Liten festival med mycket att ge

1,3K

H2Ö ute på ön Runsala cirka fem kilometer från Åbo centrum bjöd på ett stort utbud artister. Festivalen som ordnas för andra gången lockade 9000 besökare under de bägge dagarna, 1500 fler än i fjol.

På det gamla båtvarvet i början av ön Runsala breder festivalen H2Ö ut sig. Här har tiden stått stilla. Vackra båthus ligger vid vattnet, båtar finns fortfarande kvar på land och gamla lummiga träd står ännu stadigt här. Och inte nog med det. Flera konstnärer har satt sin prägel på festivalområdet. Ett lila sken lyser upp träd, ljusblåa pappgubbar sticker fram här och där och ett träd har klätts med stickgraffiti. Arrangörerna har sett till att få fram det bästa av miljön på varvet, och de har även varit miljömedvetna i många av sina val.

Under den två dagar långa festivalen spelar över hundra artister på elva scener. H2Ö, som tagit över efter festivalen Ilmiö, är ändå en rätt liten och intim festival. Festivalområdet är passligt stort men känns en gnutta råddigt för den ovane. Stängsel dyker plötsligt upp som visar att här inne får du göra si och så men där ute går det icke, och att hitta rätt scen är inte alltid det lättaste.

Köa fick man också göra. Matköerna var långa, men efter att ha hört att det förra året endast lär ha funnits två matställen jämfört med årets cirka tio så blir man ändå glad. Att få ta in egen mat på området är också fint. Förfriskningsköerna var långa och så även toaköerna, men tack vare ett mycket stort toaområde drog den kön åtminstone. Stort plus för det området åt arrangörerna.

Något för alla

Bland det gedigna artistutbudet hittar var och en något att lyssna på. På fredagen spelade det svenska proggbandet Kebnekajse som under 1970-talet gick under namnet Kebnekaise. Bandet återförenades i början av 2000-talet. De instrumentella folkmusikinspirerade låtarna gick hem hos publiken och Kebnekajse såg ut att trivas på scen.

Indiepopduon Burning Hearts som senast haft spelning för två år sedan hade fått tillökning i och med en trummis. Inför en förväntansfull publik öppnade de spelningen med den kännspaka låten Into the Wilderness. Det var en mysig spelning där folk satt framför scenen och vaggades in i musiken.

Finska punk/noisebandet Can Can Heads, som funnits sedan början av 1990-talet, yrade till det på en mindre utescen och meddelade att telefonnumret har ändrats och rabblade om och om igen upp ett telefonnummer på tre språk (även känt som låten Ananisapta). Proggbandet Hidria Spacefolk med sin rymdrock sög in publiken i en helt annan värld och var riktigt grymma. På ett bra sätt alltså. Aavikko firade 20 år och gjorde det med besked på den största utescenen Meri. Den färgsprakande videoshowen tillsammans med den elektroniska musiken fick en mängd besökare att röra sig i takt till musiken.

Inte ens regnet drog ner humöret

Lördagen var en populärare dag sett till publikantalet. Inför fullt hus spelade garagerockbandet Pintandwefall. Med sina svarta ögonmasker bjöd de på en spelning med fullt ös och instrumentbyte med varandra. I Was a Teenage Satan Worshipper med sin elektroniska indiemusik bjöd på bra spelning och ASA & Band drog som väntat stor publik framför stora scenen.

Tillsammans med Cats on Fire fick man göra en tidsresa flera år tillbaks i tiden. Den finlandssvenska indiepopgruppen som haft paus under några år tog med publiken på en nostalgitripp. Den leriga gräsmattan framför scenen förvandlades till ett dansgolv och att det var en efterlängtad och uppskattad spelning märktes.

Joose Keskitalos avskalade och melankoliska musik lockade en stor publik och scenen Veistämö platsade bra. Scenen i ett stort trähus med högt i tak hörde till en av de vackrare. Vita pappersdekorationer hängde ner från taket tillsammans med vita kvistar. Även scenen Kuja var mysig då den ramades in av gamla röda båthus och hade ett stort vitt segel över scen. Här spelade bland annat det svenska bandet Horseface som sjunger på finska. På rungande finska meddelade de även att detta är deras första spelning utomlands. Horseface spelade M.A. Numminens låt Dägä dägä som var väldigt uppskattad. M.A. Numminen själv höll en kurs i svenska för nybörjare under lördagen. Instruktionen löd: ”Om du förstår vad som står här, får du inte delta”.

Mot kvällen öppnade skyn sig men det störde inte festivaldeltagarna. Pop/rocktrion 22-Pistepirkko som funnits i 35 år spelade en av sina sista spelningar under en gråtande himmel men för en stor publik som beslutsamt stod kvar. Danska Selvhenter var en positiv ny bekantskap med sin instrumentella noise/jazz musik på trombon, saxofon, violin, trummor och distpedaler.

Bland de sista artisterna som uppträdde under festivalen fanns Laineen Kasperi & Palava Kaupunki. Den kritiska rapmusiken lockar alltid en publik som är väldigt med under spelningen. För den som inte gillade det fanns det istället exempelvis dj:s som man kunde dansa till under småtimmarna.

Text: Emma Ekstrand
Foto: Hilda Forss