Vägen till Klockrike

av Thomas Wallgren

Thomas Wallgren är filosof

Det bästa med den grekiska våren är att den kanske, äntligen, kan göra tydligt för alla som hör till den europeiska grenen av den familj som är mitt politiska hem – vänsterns, de grönas och de socialliberalas folkrörelser – hur svaga vi är och hur djupt vi måste gräva för att kunna komma igen, skriver Thomas Wallgren.

Den marknadsliberala högern, de stora företagen, rasisterna och fascisterna samarbetar och vinner. Vi är splittrade och svaga. Förutsättningen för att vi skall kunna spela en konstruktiv roll i det nödvändiga arbetet mot klimatkaos, finansmaktens globala segertåg och det postmoderna världskriget är att vi lär oss något radikalt nytt både vad gäller politikens mål och dess medel.

Målet kan, tror jag, inte vara att bevara det teknologiska konsumtionssamhället och medlen kan inte vara odemokratiska.

Här är några förslag. Vänstern måste göra sej fri från den tro den delar med markandsliberalerna att den ekonomiska politiken är politikens centrum. (Kuggfråga: Hur kunde vi veta att Varoufakis inte kan vinna?) Vänstern behöver också frigöra sej från de blodiga element i den socialistiska traditionen som under senare tid kommit till uttryck i flirten med arvet från Carl Schmitt (politik som konflikt etc). De gröna och socialliberalerna måste lära sej av vänstern att kapitalism och ”fri marknad” måste begripas och i alla former som liknar det vi har idag, bekämpas. Hela vår familj måste lära sej två saker: att ”hållbar utveckling” är kungsvägen mot globalt sammanbrott och att den som försummar teknologipolitiken försummar den bästa delen av upplysningsarvet: drömmen om politik som gemensam självbestämmelse och ansvar för det som händer imorgon.

Vi borde våga tänka tanken att Gandhis lilla pamflett Hind Swaraj, trots sina brister, är den moderna epokens mest insiktsfulla politiska vägvisare. Och att folkrörelserna för ”swaraj” – självtillit, ubuntu, buen vivir, autonomi – i Asien, Afrika, Ryssland och Latinamerika, med Movimiento sin Terra och Via Campesina som de kändaste flaggskeppen, är våra viktigaste vänner i världen.

Det svåraste för oss kan vara något annat. Vi måste lära oss tålamod och att samarbeta i stora lag. Det gäller för mig som skriver och för dig som läser detta att vi lär oss att skriva och läsa lika modigt som vänskapsfullt och ödmjukt.

Mycket av det jag skrev ovan kan uppfattas som provokation. Och så slutar det med att bara de som redan känner mig eller håller med mig läser vidare. Men läs hellre detta med överseende, som om du skulle läsa en ensam människas nödrop. Eller hellre: som du läser ett brev från en vän som söker vägar till en ny, hittills okänd politisk gemenskap. Eller ännu hellre: som en öppen inbjudan till eftertanke, kamp och samarbete.

Liberalismens skeppsbrott

Syrizas valseger i Grekland i januari 2015 var viktig och gjorde mig glad. Ändå var det var tydligt för alla som ville se sanningen att Syriza inte nu kunde vinna kampen mot trojkan. Orsaken är enkel. Syriza har inte mandat att ta Grekland ur euron, men inom euron står Grekland under förmynderskap, av två skäl. För det första: Lissabonfördraget förbjuder helt explicit alla ekonomiskt-politiskt rationella lösningar på krisen i Grekland. För det andra: det saknas i alla länder och på gemensam europeisk nivå demokratiskt mandat för den slags ekonomiska solidaritet i Europa som situationen i Grekland kräver.

Europa behöver alltså byggas på ny grund. Målet är klart: en demokratisk, ekosolidarisk, kosmopolitisk gemenskap. Men för att komma till klarhet om hur vi skall bygga och vad vi skall bygga kan det vara bra att se om det finns något vi kan lära oss av den europeiska integrationens historia hittills.

Romfördragets (1957) grundläggande element är fortfarande i kraft i EU:s nuvarande grundstadga, Lissabonfördraget (2008). Romfördragets bärande idé är att bygga fred, integration och välstånd på den marknadsfundamentalistiska grund som en del nu kallar ordoliberalism. Resultatet är det skeppsbrott vi nu genomlider. Vill vi inte misslyckas igen måste vi undvika åtminstone en del av våra gamla misstag.

