Antti Ronkainen
Juha Sipiläs regeringsprogram är 74 sidor långt. Verksamhetsplanen för spetsprojekten är 98 sidor. Budgetförslaget för 2016 är över tusen sidor.
Men även om regeringens politik verkar drunkna i förberedande dokument och strategier så grundar sig dess ekonomiska politik på tre tal. Dessa är: 1) målsättningen att förbättra det strukturella underskottet med 0,5 procent, 2) den offentliga sektorns hållbarhetsgap på 10 miljarder, och 3) fallet i konkurrenskraft med 10-15 procent.
I de här talen kan man urskilja grunderna till regeringen Sipiläs nedskärningspolitik, vars enda säkra följder är en mindre offentlig sektor och en fattigare befolkning. Den här politiken visar upp vår teknokratiska ekonomiska förvaltning där demokratiska val allt i större utsträckning bara handlar om var man ska skära ner och vilka sektorer som drabbas först.
Den finanspolitiska
överenskommelsen
Alla euroländers ekonomiska politik styrs av Ekonomiska och monetära unionens (EMU) krav på den offentliga sektorn. Enligt stabilitets- och tillväxtpakten från 1997 får den offentliga sektorns underskott inte vara större än 3 procent, och statsskulden får inte överstiga 60 procent av BNP.
Dessa regler har skärpts sedan eurokrisen började 2010. Jyrki Katainens regering godkände en finanspolitisk överenskommelse som trädde i kraft 1.1.2013, som slog fast att den offentliga sektorns ekonomi på medellång sikt ska vara ”i balans eller göra ett överskott” vilket innebar ett strukturellt underskott på maximalt 0,5 procent. I enlighet med överenskommelsen skrevs denna målsättning in i Finlands lag 2012.
Den finanspolitiska överenskommelsen och lagen ökar EU-kommissionens bestämmanderätt i den finländska politiken. Detta blev tydligt under regeringsförhandlingarna. Den 13 maj skickade EU-komissionen en ”bulla” till den kommande regeringen där den krävde att regeringen minskar underskottet, undviker tidiga pensioneringar, genomför kostnadseffektiva social-, hälsovårds- och kommunreformer, avreglerar detaljhandeln och utsätter den för större konkurrens, samt förbättrar sysselsättningsläget för unga, gamla och långtidsarbetslösa.
Juha Sipilä, Timo Soini och Alexander Stubb accepterade kommissionens krav. I regeringsprogrammet kom de överens om nedskärningar i miljardklassen, och dessutom slog regeringen fast att staten och kommunerna högst får göra ett underskott på 0,5 procent. Regeringen förbereder en social- och hälsovårdsreform och ändringar i arbetslöshetsskyddet som skärper förpliktelserna att ta emot arbete och delta i aktiveringsprogram. Dessutom föreslår regeringen att man lyfter restriktionerna på butikernas öppethållningstider så att de kan hålla öppet dygnet runt.
Dessa beslut är följder av den finanspolitiska överenskommelsen och lagstiftningen.
Produktionsgapet
I praktiken är 0,5-procentsunderskottet en mätare som skrivits in i lagen, och på basen av den försöker man korrigera underskottet enligt ekonomiska modeller som fastslagits av EU-kommissionen. De här modellerna baserar sig på den nyklassiska ekonomins antaganden om att utbudet av arbetskraft ska vara högt och att den offentliga sektorn per definition är ineffektiv.
I korrigeringen av det strukturella underskottet har det så kallade ”produktionsgapet” en central roll. Produktionsgapet avser skillnaden mellan landets verkliga och potentiella BNP, som i sin tur baserar sig på kommissionens egna statistiska uträkningar. Eftersom kommissionens uträkningar i sig definierar vilka metoder som förväntas korrigera produktionsgapet, så begränsar kommissionens uppskattningar och antaganden om BNP-utvecklingen avsevärt regeringens frihet att bedriva en självständig ekonomisk politik.
Ifall ett medlemsland tydligt avviker från målsättningen på medellång sikt kommer enligt överenskommelsen en automatisk ”korrigeringsmekanism” att sätta igång. Denna mekanism har skrivits in i Finlands lag på basen av kommissionens principer. I praktiken står det i lagen att offentliga stimulans- och sysselsättningsåtgärder inte har någon större inverkan på nationalekonomin.
Regeringarna Katainen, Stubb och Sipilä har konsekvent vägrat att stärka den inhemska efterfrågan, så Finlands ekonomiska utveckling är nu helt beroende av internationella konjunkturer. Europa har nolltillväxt, USA:s tillväxt mattas av, utvecklingsländernas ekonomier går mot kriser och Kinas ekonomi är ett fullständigt frågetecken.
Regeringens åtgärder för att uppfylla målsättningen på medellång sikt räcker bara för åren 2015-2016. EU-kommissionen har inte fastslagit korrigeringskraven för 2017-18, och det är helt möjligt att kommissionen på grund av den svajiga världsekonomin skickar ut flera bullor.
Finlands skuggregering
Den 19 mars publicerade Finansministeriet en tjänstemannarapport om Finlands ekonomiska linjedragningar för 2015-2019. Rapporten, som offentliggjordes en månad innan riksdagsvalet, formulerade i stora drag Finlands linje i nedskärnings- och beskattningsfrågor.
För det första förutsätter ”hållbarhetsgapet” enligt Finansministeriet åtgärder om ca 10 miljarder euro: staten och kommunerna ska förbättra sin ekonomi med 6 miljarder euro, och strukturella reformer om ca 4 miljarder euro ska genomföras. I sitt program förband sig regeringen till att minska hållbarhetsgapet med 10 miljarder.
Målsättningen är att ”den offentliga ekonomin ska stärkas med sammanlagt 6 miljarder euro före 2021”, och därtill genomför regeringen åtgärder som ”stärker den offentliga ekonomin med ett nettobelopp på ca 4 miljarder euro på 2019 års nivå”. De centrala åtgärderna är en reform av social- och hälsovårdssektorn och en minskning av kommunernas uppgifter och ansvarsområden.
För det andra föreslog Finansministeriet att statens och kommunernas utgifter ska styras med olika utgiftsregler. Regeringen förband sig i sitt program vid utgiftsregeln att ”statens utgifter som omfattas av ramen är år 2019 1,2 miljarder euro mindre än i de ramar för statsfinanserna som fastställdes den 2 april 2015”. I planen för den offentliga sektorn som offentliggjordes i september skrevs det in ett utgiftstak för kommunerna, vars nettoinverkan år 2019 är att utgifterna minskar med åtminstone 540 miljoner jämfört med planen för den offentliga sektorns ekonomi från 2.4.2015, som tjänade som grund för regeringsprogrammet.
De här skrivelserna låter både kryptiska och harmlösa, vilket också är avsikten. Men i praktiken har regeringen slagit fast ett utgiftstak i euro för statens och kommunernas utgifter, som inte får överskridas 2019. För den statliga ekonomin betyder det att ramutgifterna år 2019 får vara högst 43,1 miljarder euro, och om avsikten är att hålla sig till målsättningarna kommer regeringen att göra nya nedskärningar årligen.
För det tredje finns det enligt Finansministeriet inget utrymme för att höja skattegraden. Utgångspunkten för skattepolitiken borde enligt ministeriet vara att sänka skatterna på arbete och flytta tyngdpunkten i beskattningen till indirekta skatter (ofta moms eller andra konsumtionsskatter, övers. anm.) och fastighetsskatter, samtidigt som man ser till att samfundsskatterna hålls nere. I regeringsprogrammet står det om skattepolitiken bland annat att ”den totala skattegraden kommer inte att höjas”, att ”samfundsskattesatsen ska hållas på en konkurrenskraftig nivå” och att ”lindringen av beskattningen av arbete finansieras genom en höjning av miljöskatterna”.
Medan EU-kommissionen definierar regeringens politiska rörelsefrihet genom internationella överenskommelser och nationell lagstiftning, så drar Finansministeriet på egen hand upp de stora linjerna för regeringen Sipiläs ekonomiska politik. Det faktum att finansministeriet offentliggör sin rapport innan valet och att rapporten skrivs in i regeringsprogrammet visar att Finansministeriet är Finlands regering.
Samhällsfördraget
Regeringen Sipiläs synligaste projekt har varit förhandlingarna om samhällsfördraget.
Samhällsfördragets målsättning har varit att sänka ”enhetsarbetskostnaderna” med 5 procent, och därtill vill regeringen sänka dem ytterligare 5 procent med en ytterst moderat inkomstuppgörelse. De här åtgärderna baserar sig på formuleringen i regeringsprogrammet om att Finlands ”konkurrenskraft är dålig och är 10–15 procent lägre än i de länder som är våra väsentligaste konkurrenter.” Denna formulering bygger i sin tur på Finlands Banks uppskattning om arbetsenhetskostnadernas utveckling.
Arbetsenhetskostnaderna är på många sätt en problematisk måttstock.
För det första uttrycker arbetsenhetskostnaderna lönernas förhållande till arbetets produktivitet. Arbetsenhetskostnaderna kan sänkas genom att man antingen sänker lönerna eller höjer produktiviteten. Av dessa alternativ har regeringen valt det första, att pressa ner lönerna.
