Under en diskussion på Sigtuna Litteraturfestival i slutet av augusti sade Kerstin Ekman om sin senaste roman Då var allt levande och lustigt att hennes romanhjälte, den svenske naturforskaren Clas Bjerkander (1735-95) inte kunde föreställa sig att växt- och djurarter skulle elimineras från jordens yta. För honom och hans samtida existerade inte tanken om en ekologisk apokalyps. Deras mission var att upptäcka, kartlägga, klassificera naturen och världen. De ville också leva på ett sätt som säkrade fortsatt liv på jorden.
Jag tänker på Ekmans resonemang och hennes förhållande till naturen då jag kliver in i ett växthus, ett slags ”tropiken efter katastofen”. Den normkritiska teatergruppen Blaue Frau firar tioårsjubileum i samarbete med koreografen Liisa Pentti och bildkonstnärerna Mari Paikkari, Emma Helle och Pauliina Turakka Purhonen med föreställningen Some plants need more light than others, but all need at least a little. Här är naturen inte ett drama på liv och död utan någonting klaustrofobiskt, nästan stillastående, små rörelser i ögonvrån. Ett tillstånd av dröm, barnslighet, skyddat. Här tycks förmultning och pånyttfödelse ske i evig cirkel. Är inte det här downshiftarnas dröm, ett slags thoreauskt Walden med feministiska förtecken?
Luften är tung och kvav, genast börjar mina kläder klibba. Som så ofta hos Blaue Frau bryts det traditionella teaterrummet upp och det gör också gränserna mellan skådespelare och publik. Publiken sitter i ring på plaststolar mellan odlingslådor och krukor med stora växter i. Skådespelarna ligger kraftlösa mellan blad och blommor. Deras rörelser är sparsamma, nästan omärkliga. Någon rör ett blad, ser sig lite omkring, nynnar på något. Vi befinner oss i en postapokalyptisk Edens lustgård.
Den övergripande känslan är att tillvaron är satt ur spel. Det som återstår är en fullständig distansering från civilisationen och en tillbakagång till det vi föreställer oss som ursprungstillståndet: en naken kvinna, vatten, växter, dans. På samma gång är det en dröm om en annan tillvaro i något slags naturromantisk anda. Föreställningens grundtes är idén om att livet i naturen är behagligare och framför allt mer autentiskt. Att vi i ett postapokalyptiskt/drömskt tillstånd är mer naturliga, ärliga, mer i vår kropp, friare.
Föreställningen består av olika berättelser; några hänger samman medan vissa tycks mig helt frikopplade. Sonja Ahlfors utbrända modersgestalt gospratar och pysslar med sin växt. Emma Helle tvättar sig vällustigt i en balja.
Pjäsen byggs upp av tystnader, mellanrum, de små rörelserna, det outsagda: vatten som droppar, blad som tuggas, barndomsminnen som bleknat. De ger publiken utrymme för egna tankar och reflektioner.
Blaue Frau vill visa på vårt behov av integritet men också att var och en av oss sist och slutligen är en del av universum, av naturen och att vi en gång åter ska bli till mull och blad. Allt med en kaxig ironisk glimt och underton av anarki.
Med tanke på att vår tillvaro tycks stå inför en fullständig kollaps – åtminstone vår västerländska – är detta en högaktuell metafor för vår samtid.
Ylva Larsdotter
Foto: Esko Koivisto
Blaue Frau: Some plants need more light than others but all need at least a little. Arbetsgrupp: Sonja Ahfors, Mari Paikkari, Meri Ekola, Emil
Grudemo El Hayek, Emma Helle,
Liisa Pentti, Pauliina Turakka
Purhonen, Jouni Tauriainen, Joanna Wingren. Visas på Dianascenen ända till 28.9.
