Från medvetenhet till handling

av Lasse Garoff

I januari 2016 tillträder Anders Carlsson som professor i svenskspråkigt skådespelararbete vid Konstuniversitetets Teaterhögskola. Utnämningen oroar honom. Att en enfant terrible från den svenska teatervärlden tillsätts till en nyckelroll på det finlandssvenska kulturfältet tyder på en vilja till förändring, men förändringens art är honom fortfarande oklar. Den stora frågan lyder: vad ska skådespelarens samhälleliga funktion vara i framtiden?

augusti är utnämningen ännu så pass ny att Anders Carlsson inte har hunnit diskutera några utbildningsstrategier med Teaterhögskolan. Den 43-årige Carlsson har aldrig ansvarat för en skådespelarutbildning tidigare, däremot har han hunnit medverka i skandalomsusade föreställningar, skördat lagrar på kontinenten och retat gallfeber på södra Sveriges kritikerkår. Ett ”wild card”, säger han om sin utnämning.

– Det får mig att undra vad det är som förväntas av mig, inte bara vid Konstuniversitetet, utan inom det samtal som pågår i samhället och i Svenskfinland. Vi måste förstå våra fantasier om förändring, annars finns en risk för att vi kastar ut barnet med badvattnet. Som ansvarig för en utbildning måste man tänka långsiktigt, nästan i historiska perspektiv, säger Carlsson.

Traditionellt sett har opera-, dans- och teaterhögskolor levererat arbetskraft till scenkonstinstitutionerna, och skolornas uppgift har varit att förbereda scenkonstnärerna för institutionernas krav. Men tiden är förbi då institutionschefer väntade utanför skolan på att anställa de nybakade skådespelarna.

– Numera måste skådespelarna själva söka tillämpningen för sin yrkeskunskap. Det öppnar en möjlighet att bredda skådespelarens samhälleliga funktion, och det är spännande, säger Carlsson.

– Människors dagliga handlande är performativt, det uttrycker en idé om världen. Skådespelare har en blick för vad skådespeleri är i vardagen, och kan diskutera sociala konstruktioner. Kön är en konsekvens av ett skådespeleri, men det finns otaliga andra exempel.

Framtidens skådespelare kunde vara en expert på performativitet. Skådespelaren kan använda sin egen historia och sin yrkeskompetens för att förstå historiska och sociala skeenden. Och kan, framför allt, verka för förändring.

– Den sociala verkligheten består av performativa handlingar som uttrycker ideologi, eller är ämnade som protest eller motstånd. I klassisk teaterkonst ligger fokus på de inomfiktiva omständigheterna, men då missar man en relevant aspekt av vad teater är, det vill säga en sociologisk händelse. Den tyske dramatikern Heiner Müller sade att om alla i publiken unisont kan applådera efter en föreställning, då kan vi vara säkra på att verket saknade verkan. Teaterhändelsen måste kunna dela en publik, en konflikt ska kunna härbärgeras i själva erfarenheten.

Det började med teater Terrier, ”en grupp skådisar från högskolan som gjorde sin grej”, beskriver Anders Carlsson.

– Vi berättade angelägna berättelser på scenen med relativt traditionell berättarteknik. Jag gjorde monologen Checkpoint som handlade om tonåringen Fadi på Västbanken, om tillvaron under den israeliska ockupationen, och om hur självmordsbombare kan förstås under de här förhållandena.

Carlsson reste till Västbanken tre gånger och stannade där en månad varje gång för att samla berättelser.

– Det var en väldigt lyckad pjäs. Jag spelade pojken, och publiken spelade mig. Det blev en uppgörelse med privilegier. Du får åka hem med ditt pass men jag måste stanna här, sade han till mig, och jag sade det till publiken. Men pjäsen gav mig en konstnärlig kris och jag mådde dåligt. Jag kände att jag exploaterade den här pojkens berättelse för att jag stärka min egen karriär. Jag profilerade mig som en god person som tar upp viktiga ämnen, och publiken fick en slags avlat, de fick höra pojkens berättelse och kunde känna att de gjort något gott.

Men ingenting förändrades. Fadi sitter nu i fängelse, sedan han försökte begå ett självmordsattentat år 2006. Ockupationen fortsätter.

– Ideologikritik utgår från att medvetenhet föder förändring. Freud och Marx laborerar med en cerebral människa som med sitt förnuft skaffar sig en överblick, och sedan förändrar sakförhållanden. Men det det är inte så enkelt. Tvärtom kan man säga att medvetenhet är den typiska hipsterattityden. Hipstern har en förmåga att göra sig medveten om perspektiv, men bär på ett motstånd mot själva förändringen. Konsekvensen av medvetenheten uteblir.

Så där är det. Man vet att ens kläder är producerade av barnarbete i Sydostasien, men vill man ändra sitt beteende och handla etiskt är det svårare och dyrare. Men sedan följer nästa fråga (varför äta kött) och nästa (varför köra bil) och nästa (varför flyga), och så vidare.

– Det är lätt att drabbas av en känsla av vanmakt, säger Carlsson.

Efter Checkpoint hade Anders Carlsson slut på idéer, satt fast som konstnär och hade inga begrepp för att brottas med sina problem.