För det andra beror Finlands Banks uppskattning om ett 10-15 procents konkurrensgap på att elektronik- och pappersindustrins produktivitet har sjunkit, inte på att löneförhöjningarna varit för höga. När hela nationalekonomins arbetsenhetskostnader granskas i proportion till arbetets produktivitet är Finland i själva verket mer konkurrenskraftigt än Tyskland.
Problemet är inte alls för höga lönenivåer utan den bristande efterfrågan utomlands. Den orsakas av nedskärningspolitiken runt om i Europa och världsekonomins dåliga tillväxt. Men det är politiskt osnyggt att tala om lönesänkningar samtidigt som man driver hårda nedskärningar, därför är det tryggare för regeringen att tala om enhetsarbetskostnader.
Men trots allt detta vill regeringen driva igenom samhällsfördraget och en moderat inkomstuppgörelse. Redan i maj hade regeringen en lista på påtryckningsmetoder att pressa fackförbunden med. På listan fanns åtminstone åtgärder som att begränsa eller helt avskaffa avdragsrätten för fackens medlemsavgifter, att höja plikten för olagliga strejker, att grunda en A-kassa under Folkpensionsanstalten som är oberoende av facken, och att bryta de allmänt bindande kollektivavtalen.
Vinsterna tryggas
Om inte samhällsfördraget går igenom har regeringen hotat med att sänka enhetsarbetskostnaderna med tvingande lagstiftning, införa en obetald karensdag, förkorta ledigheterna, sänka söndagstillägget, halvera övertidsersättningen, ändra Kristi himmelsfärd och Trettondagen till obetalda ledigheter, samt att lätta arbetsgivarnas socialskyddsavgifter med 850 miljoner euro.
På Yle har Sipilä redan hunnit vädja till folket och till arbetsmarkadsorganisationerna. I skrivande stund har samhällsfördragets tredje förhandlingsrunda inletts och regeringens hotelser har fastnat i rörigt prat om semesterpenningen.
Även den moderata inkomstuppgörelsen kommer med villkor. Om facket och arbetsgivarna kommer överens om en moderat inkomstuppgörelse sänker regeringen inkomstskatterna med en miljard euro. Om de inte når en sådan uppgörelse tänker regeringen skära ner med ytterligare en miljard euro och höja inkomstskatterna med 500 miljoner. Nedskärningarna drabbar till exempel barnbidragen, studiestödet, arbetslöshetsstödet, alterneringsersättningen, pensionerna, universiteten och vuxenutbildningen.
Det är sannolikt att regeringen, ifall den lyckas i sin strävan att sänka lönerna, försvagar den inhemska köpkraften och på helt konstgjord väg ytterligare förvärrar Finlands ekonomiska kval. Detta visar att regeringens målsättning i en period av svaga ekonomiska utsikter är att trygga arbetsgivarnas vinster på löntagarnas och den offentliga ekonomins bekostnad.
Avslutningsvis
Regeringen har inte längre någon betydande inverkan på de stora linjerna i Finlands ekonomiska politik. Istället för väljarna är det EU-kommissionen, Finansministeriet och Finlands Bank som fattar besluten. I valen mäts bara prioriteringar om var och hos vem man skär ner först. Det var precis detta som direktören för Finlands Bank Erkki Liikanen talade om då han sade att ekonomiska fakta inte ryms inom politikens sfär, utan politiken bara handlar om att rangordna saker. (Yle 17.2.2014)
Sipiläs regeringsprogram och samhällsfördrag är exempel på ett teknokratiskt styre där impopulära beslut motiveras med populistiska formuleringar om hållbarhetsgap och enhetsarbetskostnader för att rädda välfärdssamhället. Det enda säkra är att de som främst vinner på reformerna är arbetsgivarna och att den ägande klassen inte deltar i talkoarbetet.
Sipilä, Soini och Stubb har anklagats för att vända kappan efter vinden. Centern, Sannfinländarna och Samlingspartiet bildar en borgerlig regering, och en borgerlig regerings ideologiska fiender är den offentliga sektorn och fackförbunden. Således skulle den borgerliga regeringens allra största ideologiska kappvändning ha varit att avstå från att skära ner, utarma befolkningen och pressa fackförbunden. N
Antti Ronkainen
är doktorand vid Helsingfors universitets statsvetenskapliga fakultet, ekonomijournalist och en av Finlands populäraste ekonomibloggare.
Fler artiklar i temahelheten:
Ett halvt år med SSS
Regeringens sparpaket upprör i Österbotten
Lala Eriksson: Underkastelse, kompromiss eller konfrontation?
Personporträtt: Hanna Sarkkinen
Tre frågor till Nina Fellman
1 kommentar
[…] tuoreessa numerossa on kirjoittamani Juha Sipilän hallituspolitiikkaa käsittelevä teksti Borgerlig tvångströjä. Ohessa tekstin suomenkielinen […]