Om Finland var en människa skulle jag antagligen inte tycka om den personen.
En fantasilös och fåfäng person som talar i floskler, och som är fullständigt oförmögen att sätta sig in i andra människors situation. En person som bara sköter ett uppdrag som han upplever att det finns en konsensus kring.
Det ovanstående var en beskrivning av Adolf Eichmann (fritt lånat ur Nora Hämäläinens kolumn i Ny Tid 4/2015) men också en träffande beskrivning av dagens Finland. Eichmann, en av de huvudsakliga organisatörerna bakom Förintelsen, personifierar en banal sorts ondska. En effektiv byråkrat som sköter sitt jobb, som följer reglerna utan att reflektera över om de är rättvisa eller inte.
Verkar det överdrivet att jämföra Finland med en av historiens värsta förbrytare?
Den 16 juni poserade den sannfinländska riksdagsledamoten Olli Immonen vid Eugen Schaumans grav tillsammans med medlemmar ur den uttalat nynazistiska organisationen Finlands motståndsrörelse. De är tvättäkta nazister, med det uttalade målet att införa militärdiktatur och etnisk rensning i Finland. Immonen bekräftar att han inte bara deltog, utan att han är en av evenemangets huvudarrangörer.
De övriga regeringspartierna Centern och Samlingspartiet undviker att kommentera saken, och inom Sannfinländarna höll ledamöterna undantagsvis tand för tunga. Riksdagsgruppens ordförande Sampo Terho kommenterade att han inte kan besluta vad en riksdagsledamot gör på sin fritid.
Olli Immonen sysslar med det här på fritiden.
Det är ingen överdrift att säga att Nazityskland utgör en av de mörkaste tidpunkterna i mänsklighetens historia. Nazismen representerar en moralisk nollpunkt som borde framkalla en ryggmärgsreflex av äckel och förfäran hos varje människa med ett själsliv och rudimentär utbildning. Nynazister är sjuka människor som behöver vård, och när nynazister sitter i regeringen så har vi misslyckats som nation.
Det är klart sedan tidigare att det finns rasistiska och fascistiska element inom Sannfinländarna, så partikollegernas tystnad överraskar inte. Men var dröjer Alexander Stubbs och Juha Sipiläs ställningstagande i frågan? På sitt sätt är deras agerande helt begripligt, för att bevara husfreden inom regeringen undviker de att ta ställning. Bara de kan göra ordentliga nedskärningar i välfärden så är de okej med att regera tillsammans med nazister. Och just hos dem framträder det eichmannska personlighetsdraget.
Finland har låtit vagga in sig i den destruktiva illusionen att politik egentligen bara är förvaltning, ett sifferspel där moraliska instinkter inte har någon plats. Det här är Margaret Thatchers berömda alternativlöshet i ett nötskal, dess början och dess logiska slutpunkt. I den här världssynen är en politikers politiska övertygelse – nazism – betydelselös, något han gärna får syssla med på fritiden. Hans uppdrag är bara att administrera.
Men det som vi – tänkande, kännande människor – måste påminna om är att alternativlösheten alltid är ett val, och aldrig ett faktum.
Lasse Garoff