För 20 år sedan stod vänstern, de gröna och de socialliberala mittenkrafterna i Norden kluvna inför folkomröstningen om medlemskap i EU. En del av oss var mot medlemskap. Vår kampanj hade devisen Ja till världen – Nej till EU. Vårt viktigaste argument var demokrati.

Men de flesta av mina vänner trodde på EU. Ett argument var fred. Trots kriget som då rasade i det sönderfallande Jugoslavien trodde många rödgröna att Monnet och Schumann hade rätt och att Immanuel Kant hade fel. Man trodde att ömsesidigt ekonomiskt beroende och en gemensam valuta ger fred utan att man behöver bry sig om demokratisk legitimitet. Ett annat agument var antinationalism. EU representerade, hoppades folk, en ny era av gemenskap, frihet och solidaritet över gränserna. Att EU globalt sett är en självisk rikemansklubb som bygger ett gemensamt europeiskt fosterland och murar mot omvärlden bortsåg man från.

Men allra tyngst vägde inför folkomröstningarna globaliseringsargumentet: Kapitalismen är transnationell och global, sa man. Därför behöver vi transnationella och globala politiska institutioner. Varningen att vi gör bocken till trädgårdsmästare om vi ger makt åt EU möttes för det mesta av döva öron. (Debatten i Ny Tid 1992–1994 ger en god inblick i det nordiska stämningsläget vid denna tid. Till exempel Claes Anderssons och Johannes Salminens eftersinnande EU-idealism var tidstypisk.)

Nöd normaliseras

Så gick det som det gick. Folkomröstningen 1994 blev det första kapitlet i vår nedförsbacke. Vi – alltså vi gröna, socialliberala vänstermänniskor – var tungan på vågen när Ja-sidan vann folkomröstningen om medlemskapet hösten 1994, i Finland med 57 procent Ja mot 43 procent Nej och i Sverige med lite knappare siffror. I Norge vann Nej-sidan efter en heroisk folkrörelsekampanj (som inte hade oljan och patriotismen som förutsättning). Väst-Norden står idag utanför EU. Men Grönland (som är det enda landet som har utträtt ur EU, eller dåvarande EEC), Island, Färöarna och Norge räcker inte ensamma till. Alternativet att bygga en nordisk union som är bättre än EU sköts upp med minst tjugo år.

Det andra kapitlet i vårt nederlag var den demokratiska katastrofen då Lissabonfördraget (EU:s nuvarande grundstadga) drevs igenom 2007-2008 trots ett Non – Nee – No i folkomröstningar i Frankrike, Holland och Irland 2005.

Det tredje kapitlet är den grekiska våren 2015: med Lissabonfördraget i bröstfickan triumferar ”exekutivfederalismen” (Habermas) över demokratin och svångremspolitiken blir den nya europeiska Bibeln. Fattigdom och nöd normaliseras i Europa. Kapitalflykten till skatteparadisen får fortsätta ohejdad och till och med i Danmark och Finland tar den radikala marknadsliberala högern makten med stöd av högerpopulismen.

Jag säger inte att ett Nej till EU 1994 hade gett oss en lätt sits och vi kan inte gå tillbaka till det val vi då hade. Men vi kan lära oss två saker. Det är livsfarligt att låta högerpopulisterna monopolisera EU-motståndet. För det andra: maktens kvalitet är politikens mest omistliga fråga. Det var ett misstag att gå med i ett odemokratiskt EU i förhoppningen att vi senare skall kunna demokratisera.

Låt mej till slut komma med några konkreta förslag.

Idag:

Delta i och var med om att organisera de europeiska protesterna mot svångremspolitiken (”austerity”) och solidariteten med Grekland. Kom till demonstrationen i Helsingfors den 22.8.

Var med om att fälla Olli Immonen ur den sannfinländska riksdagsgruppen eller sannfinländarna ur regeringen. Om det inte går: gör klart för alla vad det innebär att Juha Sipiläs parlamentariska majoritet innefattar en riksdagsledamot som öppet skyltat för okritiskt samröre med nazisterna.

Stärk förbindelsen mellan din vardag och utopin: odla din egen potatis, bli vän med papperslösa, öka din teknologifria tid.

Imorgon:

Organisera arbetet för en grundläggande reform av Europa. De goda alternativen är lika nödvändiga på lång sikt som de är orealistiska idag.

