Gessen ute på hal is

masha gessen the brothersDen 15 april 2013, ett par timmar efter att vinnaren i Boston maraton hade gått i mål, exploderade två bomber nära målgången. Tre personer avled och 264 skadades.

I maj 2015 dömdes Dzhokhar ”Jahar” Tsarnaev till dödsstraff för dådet. Hans äldre bror, Tamerlan Tsarnaev, som utmålats som hjärnan bakom bomddådet, dödades redan under polisjakten som följde på attacken. Männen identifierades efter att ha fångats på en videoupptagning vars bilder kablades ut över nationen och världen.

Händelsen beskrivs som ett terrordåd trots att det inte har kunnat bevisas att det rörde sig om avsiktligt politiskt motiverat våld mot civila.

Frågan varför undersöks i den ryska författaren, journalisten och HLBT-aktivistens Masha Gessens bok The Brothers. Det är en berättelse om bröderna, deras föräldrar och de grusade drömmarna om ett bättre liv i USA. Familjen Tsarnaev är muslimska amerikaner med tjetjensk bakgrund.

Inledningen av boken påminner om en historisk roman. Vi får veta hur Zubeidat Avar från Machatjkala i Dagestan möter Anzor Tsarnaev, tjetjen från Kirgizistan. Båda från Kaukasus, men medan Anzor var född i exil föddes Zubeidat för ett liv i exil.

Zubeidat drömmer sig bort, till Moskva och senare till USA. Tillsammans med Anzor har hon storslagna planer för sin förstfödda son, Tamerlan. Men de ständiga uppbrotten ger varken honom eller de andra några vidare goda förutsättningar för att få ordning på studier och livet i stort.

När de väl lyckas ta sig till USA anländer de två månader efter 11 september-attackerna i New York, mitt i det brinnande kriget mot terrorister. Tajmingen för den efterlängtade nystarten kunde inte ha varit sämre för en muslimsk familj med tjetjensk bakgrund.

Bokens två första delar är bra: Familjeberättelsen som ger en glimt av Centralasiens och Kauskasus historia, dess relation till Ryssland och konflikten i Tjetjenien samt det som blir livet i USA, och den efterföljande beskrivningen av hur polisen gick tillväga i jakten på de skyldiga efter att bomberna exploderat.

Gessen beskriver händelseförloppet på ett sätt som tydligt visar alla muslimers, icke-vitas och emigranters utsatthet. Att ha en annan hudfärg än vit och råka befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt innebär en överhängande risk att få sina grundläggande mänskliga rättigheter kränkta och bli uthängd över hela världen via tv-kanaler och sociala medier. Polisen följde till exempel efter en skadad student till sjukhuset och han hängdes sedan ut som misstänkt i medier innan han friades 24 timmar senare. Då hade han förlorat sin bostad och sina pengar (FBI lär aldrig ha lämnat tillbaka plånboken).

Boken får extra glöd av Masha Gessens egna erfarenheter av att som tonåring ha kommit som rysk immigrant till just Boston. Första gången hon själv blev utfrågad av FBI i USA, utan föräldrarnas vetskap, var hon bara 16 år.

Boken lämnar dock efter sig ett tomrum. Många frågor blir hängande i luften. Vem var egentligen Tamerlan Tsarnaev? Vad hade bröderna för relation till varandra? Hur växte idén fram att genomföra attacken?

Det finns ingen enkel förklaring till varför bröderna gjorde det de gjorde. Det finns ingen enskild händelse i deras liv, som Gessen har kunnat peka ut, som blev en vändpunkt i riktning mot att spränga bomber. Det finns det nog aldrig. Hon är tydlig med att inte heller ett trossystem, vilket inte ens är klart om det fanns i det här fallet, är den avgörande faktorn för terrorism. Om detta ens var terrorism.

Det här hade räckt fint. Men Gessen trycker istället ner gaspedalen. Hon skriver att FBI rekryterade den äldre brodern Tamerlan Tsarnaev som informatör, vilket också skulle ha varit anledningen till att han sköts ihjäl under polisjakten, så att han inte kunde röja hemligheten. Vidare menar hon att han antagligen var inblandad i ett mord på några av sina vänner. Hon menar också att det inte är bevisat var och när bomberna tillverkades, vilket inte utesluter att fler personer var inblandade. För detta har vissa recensenter kallat henne konspirationsteoretisk.

Är Gessen desperat, dumdristig eller modig? Jag vet inte.

Text: Christin Sandberg
Foto: Christchurch City Libraries

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *