All that jazz – och en massa pop

av Hilda Forss

I år är det 50 år sedan Pori jazz för första gången ordnades på Skrivarholmen i Björneborg. Under årets festival är det de kvinnliga artisterna som får stå i rampljuset. Årets Pori jazz bjuder på färgsprakande shower, glittrande aftonklänningar och framför allt otroliga sångprestationer.

Pori jazz är inte en festival som varit känd för jämställdhet i sin artistbokning. I tidskriften Astras undersökning av könsrepresentationen på finländska festivaler förra året klarade sig Pori jazz mycket dåligt – bara 3 av 22 band på huvudscenen bestod av kvinnor. Endast metalfestivalen Tuska hade sämre kvinnorepresentation. I år har Pori jazz tagit sig i kragen och när festivalen nu ordnas för femtionde gången presenterar de en lång räcka kvinnliga sångerskor huvudscenen. Fördelningen är närmast rörande jämställd – nio band med kvinnlig frontfigur, nio med manlig. (Ser man till hela festivalens program, och om man dessutom tar man i beaktande resten av bandmedlemmarna på huvudscenen, visar statistiken dock något alldeles annat. Men kanske ska man inte måla fan på väggen.) Man kan dessutom hitta en hel del explicit feministiska sångtexter hos artisterna, som till exempel Somis ”Four African Women” om afrikanska kvinnors svårigheter, Jessie J:s ”Do It Like A Dude” om hur tjejer visst kan allt det som killar kan och Caro Emeralds ”Coming Back As A Man” om en kvinna som klär sig i drag och hämnas på svekfulla män.

Publik på Kool & The Gangs konsert på Pori Jazz 2015. Foto: Hilda Forss

Publik på Kool & The Gangs konsert på Pori Jazz 2015. Foto: Hilda Forss

En artist som dock är så långt från feminist som man kan tänka sig är Candi Staton. Staton blev känd på 70-talet bland annat för sin cover av Tammy Wynettes ”Stand By Your Man”. Låten ger en bild av män som infantila och utan kontroll, och uppmanar kvinnor att förlåta dem vad än de gör, “because after all, he’s just a man”. Även vissa av Statons andra låtar osar femtiotals-värderingar, och mellansnacket där Staton basunerar ut ”I still want a man to buy me flowers, to buy me chocolates, I still want a man to open the door for me – am I right, ladies?” väcker inte nödvändigtvis det gensvar som hon hade hoppats på.

Candi Staton hade ursprungligen bokats till en av de mindre tältscenerna, men då Beth Hart tvingades avboka sin spelning i sista stund fick Staton en uppgradering till huvudscenen. Hon verkar uppriktigt tacksam över att folk valt att komma och lyssna på henne – som någon som var en has-been redan innan jag föddes kan man gott föreställa sig att Staton har fått spela inför en och annan tom salong. 75-åringen drar också en överraskande energisprudlande show, som avslutas med låten “You Got The Love”, bland den yngre generationen kanske mest känd tack vare Florence + The Machines cover. “You Got The Love” får hela publiken att dansa, till och med tonåringarna som bänkat sig längst fram vid scenen för att se Kylie Minogue. Kanske hade det varit ett bättre drag att ta låten tidigare under konserten för att få med sig publiken?

Glitter, glamour och billiga mattor

Paloma Faith. Foto: Hilda Forss

Paloma Faith. Foto: Hilda Forss

De två artister som jag själv såg mest fram emot var Caro Emerald och Paloma Faith, som båda sjunger en slags retroinspirerad jazz-swing-blandning. Paloma Faith var en riktig uppenbarelse i sin svarta långklänning som kontrasterade mot den vitdraperade scenen som gav helt rätt retrovibbar. Faith tog hela scenen i besittning, hon interagerade med sina bandmedlemmar och med publiken, och lade sig över pianot som en äkta nattklubbsångerska. Bandet och sången höll hela spelningen igenom, men bjöd inte på några direkta överraskningar.

Caro Emeralds show stod i stor kontrast mot Paloma Faiths glitter och glamour. Från studioinspelningar och promofoton får man bilden av Emerald som en riktig diva, med sånger om att dricka sig full på eftermiddagen och triangeldrama där hon lämnar båda männen ensamma. När Emerald nu äntrar scenen påminner utstrålningen snarast om en skolflickas, men efter ett tag blir hon dock varm i kläderna.

