. Hon kastar sig in huvudstupa, sedan får det gå som det går. Och jag tycker att hon lyckas hålla ihop det ganska jobbiga paketet väl. Zilliacus scennärvaro är stark, precis som hennes röst, och hennes utstrålning härlig.
Min upplevelse av föreställningen färgas ändå av vetskapen att det är Zilliacus slutarbete, för det känns i alla fall delvis som just en uppvisning i vad hon kan som skådespelare – hon visar att hon kan bjuda på sig själv, sin kropp (klä av sig naken inför publik), hon kan gasta och härja och kleta ner sig med vattenmelon. Och hon gör det självsäkert, oblygt. Huruvida det alltid är ändamålsenligt är jag inte säker på.
Levande vatten är en föreställning som jag har svårt att formulera något klart om. Det är som om den filosofiska metafysiska texten om att fånga nu-ögonblicket, om varat, lidandet, kärleken, ensamheten och andra existentiella teman, inte helt går ihop med det fysiska uttrycket, och resultatet är förvirrande. Det blir ett glapp mellan de två nivåerna – ord ord ord där uppe, kött och blött där nere.
Det är tydligt att Zilliacus tycker mycket om Clarice Lispector, på vars roman Agua viva manuset grundar sig. Det gör jag också, och därför fäster jag mig främst vid orden i föreställningen. Trots att de är för många och för krångliga och kommer i för snabb takt för att riktigt hinna förstå deras innebörd. Men de berör mig personligen och jag kan förstå vad det betyder när orden är i vägen för livet. När orden och den analyserande tolkningen kommer samtidigt – eller till och med innan – själva upplevelsen. Eftersom Levande vatten handlar om att vara i varje nuögonblicks nu är det också en föreställning att uppleva snarare än sätta ord på. Därmed slutar jag försöka göra det nu.
