Det finns en scen i dokumentärfilmen Earthlings (2005) som är svårglömd. En uppfiskad svärdfisk ligger på båtdäck, man kan se hur kroppen skälver, kippar efter luft, gälar höjer och sänker sig. Kameran zoomar närmare och närmare in på svärdfisken medan Joaquin Phoenix berättarröst ber tittaren att se in i fiskens öga och frågar: kan inte fiskar känna smärta? Med två undantag har jag inte ätit fisk sen dess.
I sin senaste diktsamling Rosariet, det marina gör Maria Küchen något liknande. Fast på sitt sätt. Här finns så klart inte filmens överväldigande sentimentalitet, men Küchen arbetar med ett undersökande, lyriskt patos som driver dikten framåt. Det är som om hon vill få, ja tvinga läsaren att tänka: Hur känns det när kroken fastnar i mungipan – alltså skapa ett medlidande med fisken som till skillnad från kor och grisar, för att inte tala om hundar, hästar och katter i hög grad saknar människans sympatier. En av Earthlings och Küchens stora förtjänster är att de bygger upp en sensibilitet för fiskens smärta och framförallt den odlade fiskens smärta – den fisk som införlivats i industrialiseringen och blivit ett liv utan liv.
Det är som om Küchen kämpar med denna uppgift till en början: ”Jag måste våga säga det. Jag vågar inte säga det.” För att sedan välja att blicka ned i det som är ”osynligt men öppet för var och en som vågar sjunka”. Hon uppmanar läsaren att följa med, liksom Joaquin Phoenix ber tittaren att se in i ögat: ”kom med mig. / sjunk / som / en / sten.” Küchen väver in citat från rapporter om fiskodlingar, och från nyhetsartiklar om spöknät – övergivna fisknät vilka fortsätter att snärja fiskar: ”jag ser dem, varelser sprattlar i deras garn, rösterna, jag hör dem producera maktordningar som om de fortfarande tillhörde någon som kunde tvinga mig till någonting.”
Küchen inleder med att skriva fram en slags skapelseberättelse, där tiden delas upp i ett innan och ett efter landhöjningen. Det förra tillståndet när planeten var täckt av hav framstår nästan som paradisiskt, ett slags Eden ur vilket livet fördrivits. Det andra tillståndet, det efter landhöjningen, innebär en delning mellan hav och land, tingen namnges och med det inrättas en (makt)ordning. I förlängningen får landhöjningen hos Küchen stå för den våldsamma exploatering av andra arters liv som kännetecknar människans nuvarande matproduktion.
Men det är inte det akuta tonfallet eller det angelägna och politiska som gör Rosariet, det marina till den bästa svenska diktsamlingen jag läst i år. Utan framförallt den språkliga behandlingen av stoffet. Küchen har en precision och sensibilitet som är briljant. Rytmen är ett föränderligt vatten och går från staccato till det prosalyriska. Küchen skriver fram en varierande dikt som åtminstone får mig att vilja vara kvar i den, länge. Ibland bara ligga och flyta ovanpå, för att i nästa stund dyka ner i den.
Küchen öser också rikligt ur en religiös brunn. Redan i den första meningen finner vi en referens till bönen Ave Maris Stella (Var hälsad stjärna över havet). I den kristna bildvärden fungerar havet som en bild av livet; havet är här den osäkra och farliga tillvaron och himlen den trygga hamnen, resans mål. Havet som bild av livet; längtan efter en paradisisk tid där bara havet existerar och ingen uppdelning, inga artbestämmelser har skett. Längtan efter att få flyta fritt. Tyngdlöst. Diktjaget ”dyker under radar, under ytor, under artbestämningar” för ”jag får inte plats”. Att bli fisk blir på ett sätt en flyktväg från att vara kvinna (eller man för den delen) det vill säga att tvingas inordna sig vissa bestämda ramar, underordna sig ett system, en (makt)ordning.
I slutet glimtar en längtan efter något annat också till; att skriva poesi är att återerövra språket, använda det, inte för att artbestämma och låsa in, utan till att bejaka livets mångfald (”han / står / där / hon / hen”), den oerhörda biologiska rikedomen som existerar. Exempelvis på havets botten.
Mats O. Svensson
