I sin gästkolumn skriver Nyambura Mutanyi om hur hennes hemland Kenya klarat av millenniemål nummer två: grundskoleutbildning för alla barn. Den 25-27 september undertecknar världens ledare de nya målen för hållbar utveckling i FN-skrapan i New York.
År 2000 åtog sig världens länder utmaningen att inom femton år erbjuda skolgång åt alla barn, millenniemål nummer två. I mitt hemland Kenya skedde just inga framsteg innan landet fick ett slut på Daniel Toroitich arap Mois enpartisystem. Under hans tid vid makten – han var Kenyas president över halva av landets självständighetstid – försjönk Kenya i fattigom, och landet var tvunget göra stora nedskärningar i barnens utbildning. Med tiden kom ”kostnadsfördelningen” att i sin helhet överföra många kostnader från staten till föräldrarna, och skolavgifterna blev oöverkomliga för många familjer. När Toroitich arap Mois väl lämnade sitt ämbete hade andelen barn i grundskola sjunkit till sextio procent, och många av republikens barn saknade de mest grundläggande akademiska kvalifikationer.
I parlamentsvalet 2002 gick oppositionen, under ledning av Mwai Kibaki, till val med löftet om avgiftsfri grundskoleutbildning. Något sådant hade inte hänt på närmare två decennier, och när oppositionen vann valet flockades barnen till skolorna. Skolorna var illa förberedda: eftersom så många barn dittills inte fått gå i skola anlände nu en massiv våg av nya elever. Även vuxna som under årens lopp blivit nekade både grundläggande och vuxenutbildning – så som den numera kända Kimani Maruge – såg nu sin chans, vilket satte ytterligare press på skolorna. Gruppstorlekarna fördubblades och skolorna tvingades tränga in upp till sjuttio elever i ett och samma klassrum.
Det verkade som om Kibaki och de övriga oppositionspolitikerna, när de gjorde sina vallöften, inte hade tänkt på hur kostnadsfri grundskoleutbildning för alla skulle genomföras. Det verkar som om de bara antagit att skolorna skulle svälja de nya eleverna. Det som hände var att skolorna hittade på snillrika sätt att klämma föräldrarna på deras pengar. Bland kraven för att få börja skolan fanns en rad olika avgifter. Nyligen berättade en mamma för mig hur hon tvingades betala 12 000 kenyanska shilling (omkring 110 euro) för att hennes son skulle bli antagen till en av de bättre offentliga grundskolorna. I Kenya, där folk lever på så lite som två dollar om dagen, är den här summan utom räckhåll för många. Men kenyanerna har länge litat på att utbildning ska lyfta dem ur fattigdomen, och många familjer gör enorma uppoffringar för att kunna ge sina barn en chans till framgång.
I Kenya diskuterades aldrig riktigt varifrån pengarna skulle komma. Med tiden visade det sig att Storbritanniens regering, genom dess biståndsorgan DfID, stod för kostnaderna för att utbilda Kenyas barn. Det visade sig också att pengar försnillades för att fodra regeringstjänstemäns plånböcker på alla nivåer. Det här betydde att barn fortsättningsvis fick samsas om böcker – upp till tre barn per bok – och att de fick sitt skolmaterial först långt in i terminen. Det blev så illa att finansieringen började kanaliseras genom andra institutioner med åtföljande mellanstatligt dödläge.
Medan världen blickar framåt mot de nya målen för hållbar utveckling, frågar Kenya sig i vilken utsträckning dess barn har tillgång till utbildning. 98 procent av landets barn inleder idag grundskolan, men frågor om utbildningens kvalitet och om institutionernas inklusivitet och rättvisa återstår fortfarande.
De barn som började skolan när den blev gratis år 2003 gick ut högstadiet i fjol. Siffrorna visar att flera saker stämmer överens med det andra milleniemålet. Genom att öppna fler skolor skapades bättre möjligheter för flickor och barn ur marginaliserade grupper att gå i skola. De nya utvecklingsmålen öppnar upp en helt ny horisont för landet.
Text: Nyambura Mutanyi
Översättning: Sonja Mäkelä
Foto: Sonja Mäkelä
