Lämna hemmet

av Nora Hämäläinen

Nora Hämäläinen

Sociologen Robert Bellah och hans kompanjoner skriver i boken Habits of the Heart om den Amerikanska 1800-talstraditionen av ”leaving home” där barn från puritanska familjer för en tid i tonåren lämnade sina hem, framför allt för att skapa ett personligt förhållande till gud. Både Bellah et al. och filosofen Charles Taylor menar att den här traditionen har haft en djupgående verkan på den sekulära kulturen kring vuxenblivandet i Amerika och, genom den amerikanska kulturens omfattande påverkan, också i västvärlden i övrigt. Västerländska barn vinner vuxenhet genom att lämna inte bara föräldrarnas hushåll utan också sin barndoms platser och sammanhang.

Men till skillnad från den puritanska kontexten, där barnen efter en formativ period förväntades återvända hem till sina föräldrars geografiska plats och kyrka, har det puritanska etosets moderna avkomma inget hem att återkomma till. Självständighet, autonomi, odlas och uppmuntras inom såväl utbildning som populärkultur för att skapa flexibla, socialt kompetenta och oberoende individer. Idealet är en robust person som klarar av en föränderlig arbetsmarknad, som gärna flyttar efter jobb, och som tar personligt ansvar för sin egen framgång i tävlingsinriktade miljöer. Det här ska ses som ett såväl praktiskt som (om man får säga så) andligt mål: unga människor ska lämna sina föräldrars värdemässiga och ideologiska ramar, för att upptäcka sanningen och det goda livet på egen hand.

Den här typen av socialisering innefattar både ett hot och ett löfte. Hotet är att de som misslyckas med att vinna den sökta formen av autonomi kanske inte alls hittar en plats i framtidens samhälle. Löftet är att de som gör det kommer att hitta, inte bara en relativt trygg plats i en professionell medelklass, utan också former av självförverkligande som tidigare generationer bara kunde drömma om.

Det är utan tvekan så att en kombination av slitstark självständighet, flexibilitet och social smidighet är egenskaper som underlättar övergången från barndom till vuxenliv, och bäddar för en framgångsrik tillvaro. Således är det inte mer än rätt att de här egenskaperna betonas och uppmuntras hos barn och ungdomar.

Dock är verkligheten inte riktigt så okomplicerad. Hög ungdomsarbetslöshet, en ökning av atypiska arbetsavtal och höga levnadskostnader i städer där det är större chans att få jobb bidrar till att få unga människor kan förverkliga löftet om (eller kravet på) autonomi. De tvingas i stället förlita sig på föräldrar, sociala bidrag, praktikperioder och nyckfulla arbetsgivare, vilket är ägnat att skapa en känsla av otillräcklighet i förhållande till den standard av ansvarstagande och självtillräcklighet som de har blivit skolade till. Därmed är dagens övergång från barndom till vuxenhet inte bara svår (vilket den troligen alltid har varit) utan också präglad av en atmosfär av inneboende paradox. Ju större betoning på autonomi, desto mindre är chanserna att faktiskt uppnå den. Eller, ju mindre chanser, desto större betoning.

Jag känner mig inte alls särskilt ensam om att tänka att det här är ett stort bedrägeri. Men jag känner mig ibland ensam när jag tänker några steg längre än så. Jag tänker att det är ett krig och att krig är de gamlas vrede mot de unga. Men då vet jag inte om jag tänker mig att jag är en av de gamla eller en av de unga. I en 1800-talsfamilj skulle mina barn ha varit på väg att lämna hemmet, men i nutid är jag fortfarande barn, i hopp om en plats där jag kan uträtta mitt eget arbete och etablera en personlig relation till någon form av sekulär gud.

Än mer ensam känner jag mig när jag tänker att vi bygger ett samhälle som inte behöver människor. John Maynard Keynes, till exempel, tänkte på 30-talet att den teknologiska utvecklingen snart skulle ge utrymme för betydligt mer fritid som vi kunde använda för mänskligt meningsfulla sysselsättningar. Idag förväntas vi jobba mera för att rädda landets ekonomi, samtidigt som vi regelbundet hotas med att datorer och robotar snart kommer att ta över även sådana jobb som har krävt utbildade människor.

Faktum är att ingen vet vilken verkan den nyaste vågen av teknologisk utveckling och försvunna jobb kommer att ha. Men i väntan på effekten kan vi försäkra oss om att människor redan färdigt känner sig överflödiga. Jag känner mig jävligt överflödig med min akademiska filosofi, i vetskapen om att vi är alltför många som tävlar om en krympande pott av undervisningsuppdrag och forskningsmedel. I vårt fall är det regeringar (inte bara Finlands) som skär ner i högre utbildning, inte robotarna som tar över. Man kunde påminna regeringen om att dess föregångare har investerat pengar i att producera forskare och sakkunniga, och att de pengarna i brist på forskar- och sakkunnigjobb förvandlas från investeringar till någon form av personliga gåvor till personer som mig. För när robotarna tar över för gott kan jag i varje fall sitta hemma och läsa Nietzsche, eller idka peripatetisk filosofi med mina lika lediga kolleger i någon park, mellan lekfullt nosande robotgräsklippare, lite som Keynes tänkte sig.

Om man själv lyckas göra sig till en människa som inte vill ha ett samhälle, kan man kanske förlika sig med tanken om ett samhälle som inte vill ha en själv som människa. Men jag vill inte att mina barn, eller någon annans heller för den delen, ska behöva göra det. Vi måste göra uppror, och det gör man bara genom att se att alla de grupper som samhället inte behöver har en gemensam agenda. Det finns unga högpresterande, utbildade människor som drabbas av depressioner för att de ständigt måste tävla om att få chanser att använda sin utbildning och sina förmågor. Det finns ungdomar som samhället gärna kallar utslagna och åtgärdar på olika sätt, men för vilket ändamål, till vilka jobb? Varför, undrar man, har samhället inte bruk för dem, alla och en var?

Och så finns det alla de nya ungdomarna som flyr från krig, landar här och behandlas som problem. Men det vi måste se är att det upplevda problemet nu inte längre handlar bara om vanlig avoghet mot utlänningar eller vanlig rasism eller plötsligt ökade utgifter för mat och husrum. Det handlar också om att vårt samhälle inte vill ha människor. Det vill i grunden lika lite ha finska ungdomar som det vill ha syriska. Samhället är slut nu, det behöver inte reproducera sig längre, utom med några tusental autonoma, flexibla, ambitiösa individer som ska ta hand om robotarna. När robotarna slutligen tar över behöver vi inte ens våra lite udda kulturella värderingar längre. Vi behöver då inte se att de nya ungdomarna modigt har gjort precis det som vi tänker att en ung människa ska göra, de har lämnat sin barndoms platser och sammanhang, i hopp om att det finns ett samhälle för dem någonstans därborta.

Nora Hämäläinen
är filosof

Illustration: Otto Donner

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.