– När jag skrev mitt magisterarbete kom jag in på Lacan, psykoanalysen och marxism. Och helt nya perspektiv öppande sig. De problem jag upplevde delade jag med folk i alla möjliga kontexter, geografiska och historiska. Och det fanns massor av praktiker som inte passade under den dramatiska teaterns paraply.

Teatern bytte namn till Institutet, och började samarbeta med teatergrupper i Frankrike och Tyskland. Den första föreställningen som presenterades för en internationell publik hette Romarrikets uppgång och fall, ett mastodontprojekt där sju timmars avsnitt hade premiär var tredje vecka. Ibland var det upp till fyrtio personer på scenen. Under ett halvt års tid upplät Institutet sin scen åt noise music-fans, marginaliserade sexuella praktiker och andra subkulturer, som med lätt guidning fick de göra precis vad de ville.

– Vi gjorde upp med dramatisk teater och med Malmös kulturpolitik, som på den tiden byggde helt på identitetspolitik. Det upprepade bara samma misstag som jag gjorde med Checkpoint.

Det blev en riktig sluggerföreställning, som fick allvarliga följder för Institutet. Teaterns medel skars ner med hälften och de förlorade sin scen. Den officiella motiveringen var att de spelade för få föreställningar.

– Vi baktalades av hela kritikerkåren. Nästan alla kritikerna var vita medelålders män, och de var vansinnigt aggressiva.

– Den gängse teaterpubliken upplevde att någon annan hade tagit över det offentliga rum som var deras. Ska en bunt sadomasochister få bestämma vad teater är, liksom. Det som de inte erkände var att vi hade hittat en ny publik, för det var smockfullt på föreställningarna. Och det var en publik som vanligtvis inte alls kände sig hemma på teatern.

Men den dyrköpta lärdomen av detta var att det går att skapa en bredd i publiken genom att systematiskt rikta sig till nya publikgrupper.

Då medlen skars ner hade Institutet inget val utom att skala ner och sparka många medarbetare. Teaterns lösning blev att göra internationella samproduktioner. Tillsammans med den finländska teatergruppen Nya Rampen och konstnären Marcus Öhrn producerades den följande föreställningen Conte d’Amour, en föreställning om incestfallet Josef Fritzl. Produktionen fick en trög start, men fick internationellt erkännande då den vann första priset på den prestigefyllda Impulse-Festival i Tyskland i maj 2011. Nu har föreställningen spelat omkring 100 gånger runt om i Europa och Nordamerika. And the rest, as they say, is history. I Finland väckte Nya Rampen stort intresse, fick stöd och uppmuntran. I svenska medier skrevs det just ingenting.

– Här upplevde jag en fundamental skillnad mellan Finland och Sverige. I Finland har man insett att man befinner sig i Europas periferi, men i Stockholm tror man fortfarande att man är världens centrum, och då förblir man bara en provins med en överskattad självbild. Finland tycker jag har en uppriktigare och mer sympatisk självbild.

Detta säger Carlsson trots Olli Immonens och sannfinländarnas korståg mot mångkulturalismen. De stora demonstrationerna i Helsingfors för mångkultur var starka manifestationer, men Carlsson understryker att mångkultur och mångfald är väldigt problematiska begrepp.

– Mångkultur är rakt igenom ett nyliberalt begrepp, som inte har någonting med vänstervärderingar att göra. Man sätter kultur i fokus istället för klass, och kultur kan lätt bli bara en ersättning för ras.

– Man ska vara vaksam på vilka begrepp man använder. Breivik använde många år på att formulera en tes från ett fascisiskt håll, och man måste vara försiktig med att använda hans språkbruk och termer. Ordet mångkultur spelar sådana som Breivik i händerna, och så länge det är vänsterns idé om ett bättre samhälle så lämnar man ett öppet spår för fascisterna. Det är en alltför svag motståndsstrategi helt enkelt.

Ett annat orosmoment i Svenskfinland är publikens återväxt, många befarar att publiken helt enkelt är på väg att dö ut.

– Man måste skapa en ny publik. Det är ett långsiktigt arbete, men det är långt ifrån omöjligt. Teatern måste hitta en ny angelägenhet.

Ett problem inom teaterfältet är att man gör sig fantasier om vad publiken vill ha. Carlsson beskriver teaterhändelsen som ett möte där konstnären är värd och bjuder in en gäst. Om värden låst sig i uppfattningar om vad gästen klarar av och uppskattar finns en risk för att mötet inte blir så lyckat. Värden måste ta en risk för att skapa ett förtroende.

– Det finns ett smygande publikförakt i inställningen att man ska tillfredsställa publiken. Man tar för givet att publiken är lite mindre sensibel, lite mindre intelligent än vi som gjort föreställningen. Det är en farlig tanke.

– För mig är det här ett sätt att slåss för teaterns samhälleliga relevans. Det finns en fara i att lockas av nyliberala slagord som entrepenörskap, output, där man fokuserar på hur mycket publik som nås per euro. Faran är att teatern säljer ut sin relevans, och om den saknar relevans är det lätt att skära bort stödet till den helt och hållet.  

Text & foto: Lasse Garoff

1 kommentar

Blabbet! Kritik? Avsnitt 1 | Labbet.fi 17 november, 2017 - 13:49

[…] Här är länkar till artiklar Lasse hänvisar till i avsnitter Reportage med Anders Carlsson (augusti 2015) i Ny tid. Essä om den finlandssvenska teatern och postdramatikens utmaningar […]

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.