Den nya svenska arbetarlitteraturen handlar om dem som faller utanför de gamla systemen, som inte får något hjälp av facken, som förväntas ”flexa” på marknadens villkor, men aldrig får något ”flex” tillbaka.
Arbetaren har de senaste åren blivit trendig. I den svenska litteraturen diskuteras och debatteras i allt högre grad arbetet och arbetets villkor. Berättelserna handlar om hur arbetet alienerar människan och om en strukturförändring som skett i arbetslivet. Bristen på stabilitet skapar frustration och besvikelse. Vinstdrivande företag har tagit över arbetsmarknaden och det finns osäkra slavliknade anställningar där arbetstagaren helt saknar rättigheter. Arbetskritiken kan även handla om vad arbete egentligen innebär och om det är nödvändigt att ha en sysselsättning.
Elise Karlssons hyllade bok Linjen (Natur & Kultur, 2015) sätter finger på vad dagens arbetslinje gör med unga människor. Emma som är bokens berättarjag har ett enda mål i livet: att få ett fast arbete. I ett Kafkaliknade kontorslandskap rör hon sig bland skuggliknande kollegor utan att skapa några nära relationer. När Emma väl får den åtråvärda fasta anställningen upplöses hon som människa och blir en individ som existerar enbart för arbetet. Under ytan bubblar osäkerheten. Det gäller att sparka neråt, mot de timanställda.
Där befinner sig Marie Norin. I den politiska diktsamlingen 05.05.11–14.10.17 (Lejd bokförlag, 2015) berättar hon om sina erfarenheter av att vikariera på ett vinstdrivande vårdbolag. Som timanställd måste Norin vara beredd att rycka in och omväxlande ta morgon-, kvälls- och nattpass, med konsekvensen att hon knappt hinner träffa familjen. En situation som många känner igen sig i, inte minst kvinnor inom vårdyrken.
De anställda är utbytbara och som i Linjen gror misstänksamheten bland kollegorna och solidariteten lyser med sin frånvaro. I Kristian Lundbergs Yarden från 2009 är lojaliteten mellan arbetskamraterna däremot en av de få ljuspunkter som finns.
Tillsammans med dem som befinner sig längst ner på samhällets botten, migranter och papperslösa, tvättar och flyttar Kristian Lundberg bilar i en kall och hård Malmö hamn. De är anställda på ett bemanningsföretag med obefintliga rättigheter och minimilöner. Arbetsgivaren är en utsugare som saknar känslor och empati. Kritiserar du systemet är du inte välkommen på jobb nästa dag. Det är en stark och fängslande berättelse om den moderna daglönares osäkra villkor och avhumaniseringen av arbetaren.
Fällan Fas 3
Yarden skildrar prekariatet, de med tillfälliga arbeten, ett begrepp som introducerades av den brittiske ekonomiprofessorn Guy Standing. I Prekariatet – Den nya farliga klassen (2013) diskuterar Standing hur den alltmer splittrade arbetsmarknaden gör det svårt för prekariatet att organisera sig och ställa villkor. Segraren är kapitalet som splittrar arbetarklassen när fler och fler byter arbetsplats från dag till dag.
Daglönarna är dock inte de som befinner sig längst ner i hierarkin på arbetsmarknaden, utan det är de som är i Fas 3-stadiet, det sista steget för långtidsarbetslösa. Sveriges alliansregering menade att arbetslösa behövde gemenskap och någonstans att gå till och skapade Fas 3. De kritiska rösterna menar att systemet inte finns till för att hjälpa arbetslösa att få ett arbete utan snarare fungerar som ett avskräckande exempel och som ett medel för att få arbetslösa att känna sig misslyckade för att de inte har ett arbete.
Sociologen Roland Paulsen hör till dem som är kritisk mot Arbetsförmedlingen och Fas 3. I Vi bara lyder. En berättelse om Arbetsförmedlingen. (se recension i Ny Tid 9/2015) frågar han sig varför platsförmedlarna verkställer beslut och åtgärder som de själva inte tror på. Han menar att arbetsförmedlingen är en apparat vars främsta uppgift är att kontrollera de arbetslösa. Något som platsförmedlarna är väl medvetna om, men ändå är det få som ifrågasätter systemet. Han kallar det för ”funktionell dumhet”. På frågan vad hans arbete går ut på svarar en arbetsförmedlare ”vi bara lyder”.
Prekariatets barn
Ovanstående är ett axplock av de böcker som på senare tid har haft arbetet och arbetaren i fokus. På 1920-talet hade arbetarna ett framtidshopp och en yrkesstolthet. Att förena sig och göra motstånd hade betydelse. Fackföreningen var närvarande. Dagens arbetskritik är mer pessimistisk. Med de osäkra anställningar som finns idag är det svårt att organisera sig. Många upplever att de inte har inflytande över sin arbetstid eller över sina arbetsuppgifter. Individuella lönesättningar skapar misstänksamhet och distans mellan arbetstagarna. Den som ifrågasätter systemet hamnar utanför arbetsmarknaden. ”Flexibilitet” kallar den borgerliga regeringen tillfälliga anställningar, men de som arbetar under de premisserna vittnar om något helt annat än flexibilitet. Majoriteten av dagens daglönare är utrikesfödda och många behärskar knappt svenska, en del får inte ens vistas lagligt i Sverige. Klass och etnicitet går hand i hand.
I det första numret av den nya tidningen Klass (2015), som startats av föreningen Arbetarskrivaren, intervjuas Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg. Intresset för arbetarskildringar är stort idag, menar hon. Nu väntar hon på nästa omgång arbetarskrivare: ”Prekariatets barn. De som minns hur föräldrarna, ofta födda utanför Norden, rusat mellan olika timanställningar och sms-anställningar”. Låt oss hoppas att de berättelserna kommer och att de tillåts ta plats.
Soledad Cartagena