Caro Emerald. Foto: Hilda Forss

Caro Emerald. Foto: Hilda Forss

Den största överraskningen för mig bjuder Jessie J på. Jessie J (se översta bilden), som jag tidigare avfärdat som – visserligen ofta underhållande – dussinpop, visade sig på styva linan under sin spelning. Rösten glider virtuost över ett stort register och showen lyckas samtidigt vara fartfylld och intim. Jessie J har också en sympatisk och personlig scennärvaro; hon stannar till exempel upp och frågar några i publiken vad de heter och vad de jobbar med. I övrigt pratar hon också ganska mycket mellan låtarna, ja, det blir riktigt pladdrigt – flera gånger gör hon utläggningar om hur scentrappans matta är obekväm och ser billig ut. Man kunde kanske tänka sig att det får henne att framstå som en bortskämd diva, men effekten blir snarast tvärtom – hon säger rakt ut vad hon tänker, det här är ingenting inövat. Mellansnacken tenderar dock att bli lite väl sentimentala. Särskilt när hon håller ett långt tal om hur det viktigaste är att vara sig själv – för att sedan sjunga en låt om hur det viktigaste är att vara sig själv. Det är tydligt att hennes tilltänkta publik är yngre tonåringar, och bra så – sämre rollmodeller kan jag tänka mig.

Jessie J. Foto: Hilda Forss

Jessie J. Foto: Hilda Forss

Inte tillräckligt jazzigt?

Pori jazz får ofta kritik för att de går utanför jazzgenren i sina artistbokningar. I år har festivalen särskilt risats för att Kylie Minogue är en av de största namnen, och även många av de andra dragplåstren såsom Robert Plant, Jessie J och Kool & the Gang passar kanske inte direkt in under jazzparaplyet.

Personligen är jag skeptisk till den här kritiken. Det osar elitism att ha en så smal definition av jazzgenren, som ju trots allt är ett väldigt brett begrepp, och ligger i grunden för dagens pop- och rockmusik. Mer sällan höjs röster för att till exempel Ruisrock spelar elektropop eller hiphop och inte renodlad rock, men är inte det egentligen samma problemställning? Få festivaler kan sägas ha så pass bred repertoar i sin line-up som Pori jazz, och såväl den äldre publiken som kommer för att höra gubbjazz, som den yngre som kommer för något av de stora namnen, kan gynnas av att utsättas för musik som ligger utanför deras bekvämlighetszon.

Med det sagt, så känns Kylie Minogues show ändå ganska malplacerad på en festival som Pori jazz. Det är kitsch galore, med färggranna videoinstallationer à la åttiotal och dansare i avantgardistiska kostymer som skulle göra Lady Gaga grön av avund. Kylie Minogue har också nämnt Lady Gaga som en inspirationskälla till hennes kommande skiva, där hon har anlitat producenterna Fernando Garibay och Giorgio Moroder, som tidigare arbetat med Gaga. Minogue får igång publiken, och den sprakande showen kompenserar för en stundvis lite oren sång. Under spelningen vågar sig Kylie Minogue också ut på jazzfältet och gör en version av ”Peel Me A Grape”. Minogue erkänner att bandet inte ens har övat låten tillsammans, och det är kanske orsaken till att hon är lite timid i framförandet, men låten passar ändå hennes nasala röst utmärkt.

Lekfullt och teatraliskt

DeeDee Bridgewater. Foto: Hilda Forss

DeeDee Bridgewater. Foto: Hilda Forss

Men naturligtvis finns det också gott om program för vänner av klassisk jazz. Värd att nämna här är Dee Dee Bridgewater som tillsammans med The New Orleans Jazz Orchestra spelar klassisk dixielandjazz. Orkesterdirigenten och trumpetaren Irvin Mayfield sparar inte på krutet när han introducer Bridgewater: “Please welcome on stage – the best jazz singer, the most beautiful and sexiest woman alive”. Och visst levererar Bridgewater – med en karismatisk scennärvaro och en stämma som är jämförbar med hennes föregångare Ella Fitzgerald och Billie Holiday. Bridgewater har inte bara en vacker och tekniskt utvecklad röst utan lyckades också förmedla berättelser. Särskilt hennes imitation av det berusade jaget i “St James Infirmary” är imponerande teatralisk, utan att rösten för den skull led av hennes raglande på scenen.

En mer experimentell form av jazz bjuder finska Mopo på. Trion, som i fjol belönades med en Jazz-Emma för sitt album Beibe, experimenterar friskt med olika ljudmiljöer och är skapar instrument av alla tänkbara grunkor. Spelningen på Pori jazz är kanske inte lika vrickad som showen jag såg på Flowfestivalen förra året, där scenen de lämnade efter sig närmast såg ut som om en fyraåring hällt ut alla sina leksakslådor på golvet. Jag vet inte om det beror på att de har lugnat ner sig på ett år eller om de inte tycker sig behöva spexa till det lika mycket för en jazzpublik, men nu får musiken stå för sig själv och musikernas talanger kommer fram ännu mer.

Text & foto: Hilda Forss

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.