Den svenskspråkiga utgivningen av filosofen Gilles Deleuzes produktion fortsätter i stadig takt och det senaste bidraget är Glänta produktions utgåva av Proust och tecknen, i Rikard Johanssons översättning. I samma veva gav förlaget också ut Deleuzes Kants kritiska filosofi. (Se Mats Dahllövs recension på föregående uppslag.)
En röd tråd i Proust och tecknen är konstens överlägsenhet över filosofin och kärlekens överlägsenhet över vänskapen. Deleuze ser i Marcel Proust inte en författare som väntar på att tolkas utan en författare som själv i förhållande till filosofen är en överlägsen utttolkare av världen. Prousts verk ställer upp en bild av tänkandet som rivaliserar med filosofin.
Det bör inte förvåna någon som är bekant med Deleuzes stil att han redan på de första raderna vänder sig tvärt emot de vedertagna uppfattningarna om Proust. På spaning efter den tid som flytt är inte alls en roman om minnet eller erinringen, menar han. Madeleinekakan kan slängas i komposten. Det som enligt Deleuze bildar enheten i verket är istället berättarens lärlingskap i förhållande till tecken. ”Lärande innebär först och främst att betrakta ett material, ett föremål, en människa, som om det avgav tecken att dechiffrera och tolka.”
En annan sak som ingen van Deleuzeläsare lär förvånas över är att bokens viktigaste begrepp, ”tecknet”, inte ges någon omedelbar definition. (Deleuze skulle antagligen betrakta själva impulsen att leta efter en sådan som ett bevis på enfald.) Istället får man tålmodigt låta begreppets konturer arbetas fram under bokens gång. Verket är en spaning efter tecknens sanning, och denna spaning görs inom fyra olika teckenvärldar: mondänitetens tomma tecken, kärlekens bedrägliga tecken, sinnlighetens materiella tecken och, viktigast av dem alla, konstens essentiella tecken.
Konstverkets essens ska förstås som en skillnad, med Prousts ord: ”den kvalitativa skillnaden i vårt sätt att uppfatta världen, en skillnad som, om inte konsten funnes, för evigt skulle förbli vars och ens hemlighet”. Berättaren måste lära sig att tolka salongslivets skiftande konvenans, den älskades okända världar, kyrktornen i Martinville och Vinteuils sonat. Utforskningens riktning är framåt in i lärlingskapet: ”jag visste ännu inte, jag skulle senare förstå”.
Sanningssökandet som pågår i verket är av ett särskilt slag. Deleuze är tydlig med att den sanning som det här gäller inte är en utsagd och formulerad sanning. Den kan inte heller vinnas genom vänskapligt idéutbyte eller filosofisk metod och reflexion. ”I likhet med vänskapen känner filosofin nämligen inte till de dunkla zoner där de egentliga krafter som influerar tänkandet utformas, de bestämningar som tvingar oss att tänka”. Det är endast kärleken och konsten som kan ge oss tillträde till dessa dunkla zoner. ”Det som gör våld på oss är rikare än alla resultat av vår goda vilja och uppmärksamma flit; och viktigare än tänkandet, det som ’ger anledning att tänka’”.
Dessa citat kunde plockas ut som en urformel för ett intellektuellt ideal som är vanligt inom så kallad radikal filosofi. Det explicita och klara tänkandet reproducerar bara konventionerna, heter det, medan det spännande och farliga tänkandet måste födas ur ”våldet i ett möte”. Om det inte ingår tvång och våld är det bara ett tråkigt idisslande av det redan kända, enligt denna beskrivning av tänkandet. Men i längden riskerar också denna form av intellektuell våldsromantik att bli något monoton.
Fredrik Österblom
Gilles Deleuze: Proust och
tecknen.
Nyutgåva i svensk översättning av Rikard Johansson.
Glänta
produktion, 2015.
