17 utvecklingsmål är bättre än inga

av Antonia Wulff

Antonia Wulff

Så kom då den historiska dagen då FN:s nya hållbara utvecklingsagenda klubbades igenom (25.9, red. anm.). De som bryr sig kan grovt delas in i två olika grupper: de som ser agendan som början på en ny era, där sociala, ekologiska och ekonomiska utmaningar tacklas likvärdigt och alla människor garanteras ett värdigt liv, och de som menar att de 17 målen är för många, för ofokuserade och helt enkelt omöjliga att förverkliga. Mycket av kritiken från vänsterhåll tar fasta på paradoxen i att ekonomisk tillväxt också ingår i de hållbara utvecklingsmålen.

Det är mycket möjligt att jag är en smula jävig, sådär emotionellt insyltad som man blir när man jobbar med något i flera år. Men mycket av kritiken känns så ogenomtänkt och lättvindig. Det är lätt att kritisera en FN-process men ingen kan väl ha förväntat sig att den skulle resultera i ett tydligt ställningstagande mot kapitalism och vårt ohållbara ekonomiska system. En FN-process leds ju av samma skitstövlar till medlemsstater som sysslar med handelsavtalsfuffens och veton i Säkerhetsrådet.

De nya målen, 17 till antalet, med 169 så kallade delmål, är många. En stor del av dem är otydliga och tekniskt svaga. Men de är också politiskt modiga. För målen är många eftersom problemen är många och beroende av varandra: fattigdom är kopplat till ojämlikhet som är kopplat till arbetslöshet som är kopplat till jämställdhet till hälsa till utbildning till klimatförändring till skogar och hav till hunger. Och så vidare. Komplexa problem kräver komplexa lösningar. Och precis som Amnestys generalsekreterare Salil Shetty sade i sitt anförande på toppmötet i New York: människors liv är inte indelade i utveckling, miljö, fred och mänskliga rättigheter.

Det som ska kritiseras och ifrågasättas är bristen på bindande åtaganden och finansiering. Medlemsstater vill inte hållas till svars, varken för bristen på åtgärder på hemmaplan eller för den inverkan som deras politik har på miljö och mänskliga rättigheter utanför deras egna gränser. FN som organ försvagas dessutom av medlemmarnas oförmåga att betala medlemsavgift. Men det handlar inte om den nya utvecklingsagendan i sig utan om enskilda mäktiga medlemsstater.

Under hela processens gång har vi som representerat medborgarsamhället eller den privata sektorn fått delta i och uttala oss under förhandlingarna, som dessutom alla visats på nätet i realtid. Men den dittills öppna och inkluderande processen fick sig ett snöpligt slut under förhandlingarnas sista 48 timmar i somras. I elfte timmen ställde USA ett ultimatum och krävde en omformulering av två delmål. Vips hade ”garantera” omskrivits till ”främja” och delmålet var inte längre i enlighet med internationella normer. Också EU lyckades få in en grotesk sista-minuten-omskrivning enligt vilken låntagande länder ansvarar för att bibehålla en hållbar skuldnivå.

Och samtidigt rymmer agendan ett mål om att minska på ojämlikheten både inom och mellan länder. Och en mängd andra fantastiska ambitioner som skurkstaterna inte lyckades stryka. Och vi kommer – precis som medlemsstaterna – att omdefiniera agendan till vår fördel, använda den i vårt påverkansarbete, och ta varje möjlighet att hålla medlemsstater till svars för deras löften.

Det är klyschigt värre när diverse världsledare och FN-pampar – till tonerna av Shakira sjungande Imagine – säger att vi är den första generationen som kan utrota fattigdom och den sista som kan göra något åt klimatförändringen. Men det ligger något i det.

Antonia Wulff
jobbar med utbildningsfrågor och påverkandet av den nya agendan har varit hennes liv de senaste två åren

Läs mer:
Janne Wass: Goda nyheter

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.