Grekland har delats en ful hand. Ett klientelistiskt system skapat av korrupta mittenpartier, en omöjlig skattebas och överdimensionerade militärutgifter, men de tyska och finska regeringarna som sagt nej till en väg till ekonomisk återhämtning är också en del av problemet.
Alexis Tsipras, premiärministern från vänsterpartiet Syriza, gick med på ett ekonomiskt nedskärningsprogram efter ett intensivt eurogruppsmöte i juli. Avtalet fördömdes från olika håll, främst från vänster. Av några kastades samtidigt Tsipras och Europa som politiskt projekt ut med badvattnet.
Hände det faktiskt? Kring avtalet och under parlamentsomröstningen i Grekland för att acceptera det sade partiordförande Paavo Arhinmäki att ”han aldrig varit något Syriza-fan”. Samtidigt började jag gräla med några goda vänstervänner som följt med Grekland mer än jag och vet mer om förhållandena där. Men inte bara den finska vänstern drog tillbaka sitt tidigare entusiastiska stöd för det första demokratiskt valda statsöverhuvudet från ett vänsterparti i Europa.
Det finns ett problem med att de texter som sprids och läses om Grekland och ett möjligt euro- och EU-utträde är skrivna på engelska, då den brittiska och amerikanska vänstern har varit snabba och tvära i sina kast. The Guardians Paul Mason, som skrev rubriken ”Hoppet börjar i dag” då Syriza vann valet i januari, skriver nu om demokratins död. I den amerikanska vänstertidskriften Jacobin, som publicerat texter av finansminister Gianis Varoufakis och som för ett år sedan såg Syriza som en källa till hopp, sågas den grekiska regeringen av den franska professorn Cédric Durand under titeln ”The end of Europe”.
Storbritannien närmar sig en omröstning om sitt eget möjliga utträde ur EU, ”brexit”, och den brittiska vänstern arbetar för sitt eget vänsterpopulistiska ”left exit” under det hopplösa namnet ”lexit”. Den amerikanska vänstern å sin sida producerar goda tänkare men har varken något att förlora på att kräva ideologisk korrekthet eller erfarenhet av vad det betyder att regera.
Den finska vänstern å andra sidan har båda, och därför har tvärvändningen känts för snabb, litet chockerande.
Kanske är vändningen begränsad till några internationellt inriktade intellektuella som följt med Grekland, och jag överreagerar för att jag känner mig så nära till dem? En stor del av vänstern har ju hela tiden varit skeptisk till ett gemensamt borgerligt Europa, så det som sker nu är kanske snarare en sorts normalisering.
Jag tror ändå att några av den mer gammalmodiga vänsterns ideal passar väl just nu. En lojalitet till de egna ledarna, och tålamod. Kanske också litet strategiskt tänkande. Nej, en valseger och en vänsterregering räckte inte för att stoppa den europeiska åtstramning som orsakar så mycket skada, men trycket för en politisk styrning av ekonomin i eurozonen har inte försvunnit. Sossarna Renzi och Hollande kräver nu minimilöner i Europa och en arbetslöshetsfond för stater i ekonomisk kris. Det är inte fy skam.
Visst skulle det ha varit spännande och kanske också bra att se en organiserad Varoufakis-ledd utmarsch ur institutionerna och en vägran att betala. Men att hoppas att en konspirativ minoritär vänsterfalang inom Syriza skulle tvinga fram det verkar löjligt. Backa då hellre Tsipras och hans regering. Och ifall vi i något skede går Argentinas väg och vägrar betala illegitima skulder så hoppas jag vi gör det gemensamt, inte som europeiska länder i kamp mot varandra.
Markus Drake
är totalvägrare som gett upp pacifism men inte optimism
Foto: Janne Wass
