Normer och historieskrivning

av Rita Paqvalén

Rita Paqvalén är verksamhetsledare för Kultur för alla

När Elisabeth Ohlson-Wallins utställning Ecce Homo visades på Finlands fotografiska museum sommaren 2000 konstaterade en god vän till mig att gaytemat börjar vara uttjatat i (konst-) museivärlden. Kommentaren som, i fallet min vän, knappast handlade om homofobi, utan snarare om tanklöshet är ett intressant exempel på hur normer styr vårt seende. Normer är osynliga uppfattningar som blir synliga först när någon bryter mot dem.

Trots att konst- och kulturvärlden under 1900-talet var relativt öppen för normbrott av olika slag, dominerades fältet ändå av en hetero- och cisnorm som stundvis dikterade vad som var möjligt att ställa ut, representera och berätta om. Det är inte ett sammanträffande att till exempel Tom of Finlands verk för första gången visades i Finland först 1990, det vill säga året innan hans bortgång och drygt trettio år efter att hans bilder blivit populära i USA. Även om HBT- och queera perspektiv inte mer var bannlysta på museer och övriga kulturområden då Ecce Homo ställdes ut i Helsingfors, uppfattades de ändå som annorlunda och rentav avvikande. Och konst med HBT-tematik uppfattades som politisk och var, enligt vissa, inte konst på riktigt.

Det uttjatade temat som min vän hänvisade till togs bland annat upp av Åbo konstmuseum genom Robert Mapplethorpe och Pierre & Gilles-utställningarna (1993 och 1999–2000) och av Helsingfors konstmuseum genom utställningen Teema: aids (1994). Även Tom of Finland fick under 1990-talet sina två första utställningar i Finland (Gallerie Pelin 1990 och Jyväskylä konstmuseum 1999). Listan är säkert inte fullständig, men riktgivande. En promille eller mindre av det totala antalet utställningar i Finland under tio år. En så pass sällsynt företeelse att utställningarna i gayvärlden var en händelse.

Men även om en handfull gayikoner fick sina utställningar under 1990-talet, var lesbiska perspektiv och representationer mer eller mindre osynliga ännu år 2000 på de finländska museerna liksom på kulturfältet i största allmänhet. Frånvaron fick oss, en grupp kulturaktivister, att grunda en lesbisk, bi- och transkulturfestival år 2000. Festivalen, som under tio års tid var ett årligt återkommande evenemang, omfattade allt från litteratursalonger och konstutställningar till vetenskapliga seminarier och arkivdiskussioner. Lika mycket som festivalen handlade om att ge ett kulturellt sammanhang åt lesbiska, bi- och transpersoner och en scen åt konstnärer, handlade den om att synliggöra och kartlägga en nertystad och osynliggjord del av Finlands historia.

Idag femton år senare är situationen en annan. HLBT-personer har fått sina historier dokumenterade av forskningen, insamlade på arkiv och synliggjorda på museer. Queera perspektiv är i dag återkommande inslag på teaterscenen, i litteraturen och konsten. Och det finska folket sover i lakan som pryds av Tom of Finlands virila, muskulösa läderbögar.

Ändå är det något som skaver. Hetero- och cisnormen samt mansnormen dominerar fortfarande då utställningar och utbud planeras. Så sent som 2012, då vi genomförde en enkätundersökning gällande HBT-frågor på kulturfältet, svarade flera HBT-personer att de inte kände sig hemma på museer eftersom deras historia inte är representerad på dem. Det gäller framför allt historiska museer. Finlands historia skrivs och återberättas fortfarande genom ett raster som är heteronormativt, maskulint, monokulturellt och enspråkigt. Minoriteter får nöja sig med marginalen, parentesen eller med att vara historiska kuriositeter. Och i bästa fall får de sin historia synliggjord genom en separatutställning, men inte som en del av den stora berättelsen. Det gäller såväl HBT-minoriteter och personer med funktionshinder som språkliga och kulturella minoriteter.

I dagens Finland där rasismen har fått allt hotfullare former och där folkvalda politiker tillåts sprida rasistisk propaganda och kalla flyktingar för levnadsstandardssurfare är det viktigare än någonsin att påminna om vårt lands mångkulturella och mångspråkiga historia samt om de perioder då finländarna själva flytt undan krig, fattigdom och hunger i hopp om en bättre morgondag. Och att kritiskt granska hur berättelsen av ”oss” berättas. Vem får representera Finland, vilka slags berättelser och röster lyfts fram som en del av landets officiella historia, vad utelämnas? Vilka är normerna och hur kan vi problematisera och bryta dem?

Om två år fyller nationen Finland 100 år och jubileumsåret kommer att på olika sätt att synas i vår vardag, i skolor, på universiteten, i politiken och i media. Just nu håller många museer, teatrar, bibliotek och andra kulturorganisationer på att planera sitt program inför jubileumsåret. Jubileumsåret erbjuder oss en utmärkt möjlighet att ta itu med den utbredda okunskapen om Finlands historia och om den mångfald den präglas av.

Vi behöver nya sätt att gestalta Finlands historia, metoder där historiens mångstämmighet ingår. Där de samiska språkgrupperna, judar, homosexuella och döva ingår som en självklar del i den stora berättelsen. Och vi måste också våga ta itu med det som gör ont, vårt lands interna stridigheter och schismer samt det förträngda.

Museerna spelar en central roll som dokumenterare och förmedlare av Finlands historia. Som sakkunnigorganisationer med tolkningsföreträde bär de också ett stort ansvar. Museer och andra förmedlare av kulturarv kan vara aktiva aktörer som skriver om historien, ger röst åt tidigare exkluderade och nertystade röster och som utmanar rasistiska och stereotypifierande synsätt. Men museet kan också genom sin egen verksamhet cementera fördomar och normer som anknyter till exempel till nationalitet, etnicitet, kön, sexualitet eller funktionsförmåga.

Genom en nyanserad bild av vår historia och dagens Finland kan vi ge den unga generationen nya redskap för det egna identitetsbygget, redskap som öppnar för dialog, normkritiskt tänkande och en ökad förståelse av olika sätt att vara och leva. Vi delar alla detta ansvar, men speciellt stort ansvar bär lärare, författare av läroböcker, forskare, journalister, politiker och företrädare för minnesorganisationer.

Rita Paqvalén
Illustration: Otto Donner

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.