Puntala Rock – ett kollektivt mittfinger till systemet eller en mysig klassträff?
Kanske båda, och det ena utesluter inte det andra, om man får tro de drygt tusen punkare som i helgen samlades för att fira årets Puntala Rock i Lempäälä. Lite mindre folk än vanligt, kanske för att evenemang som H2Ö och Hori Smoku ägde rum samtidigt, eller på grund av vädret. De senaste åren har Puntalapubliken nämligen fått njuta av nästintill optimala förhållanden, men i år var det vått redan från början. Att korsa tältområdet torrskodd blev för de Conversebeklädda en omöjlig uppgift, och det populäraste skovalet på Puntala – ”maihare”, dvs. grova militärkängor – visade sig vara motiverat.
Puntala Rock bjöd som vanligt på två dagar hårt ös, bra fest och trevlig stämning. Plus att systemet, fascister, homofober, rika och idiotpolitiker krossades många gånger om. Puntala har med några uppehåll ordnats sedan 1982, och kännetecknas av en stark talkoanda och gemenskap, vilket t.ex. märks på det förmånliga biljettpriset (38 euro). Även banduttagningen sker förhållandevis demokratiskt, i och med att det är fritt fram för vilket band som helst att skicka in ansökningar – i år låg antalet bidrag på omkring 300.
Utmanande förhållanden
Festivalen öppnades av inga mindre än finlandssvenska Berusat Uppror från Karis. Bra låtar och en stark scennärvaro av den gamle räven G.G., men att öppna på Puntalas stora scen är ingen lätt uppgift. Själv tycker jag bäst om den mindre av de två scenerna, eftersom stämningen är mer lämpad för punk: mindre, närmare och råare. Nu var det lite för rent och snyggt. Bandet skötte sig ändå utmärkt, och på hemvägen avlyssnades deras nyutgivna kassett i bilstereon – kan rekommenderas.
Två Krig. Foto: Anders Henriksson
Gamla rävar återfanns också i Abortti 13, vars råa punk passar utmärkt till stämningen i Puntala, och leran stänkte. Samma sak kan inte sägas om Två Krig från Malmö – ett fenomenalt band och en riktigt bra spelning, men publiken lät sig inte charmas så lätt. Deras lite rockigare postpunk med ställningstagande texter på svenska skulle kräva ett mörkare och intensivare utrymme för att komma till sin rätt. Det var istället när Pax Americana ställde sig på den lilla scenen och det samtidigt började skymma som publiken kom igång på allvar.
Gammal är äldst?
Homofobi är portat från Puntala. Foto: Anders Henriksson
Det är många klassiska band som uppträtt på Puntala under årens lopp, men det är inte alltid som de lyckas leva upp till förväntningarna. Ofta kan det bli lite långsamt, gubbigt eller bara trött, vilket är svårt i kombination med punk. Brittiska anarcholegenderna Anthrax skötte sig relativt bra, och jag avlyssnade gärna hela spelningen, men inte kan man komma ifrån att gubbarna tog det ganska lugnt på scen. Talande för festivalen och för punkkulturen överlag är också att bandmedlemmarna nästa dag slog sig ner och pratade med vårt gäng, där vi satt i solen – artist och publik på samma nivå.
Fredagens avslutades med Kohti Tuhoa och italienska EU’s Arse, som denna gång stod för det jag kanske gillar mest med Puntala, nämligen att i nattens mörker röja loss till pisksnabb punk, knappt hinna dra ett halvt andetag, och sedan ge sig in i nästa låt. Pauser och mellansnack är överskattade, och banden övertygade med sin kompromisslöshet. Italienarna bevisade också att man inte alls behöver ta det lugnt bara för att man blir äldre – något för den åldrande ungdomskulturen att lägga bakom örat.
Solbad och normkritik
Efter nattens disco och grillfest väcktes vi till liv av solen som värmde upp tältdukarna. Bra så, för det betydde att man hann med den digra frukostbrickan (á fem euro), samt med påföljande solbad, umgänge och förfriskningar. På Puntala får man alltså inta medhavd dryck, vilket troligen är ett levnadsvillkor för festivalen. Av denna orsak satte jag inte heller min fot på det lilla serveringsområdet, som ändå finns att tillgå för den som uppskattar t.ex. avkylda drycker eller bänkar.
Om marken är våt, sover man nån annanstans. Foto: Anders Henriksson
De intressantaste namnen under lördagsdagen tillhörde den lilla men dedikerade queerfalangen inom punken, nämligen Raivoraittius och Mustelmia. Båda spelade sin egen sorts normkritiska hardcore, och lämpade sig väl i solskenet, eftersom de mer rusmedelsvänliga banden ofta finner sin publik bättre på kvällen. Ett välkommet inslag på Puntala, eftersom den ibland exotiserande rapporteringen tenderar att porträttera punkare som virriga blandmissbrukare. Nitjackor är fortfarande inne, men mäskkanistrar såg man inte många av.
Extremt och kreativt
Det varma vädret och diskussioner med gamla bekanta fick mig att inte riktigt orka gå på så många konserter som jag hade tänkt, men lyckades ändå se Romutus, som är det mest extrema Åboscenen producerat på länge. Romutus är alltså vad man får då kan kombinerar crusttrion Noituus med noiseartisten Umpio, och oberoende hur förslöad man blivit av solen väcktes man minsanna till liv nu.
Las Otras från Spanien var ett exempel på att punk inte behöver vara fradgande aggressivitet. Foto: Anders Henriksson
Av kvällens utländska höjdpunkter drog japanska Mustang det längsta strået. Japanerna spelade en passligt egensinnig blandning av punk, hardcore och rock. Ett problem inom punk som annars levererar är att den kan bli enkelspårig, men nu måste man vid flera tillfällen till och med dra på mun till följd av den kreativa arrangeringen. Precis när det klassiska hardcorepunkbandet MDC från Texas höll på att avsluta sin helt dugliga men inte världsomvälvande spelning började det regna, vilket gjorde nattens äventyr och nästa dags packande till fuktiga projekt. Men vid det laget gjorde det inget, utan som vanligt var det lite ledsamt att traska iväg från festivalområdet, undrandes vart tiden tagit vägen. Vi ses igen om ett år.
Text och foto: Anders Henriksson
