Flickorna som göms i hål i marken

av Christin Sandberg

Ny Tid har träffat Jennifer Clement, författaren till bästsäljaren En bön för de stulna, som har intervjuat kvinnor som utsatts för våld och människohandel i knarkkartellernas Mexiko.

Hela Mexiko är fullt av gömda kvinnor. Det upptäckte poeten Jennifer Clement när hon intervjuade kvinnor som utsatts för knarkelaterat våld. Efter tio års efterforskningar skrev hon succéromanen En bön för de stulna, som blivit en internationell bästsäljare.

– Jag visste inte att jag skrev en protestroman, bara att jag ville skriva om något som var smärtsamt. Om hur kvinnor påverkas av våldet och knarkkriget som pågår i Mexiko, säger Clement.

Knarkkartellerna handlar inte bara med droger. I Mexiko kidnappas flickor och kvinnor på gatan och från hemmen. Ibland kommer de aldrig mer hem från jobbet, skolan eller affären. De säljs eller hålls som sexslavar.

På landsbygden berättade mödrarna att de grävde hål och gömde sina flickor i jorden så fort okända bilar närmade sig.

– Tänk dig 11-åriga flickor som gömmer sig i hål, som harar. Det var ett motiv jag inte kunde sluta tänka på och som gjorde mig sömnlös, berättar Clement.

Ändå porträtterade knarklitteraturen och mediabevakningen av narkotikakriget sällan kvinnor.

– I de få fall de fanns med tecknades de som klichéer, till exempel prostituerade eller stripteasedansöser, säger hon.

De kvinnor Clement intervjuade hade varit utsatta för våld och levde under skydd, några ingick i vittnesskyddsprogram. Bland dessa fanns flickvänner, fruar och döttrar till knarkhandlare. Arbetet tog henne till platser som liknade mataffärer och privata hotell, men visade sig vara gömställen där kvinnor och barn ibland hade vistats flera år, rädda för att ens gå ut.

Lukrativ gren

Utgångspunkten för boken blev den verklighet som de mest utsatta kvinnorna befinner sig; De som växer upp i fattigdom på landsbygden.

Boken skildrar flickan Ladydis och hennes kompisars liv i ett hett ökenklimat i en by inte långt från den beryktade turistorten Acapulco. Där växer de upp i en kvinnlig gemenskap. Männen har alla övergett platsen, en del har rest till USA, andra har blivit flyktingar inom sin egen nations gränser eller anslutit sig till knarkkartellerna.

Ladydi och hennes jämnåriga kamrater fruktar att bli upplockade av droghandlarna som kommer till byn i jakt på mänskliga sexleksaker. Denna sida av narkotikakartellernas verksamhet är lukrativ, men får betydligt mindre uppmärksamhet än knarkhandeln. Knarket kan bara säljas en gång, flickorna många gånger.

– Det finns väldigt lite tillförlitlig statistik från Mexiko, men i USA, där situationen ändå är lite bättre och där det finns en fungerande rättsstat, beräknas 300 flickor i månaden vara i riskzonen för att utsättas för någon form av människohandel bara i staden Atlanta, säger Clement.

Farligt arbete

När Felipe Calderon valdes till Mexikos president 2006 eskalerade han kriget mot knarkkartellerna och i kaoset blev det svårt för Clement att fortsätta arbetet.

– Jag fick inga direkta hot, men de personer som skyddade mig när jag arbetade kunde inte längre garantera min säkerhet. Jag hade alltid två mobiltelefoner på mig och jag kontaktade vissa personer när jag gick in på ställen och andra när jag kom ut, berättar hon.

När ”fixarna” inte längre kunde garantera säkerheten kring arrangemangen valde Clement att ta en paus. Då hade hon intervjuat kvinnor som levde gömda i två år.

Tidpunkten sammanföll med att hon valdes till ordförande för PEN Mexiko. Det under en period då morden på journalister ökade.

Det går inte att berätta om Mexiko utan att också skildra Centralamerika, konstaterar Clement som själv föddes i USA, men kom till den nuvarande hemstaden Mexiko City med sina föräldrar redan som bebis.

– Det är så många migranter från den regionen, särskilt från Guatemala, som passerar på väg mot USA.

Dessa är extremt utsatta för risker relaterade till knarkkriget och våldet i Mexiko.

Maktlös makt

Den sista researchen till boken gjorde hon i ett fängelse, och i fängelsemiljön skildras också en av många erfarenheter av att vara på flykt. Clement berättar att Luna, en guatemalansk mayakvinna som Ladydi delar fängelsecell med visserligen är påhittad, men att Lunas berättelse om hur hon inte vågade kissa under den långa tågresan och därför fick svåra magsmärtor av att hålla sig under lång tid är en sann historia som flera kvinnor på flykt från Centralamerika vittnade om.

I En bön för de stulna, liksom i Clements tidigare bok A True Story Based on Lies, om tjänarsamhället och den utsatthet det innebär att arbeta i någon annans hem, lyckas hon fånga fattigdomens, rasismens och diskrimineringens ibland mycket subtila uttryck. Det finns också en överlevnadsinstinkt och styrka hos karaktärerna.

– Något som intresserar mig både som författare och person är ”de svagas vapen”. Hur människor som inte har makt ändå utövar sin makt.

Christin Sandberg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.