Rehab Hazgui är en tunisisk konstnär som kritiserar många av aktivisterna i det postrevolutionära Tunisien. ”Arabvåren” säger hon vara en missvisande term som populariserades av Frankrike.
Rehab Hazgui är blyg och tystlåten och det verkar som om hon omringat sig av en skyddsmur; men hennes blick allt annat än blyg. Den är intensiv och genomträngande. Ibland släpper hon fram ett litet leende. Då jag frågar henne hurudan konstnär hon är och hurudana projekt hon har på gång svarar hon att det inte är intressant. Kanske det är bäst att börja lite längre bak.
Hazgui studerade audiovisuell design i Tunis, varefter hon ville lära sig animation – en utbildning som ingen skola erbjöd, så istället började hon jobba på ett animationsbolag för en symbolisk lön. Hon designade en ljusinstallation till evenemanget Le fest, som hon var med om att grunda. Le fest är en audiovisuell festival som ordnas vid Saint-Louis katedral i Karthago i norra Tunisien. Då solen gått ner projicerades ljusinstallationer i olika geometriska former på katedralens fasad, i takt med elektronisk musik.
År 2007 träffade Hazgui regissören Fadhel Jaziri, en levande legend som i Tunisien ofta jämförs med Jean-Luc Godard. Jaziri har gjort det mesta: regisserat, skrivit och skådespelat, och han deltog också i Tunisiens stora studentdemonstrationer i slutet av 60-talet.
– Min pappa är rektor och vi bodde i en skola i Tunis medina, stadens gamla centrum. Jaziri höll på med inspelningarna av filmen Thalathoun (trettio), som skildrar tre mytiska historier i 1930-talets Tunisien. En del av inspelningarna gjordes i skolan. Jag hade just kommit hem och såg honom tillsammans med min pappa. Det var spännande att tala med honom, det är pirrigt då man träffar någon vars verk man beundrar, berättar Hazgui.
Sedan började samarbetet. Hazgui både skådespelade och spelade didgeridoo i Jaziris verk Hadhra, en storstilad föreställning som skildrade den nordafrikanska sufikulturen. Hadhra var kontroversiell, delvis för att kvinnorna i sufisamfunden inte sjunger, och sufierna visar sällan sin kultur för utomstående. Det här brydde sig Jaziri ändå inte om: kvinnorna i hans föreställning sjöng. Efter Hadhra skådespelade Hazgui i en pjäs och en långfilm, båda av Jaziri. Hadhra förblir än i dag Jaziris kändaste verk.
– Samtidigt som jag skådespelade jobbade jag parallellt som animatör, men jag fann det inte längre givande. Jag frågade Jaziri vad han tyckte att jag skulle göra, och han föreslog att jag skulle åka utomlands, till Japan eller USA. Jag hade aldrig varit utanför Tunisien, så USA och Japan kändes för stort. Jag skulle ha flippat ur och tappat bort mig själv. Frankrike hatade jag, så det kom inte på fråga, säger Hazgui.
Varför tror du att många tunisier, likt dig, har antipatier mot Frankrike?
– I Tunisien finns det mycket kvarlevor av kolonialtiden, bland annat utbildningsväsendet. Det är ett föråldrat system som inte passar Tunisien. Fransmännen har stannat kvar i en gammal värld och inbillar sig ha ensamrätt på filosofi, poesi och konst, men så är det inte, säger Hazgui.
Hazgui ville långt bort, längre än bara till norra sidan om Medelhavet. Hon skickade arbetsansökningar till Tyskland och England, men utan någon framgång.
– Efter en stund klarade jag inte av att både skriva ansökningar och arbeta på dagarna. Så jag sade upp mig, sålde min bil och var färdig att åka iväg. Två månader senare fann jag mig själv jämt festande, och en kväll då jag kom hem aspackad insåg jag att jag under de senaste månaderna hade använt 700 euro på alkohol. Efter det tog jag mig själv i nacken och började söka på allvar, säger Hazgui.
På webben stötte hon på festivalen Pixelache – experimentella grejer och ett intressant program, det verkade bra. Festivalen ordnades i Helsingfors, en stad som Hazgui aldrig hade hört talas om. Hon ville norrut, men så långt hade hon ändå inte tänkt sig – men hon skickade en ansökan och två dagar senare fick hon ett jakande svar. Hazgui kom att jobba på festivalen två år i rad, och hon praktiserade också vid det finländska bolaget Helicam för att lära sig luftfotografering. I praktiken innebar det att Hazgui lärde sig köra ett litet förarlöst flygplan som är utrustat med en kamera.
– I Helsingfors gillade jag att äta frukost på Café Engel, jag brukade beställa morotskaka, porkkanakakku, det var ett av de första orden jag lärde mig. Efter en vecka vågade jag beställa på finska, men servitören förstod inte, så jag bytte till engelska och sade att jag ville ha en ”porn cake”.
Efter Hazguis vistelse i Finland jobbade hon som digital kostnär i Marocko, deltog i Casablancas internationella videofestival och i East South Dance-festivalen i Brighton. Nu är hon tillbaka i Tunisien sedan två år.
I början av intervjun frågade jag Rehab Hazgui hur hon ser på arabvåren, på vilket hon svarade att hon inte har någon åsikt. Jag bestämmer mig ändå för att återvända till ämnet, och frågar om hon deltog i demonstrationerna 2011.
– Ja, säger hon, och fortsätter efter en lång paus:
– Det var väldigt intensivt. Alla samlades och upplevde en otroligt stark känsla av solidaritet. Du har visst inte upplevt en revolution? Det är svårt att förklara för någon som inte var på plats. Men revolution är inte rätt ord, min generation upplevde en statskupp, precis som mina föräldrar gjorde efter att Ben Ali tog makten. Medierna löper amok över ”arabvåren”, ett ord som jag hatar. Det präglas av exotism och populariserades av Frankrike. Livet blir inte en dans på rosor för att folket lyckas göra sig av med en diktator. Vägen till demokrati är väldigt lång. Men det värsta är att folk känner sig fria, men det är fråga om en steril frihet som inte ger någonting. Före revolutionen försökte folk uttrycka sina åsikter diplomatiskt. Nu släpper folk ur sig vad som helst för grodor utan något filter, vilket leder till att det blir bara tomt skitsnack. Det leder ingen vart, utan folk blir bara sårade. Det är både oroväckande och imponerande, säger Rehab Hazgui.
Hur är det att vara konstnär i dagens Tunisien?
– Gallerierna är gömda och svåra att hitta. Marknaden är liten och konstnärerna har svårt att få sina verk sålda. Man kunde säga att det finns två typer av konstnärer, de som har en del pengar och de som är livsstilskonstnärer, som konsumerar lite och lever för konsten.
– Det jag gör har inte påverkats av revolutionen, jag kunde ha gjort det samma under Ben Alis tid, säger Rehab Hazgui.
Hon berättar att det efter revolutionen kom upp nya aktörer på kulturfältet som svampar i skogen.
– Alla dessa hade blivit ”inspirerade”. Så finns det såklart de som var kritiska redan före revolutionen och som fortsättningsvis är det.
Efter ett par flaskor öl och några cigaretter är Rehab Hazgui betydligt mer avslappnad än då intervjun började. Men ändå finns det något som inte går att greppa och som förblir i skuggan. Blicken är fortfarande lika intensiv.
Hur ser du din framtid?
– La future? Je n’ai jamais voyagé le bas.
Framtiden? Dit har jag aldrig rest.
Text: Johannes Jauhiainen
Foto: Iiris Heikka
Skribentens resa finansierades av
Finlands utrikestministerium.