En bra möjlighet är en folkomröstning i alla EU-länder med tre alternativ som beretts av ett folkvalt konvent. a) Ekosolidarisk demokratisk förbundsstat med en gemensam författning. b) EU à la carte: alla länder väljer själva vilka delar av EU de är med i. c) EU fortsätter på den marknadsfundamentalistiska grund som ges av Rom-fördragets fyra F; kapitalets, tjänsternas, varornas och arbetskraftens ”fria” rörlighet.

Andra bra möjligheter är en nordisk union eller utträde med ekosolidariska, inte fascistiska förtecken.

På lång sikt:

Bygg den kosmopolitiska gemenskapen underifrån: Frigör den överkonsumerande klassens två miljarder människor från sitt beroende av den kollapsande globala ekonomin och dess post-konstitutionella institutioner, särskilt systemet med så kallade frihandelsavtal. Sluta tro att tekniken är politiskt neutral. Upphäv affärshemligheten och patenskyddet. Minska energibehovet radikalt. Ställ om säkerhetspolitiken från militära lösningar till aktivt icke-våld.

På kort sikt, medelsikt och lång sikt: motverka splittring av den egna familjen. Samarbeta med alla som arbetar för demokrati och ekosolidaritet.

Thomas Wallgren
är filosof
Foto: Flickr/Space Shoe

1 kommentar

Ernst Mecke 6 september, 2015 - 01:27

My sincere thanks to Thomas Wallgren for a very thoughtful article! And yes, the Left is not only out there in Europe in a very weak position but also (especially?) in Finland: in Hbl of Fre 4.09., p.19, there was a note reporting about en enkät ”som Taloustutkimus låtit göra på uppdrag av Yle”, according to which SDP:s väljarstöd was 14,4 procent and Vänsterförbundets 7,6, making together 22 procent for the parties which by some are considered to be on the political Left (which I personally doubt concerning the SDP). Anyway it is obviuosly a VERY weak position for the Left. And how to change that?

Thomas Wallgren is ending his article with a string of recommendations which seem good to me. But perhaps one could add to them. Out there in the Anglo-Saxon world there are after all signs that there is a growing reaction against the rule of neoliberalism – in the USA it is Bernie Sanders who is representing this movement, in Great Britain it is Jeremy Corbyn. Now I should not be too astonished if in Finland neoliberalism had not even been recognized as the problem, so that the protest which is expressing itself in the growth of the Perussuomalaiset would rather be a protest against those people in Helsinki who are paying too much attention to Brussels and Washington while neglecting the wishes and needs of those ”real” Finns outside Kehä III. So that there would be still quite some job to be done about waking people up the very real threat of neoliberalism and the attached problems of, a.o., climate change, TTIP and NATO. There are good and very helpful books about these matters: Naomi Klein’s ”This Changes Everything – Capitalism vs the Climate” is supposed to come out in Finnish this autumn, Ha-Joon Chang’s ”23 Things …” is already since a long time available in Finnish and supposed to come out very soon in Swedish, and both have very clear things to say about capitalism, especially about its neoliberal form. On top of that one can always point to the ongoing election campaign in the USA where huge amounts of money are available (and being spent) to help the Republican party, and where it is glaringly obvious what a Republican victory would mean (even the most well-meant agreements will suddenly not be true any more once the USA get a Republican government) – so that the obvious conclusion would be that ANYthing which would tie Europe still closer to the USA (such as TTIP and NATO) should be most carefully avoided.

If we now have these very use- and helpful books, and also the experience of 1968 and after (where the protest movements were easily taken over by Marxists by the simple method of all the time talking about Marx and his ideas, also establishing according study circles), then it is obvious that also we in the present situation should read the above-mentioned books and talk about them at any even remotely fitting occasion, and VERY OFTEN and VERY MUCH. And exactly that is up to now not happening. Perhaps somebody else can explain why that is so: Is it a simply outrageous demand that one should look into a book, even read it? Are people too timid (or afraid about their job chances) to be of different opinion than the big papers? The absolutely deadly sluggishness of the up-to-now Finnish reactions as concerns the spreading of ideas is anyway an obstacle which MUST be overcome if the Left is to succeed in getting any of its ideas realized. – Well, there would still more things to be said about Thonas Wallgren’s article, but perhaps this is enough for the moment. Anyway, I DO MEAN it.

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.