Husbondens röst

av Janne Wass

Vi skrev förra veckan om statsminister Juha Sipiläs tal till folket ur en innehållssynvinkel. Denna gång ska vi ta upp ämnet ur ett annat perspektiv, det vill säga formatet.

Ministerns tal är värt att spinna vidare på av en rad olika orsaker, men främst av allt handlar det om Yles politiska oavhängighet och Finlands demokrati. Att statsministern håller en monolog till det finländska folket på sina egna villkor, utan möjlighet till dialog eller journalistiska motfrågor är oerhört ovanligt i Finland. Senast hände det 1993, då Esko Aho, likaså Centerstatsminister, höll det nyårstal som presidenten traditionellt håller i Finland. Den gången var det president Mauno Koivisto som själv föreslog att statsministern skulle hålla talet. Det var en symbolisk gest med vilken Koivisto signalerade att statsministern och regeringen borde överta en del av presidentens befogenheter. Ahos tal kom mitt under en hetsig debatt om presidentens maktbefogenheter; processen med överföringen av presidentens makt inleddes 1987, och den senaste reformen gjordes 2012.

I dag är situationen omvänd. Presidentens roll är snarast symbolisk, och i stället har regering och statsminister mer makt än någonsin tidigare. 1993 kritiserades presidentens nyårstal som fenomen hårt i pressen, delvis av samma orsaker som Sipiläs tal i dag kritiseras. I dag är det däremot få som lyfter på ögonbrynen över nyårstalet, helt enkelt för att presidenten nu snarast fungerar som en slags maskot för Finland. Presidentens nyårstal kan vara en diskussionsöppnare och en moralisk pekpinne, men någon stor politisk betydelse har det inte.

Vidare kan Yle motivera att kanalen sänder nyårstalet med att presidenten symboliskt avsäger sig sina partipolitiska bindningar då hen beträder presidentpallen. Presidenten har inga befogenheter att påverka Finlands inrikespolitik, och i praktiken inte heller några utrikespolitiska befogenheter. Hen står alltså utanför partipolitiken. Det gör däremot inte statsministern.

En annan skillnad, som emeriturprofessorerna Antero Jyränki och Esko Riepula tar upp i Helsingin Sanomat 23.9, är att presidenten är folkvald av en majoritet av finländarna, och således på ett annat sätt kan motivera behovet av att tala direkt till folket. Statsministerns utses i regeringsförhandlingarna och dennas huvudsakliga publik är riksdagen. Vill hen få stöd för sina politiska linjedragningar är det till riksdagen hen ska vända sig. Det finska folket har inte valt Sipilä till landsfader, utan det har röstat på en rad kandidater, och han råkar vara ordförande för det parti som fick mest röster och han klarade av att sätta ihop en regering. Som ledare för regeringen är hans uppgift att verkställa riksdagens beslut, inte att via den statsägda public service-kanalen samla sympatipoäng för sina egna politiska åsikter.

Yle har motiverat beslutet att banda in talet i Yles studio och sända det på bästa tittartid med att det antagligen hursomhelst hade sänts av Yle, och att det skapar samhällelig diskussion. Men genom att ge statsministern en dylik särbehandling ger Yle också talet en prestige som inte motsvarades av dess innehåll eller omständigheter. Sipilä ville få största möjliga genomslag för sitt budskap, och Yle gav honom den möjligheten. På så sätt blev Yle också en politisk aktör.

Det hade funnits många andra möjligheter för Sipilä att komma ut med sitt budskap på Yles kanaler. Statsministerns frågetimme sänds varje månad, och hans kungörelser i riksdagens plenisal följs alltid av journalister. Sipilä hade kunnat bjuda in sig själv till vilken nyhetssändning eller vilket diskussionsprogram som helst. Här hade han kunnat avkrävas preciseringar och förtydliganden, och journalister hade kunnat ställa följdfrågor för att på bästa sätt förmedla informationen till det finländska folket. I stället gavs Sipilä 15 minuter monologtid.

Presidenten kan sitta högst 2 mandatperioder. För statsministern finns inga sådana begränsningar. Det ligger således i högsta grad i Yles intresse som maktens vakthund att se till att statsministern, som oberoende får mycket utrymme i etern, inte tillskansar sig specialrättigheter då det gäller synlighet i medierna. Sipilä har antytt att det ska bli fler tal i samma stil, och då borde varningsklockorna ringa hos Yle. Det finns inga statuter, vare sig i Finlands lag eller i Yles regler, som ger statsministern större rätt till medial synlighet än någon annan politiker. Enligt de pressetiska reglerna bör nyhetsmedier sträva till en balanserad och rättvis representation av politiker och partier. Ett av de grundläggande uppdragen för ett public service-bolag är att kritiskt granska ledande politiker. Det är inte Yles uppgift att göra Centerledaren Sipiläs jobb lättare. Länder där ledande politiker har en obegränsad och ofiltrerad kanal till folkmassorna genom statliga medier brukar i regel inte vara de mest demokratiska. Det är till exempel bara att snegla österut för att få en bekräftelse på det. Mediemakt och politisk makt har alltid gått hand i hand, och Yle slår in på en farlig väg om man besluter sig för att regelbundet fungera som husbondens röst.

Janne Wass

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.